Glöd · Ledare

I år röstar jag nej till fascismen

Så länge jag kan minnas har det kommande valet framställts som det viktigaste någonsin. Lyssnade man på ena sidan skulle en mandatperiod till med sossarna sätta sista spiken i valfrihet och marknadsekonomi och Sverige bli en socialistisk stat av närmast sovjetsnitt. På andra sidan skulle hela välfärdssektorn och trygghetssystemen monteras ner och vi skulle få ett samhälle som i USA om borgarna skulle vinna. Och för att undvika det ena eller det andra MÅSTE vi rösta mot det.

Det spelade ingen roll om du gillade det andra blockets politik, om du var anarkist eller sympatiserade med ett parti utanför riksdagen. I just det stundande valet har det alltid varit viktigast att få stopp på det onda. Avstå eller stödja ett mindre parti får vänta till ett mindre viktigt val. Ja, ofta har det hetat att en röst på till exempel Fi skulle vara ”bortkastad” och därmed en röst på högern eller tvärtom.

Jag har alltid tyckt att det där är löjligt. Visst, teoretiskt kan varje val vara det viktigaste valet någonsin, varje nytt val skulle kunna bli snäppet viktigare än det innan, men så fungerar det förstås inte i praktiken.

Har man tittat på vad de två största partierna, med statsministerkandidaterna, har stått för har det varit svårt att se den stora skillnaden. Sossarna har ofta drivit igenom högerpolitik som Moderaterna aldrig skulle våga, det har varit strejkförbud och kraftig sänkning av arbetslöshetsersättningen på 90-talet. Och efter det sänkte Göran Persson sjukförsäkringen genom att politiskt besluta att sjukskrivningarna skulle halveras. På andra sidan har Moderaterna gång på gång inskränkt friheten och infört integritetskränkande lagar.

Så jag har alltid struntat i statsministerkampen och röstat på partiet som jag trott mest på, inte sällan partier som inte kommit in i riksdagen. Hellre rösta på något nytt, som står upp för något, än mer av det gamla vanliga.

Nu står vi där igen, inför ett val som målas upp som det viktigaste någonsin. Och jag kommer på mig med att hålla med. Inte för höger-vänster-argumenten i den ekonomiska politiken som folk brukar lyfta – i den nya blockpolitiken har den mindre betydelse än någonsin. Med Centerns liberala ekonomiska politik höger om Moderaterna och SD:s ekonomiska fördelningspolitik till vänster om sossarna är det nästan svårt att definiera ett höger- och vänsterblock.

Nej, det som gör att jag för första gången kommer rösta mot istället för för något är att jag inte ser något hopp om en bättre framtid inom överskådlig tid. Nu handlar det om att bromsa den utveckling där partierna tävlar i hårdare tag, övervakning, främlingsfientlighet och klimatförsämringar. Det handlar om att försöka upprätthålla något slags minimum av anständighet och medmänsklighet. Vi behöver inte gå till 30-talet för att se hur fort det kan gå annars, det räcker att titta på länder som Polen, Ungern och Turkiet i nutid.

Magdalena Andersson kommer aldrig leda utvecklingen i en positiv riktning. Historiskt har M och S under långa perioder varit dom som tyckt och röstat mest lika i riksdagen. Och jag ser inget i Moderaternas politik som hon, Ygeman, Johansson och Damberg inte skulle kunna ta efter eller försöka bräcka. Det visar förslag som det om husrannsakan och avlyssning utan brottsmisstanke.

Men hennes tänkta regeringsunderlag består i övrigt i alla fall inte av partier som vill språktesta tvååringar och hota föräldrarna till de barn som inte klarar testen med tvångsomhändertagande (L), Reva 2.0 med dna-testning och genomsökning av telefoner för dem som ser utländska ut (KD), adhd-screening av barn i utsatta områden (M) eller att hela familjer ska kunna utvisas om någon i familjen inte sköter sig (SD).

Tävlingen om hårdare tag, främlingsfientlighet och klimatförnekelse accelererar ytterligare ju närmare valet vi kommer. Mot detta finns ingen stark allians som står upp för ett humant samhälle med grundläggande fri- och rättigheter, men det finns i alla fall såväl ett höger-, vänster- som ett grönt parti som inte med automatik springer med i avhumaniseringen. Som varken kan tänka sig regera med SD eller anpassar sin politik efter dom.

Så alla anständiga människor som tror på liberal ekonomisk politik, men vill säga nej till den fascistiska utvecklingen, kan rösta på C. Alla till vänster kan slippa S och rösta nej till främlingsfientlighet genom att rösta på V. Gröna och andra som tar klimatfrågan på allvar kan rösta nej till nationalkonservatism genom att rösta på MP.

Jag kommer aldrig, som andra, säga att en röst på de små partierna är bortkastad. Alla partier måste börja någonstans och det finns fler spärrar än fyraprocentspärren. Det finns spärrar för att få valsedlar tryckta och distribuerade, för ekonomiskt stöd, för att komma med i mätningar. Och de mer diffusa, för att alls komma med i debatten och den mediala bevakningen. Att ha en tro på framtiden och hjälpa det parti som står en närmast att nå över dom gränserna är aldrig fel och jag har full respekt för dem som även i år röstar på Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Basinkomstpartiet, Partiet Vändpunkt eller Klimatalliansen. Jag har röstat på några av dom tidigare.

Men i riksdagsvalet kommer jag med sorg för första gången rösta ett visionslöst Nej istället för Ja till något jag tror på och vill stödja. Nej till den framväxande fascismen, nej till en nationalkonservativ regering, nej till en brunblå röra. Jag gör det utan glädje, men nu måste vi sätta stopp för den här skiten innan det är för sent.

Moderaterna har helt kollapsat under valrörelsen och verkar närma sig ett Lundgrenskt valresultat.

Efter valet riskerar vi ha ett parti bildat av nazister som största oppositionsparti eller än värre regeringsparti.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV