Jag ska erkänna att jag hade mer eller mindre bestämt mig, det fick bli MP i riksdagsvalet den här gången, inte för att stödja MP:s urvattnade och populistiska politik utan som ett nej till fascismen. Men så läste jag Per Bolunds svar i Svenska Dagbladet på frågan om han har förståelse för klimataktivister som blockerar vägar.
”Jag tar totalt avstånd från den typen av metoder och det gör hela Miljöpartiet” säger han och fortsätter:
”Det skapar en ilska och motsättning. Människor vänder sig emot den agendan som de här aktivisterna är för. Det är motsatsen till vad vi gör. Vi vill i stället skapa en tillräcklig handlingskraft för att få så många som möjligt bakom oss och se till att vi får kraft att genomföra den klimatpolitik som Sverige och världen behöver.” “Vi är representanter för den gröna rörelsen men tar väldigt starkt avstånd från den här typen av aktiviteter, och det gör även den övriga miljörörelsen”.
Han säger sedan liknande saker i bland annat SVT:s utfrågning. Man undrar vilka som kvalificerar sig i Per Bolunds miljörörelse, några av de stora miljöorganisationerna som Fältbiologerna, Greenpeace och Extinction rebellion gör det uppenbarligen inte eftersom de alla sysslar med civil olydnad och blockader. Och inte heller en lång rad mindre miljö- och aktionsgrupper där civil olydnad är centralt. Kanske har han också missat att en gång i tiden satte sig en stor del av Miljöpartiets partiledning och blockerade en sopbränningsstation och i partiets program kan man än i dag läsa att ”Civil olydnad har varit en viktig del av kampen för demokrati. (…) Även fortsättningsvis kan civil olydnad vara betydelsefullt i demokratin.”
Miljöpartiet har i 40 år försökt den parlamentariska vägen att stoppa klimatförändringarna och utarmningen av jorden. Under tiden har klimatförändringarna och utarmningen av jorden eskalerat och Sverige har hela tiden tillhört värstingländerna. Det vore fel att lasta MP för det, det är extremt starka krafter som jobbar emot en förändring och MP har gjort det som de trott varit bäst. Men när partiet på över 40 år inte kommit i närheten av att få så många bakom sig att de kan bli den kraft som Bolund pratar om så borde de inse att det även behövs andra metoder, metoder som historiskt varit framgångsrika i andra kamper.
När Bolund uttalade sig i SvD satt 17 klimataktivister häktade, några sedan ett par veckor tillbaka. Det har aldrig hänt tidigare i Sverige och det sker efter att flera av partierna i det nationalkonservativa blocket hetsat om hårdare straff för miljöaktivister. När Bolund i det läget hänger på hetsen mot aktivister som tar kampen för ett bättre klimat tar han, oavsett om han förstår det eller ej, avstånd från några av de mest engagerade i den breda gröna rörelsen. Om Bolund och MP vill ha stöd trots Miljöpartiets alla urvattnade kompromisser och realpolitik så behöver MP också våga stå upp för metoder som är helt centrala i den gröna kampen.
När skalan på klimatblindhet i riksdagen går mellan Åkesson och Bolund så är det tydligare än någonsin att det inte är på söndag kampen om klimatet avgörs, utan den kampen behöver vi ta alla dagar genom olydnad och annat utomparlamentariskt arbete. På söndag avgörs bara hur hårt motståndet mot klimaträttvisa kommer vara från regering och riksdag de närmaste fyra åren. Om det är Åkessons eller Bolunds regering vi har att ta kampen mot.
Oavsett vad utfallet blir kommer kampen behöva trappas upp ytterligare på måndag. Det är dags att ta det ansvar som Bolund inte tar. Det är dags att gå ut på gatorna, det är dags att vara olydiga, det är dags att rädda klimatet!
Trots klimatblindhet är det i alla fall tre riksdagspartier som står upp mot den råa fascismen, C, V och MP.
En valrörelse som mest kan beskrivas som sex nyanser av brunt.
