Den 10 december firar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 75 år. Nyligen kom en rapport från Institutet för mänskliga rättigheter som konstaterar att flera av dessa rättigheter nu upplevs som hotade i Sverige. Rapporten är den första i sitt slag, så det är svårt att göra jämförelser. Men konstaterandet att ”en majoritet av de som svarade på Webbenkäten 2022 upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade, eller att de inte vet” bör dock tas på allvar.
Efter andra världskrigets slut fattade FN:s generalförsamling det historiska beslutet att formulera och konkretisera de mänskliga rättigheterna. Utgångspunkten sammanfattas i Artikel 1: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Målet var att skapa en norm där alla ständigt strävar efter att upprätthålla denna gemenskap. Med Förintelsen i färskt minne är det inte konstigt att FN:s generalförsamling år 1948 trodde och hoppades att detta skulle bli allmänt gällande. Och visst har personer och nationer världen över gjort tappra försök att efterleva deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men historien visar också tydligt hur oerhört svårt det verkar vara.
Vi lever i en tid där konflikter är ständigt närvarande. Stora globala konflikter, nationella och lokala. Konflikt i sig är inget konstigt – vi kan och bör inte vara överens om allting hela tiden. Men det är skillnad på konflikt och konflikt. Ett krig kränker alltid mänskliga rättigheter och mänskligt värde. Ett av fundamenten i krigföring är att den andra sidan är mindre värd och ska decimeras, utrotas och/eller förintas. Individens frihet, rätt till liv och personlig säkerhet – som återfinns i bland annat Artikel 3 – är aldrig skyddade i krig. En konflikt, oavsett i vilken skala, som utgår från att motståndaren är mindre värd är den farligaste typen för såväl individen som demokratin. Ju fler konflikter vi har som gör skillnad på människors värde, desto farligare blir världen att leva i.
Vad krävs då för att vi ska kunna upprätthålla de mänskliga rättigheterna? Rapporten från Institutet för mänskliga rättigheter konstaterar att det finns ett behov av kunskapsspridning. John Stauffer, chefsjurist på Civil rights defenders, föreslår att de mänskliga rättigheterna i större utsträckning kopplas till aktuella samhällsfrågor och menar att mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan. Och visst är det så. Hur det offentliga samtalet förs spelar stor roll för vilken riktning vi som samhälle rör oss i. Just nu polariseras det offentliga samtalet från såväl politiskt håll (till exempel i Jimmie Åkessons tal om att bland annat riva moskéer) som av medborgerliga krafter (i och med att både antisemitism och islamofobi ökat i kölvattnet av kriget mellan Israel och Hamas) riskerar vi att komma allt längre från den norm av gemenskap och mänskligt värde som FN:s generalförsamling drömde om för 75 år sedan.
Men värt att ha i åtanke är att polarisering och avhumanisering inte börjar i krig – de börjar alltsomoftast i ett hatiskt språkbruk. Det betyder att vi alla har makten att göra något åt dem. Det går att vända den trend som sker just nu, och det är när alltför mycket går i en riktning från ett ideal som utgår från alla människors lika värde som det är extra viktigt att stå upp för det.
Kunskapsspridning om mänskliga rättigheter är viktigt, men det räcker inte för att aktivt ändra känslor av hat. Vi behöver också fler mötesplatser där meningsskiljaktigheter välkomnas och talas om utan hatisk retorik, där utgångspunkten alltid är en radikal acceptans för alla människors lika värde. Vi håller liv i de mänskliga rättigheterna genom att leva dem. Ju fler som utgår från alla människors lika värde som ett grundläggande faktum, desto större utrymme skapas för ett samhälle där meningsskiljaktigheter inte leder till hat.
En ny EU-uppgörelse försvarar obekväm journalistik.
Nykläckta kycklingar äter varandra levande på ett av Kronfågels kläckerier.
