Zoom

Regeringens bedömning efter utfiskningen i Östersjön: ”Väldigt märklig”

Ett lass med torsk dras upp ur Östersjön i början av 2000-talet.

För att rädda sill och torsk i Östersjön har EU-kommissionen föreslagit sänkta kvoter och ett fortsatt stopp för riktat fiske i flera viktiga bestånd. Ett slag mot fiskerinäringen, anser regeringen i en bedömning som Syre tagit del av. ”Ett uttryck för den kortsynthet som har bidragit till den dåliga situationen”, säger Charles Berkow, omvärldsanalytiker på Östersjöcentrum.

Det var en oroväckande bild av tillståndet i Östersjön som tecknades av miljökommissionär Virginijus Sinkevičius, den 23 augusti. I samband med att han presenterade kommissionens förslag till nya fiskekvoter beskrev han samtidigt ett hav i obalans, där övergödning och degradering av miljön fortsätter att vara en källa till oro. Framsteg som tidigare gjorts i vissa bestånd har stannat av, samtidigt som syrefria områden breder ut sig, närvaron av invasiva arter fördubblats sedan 2000 och klimatförändringarna och föroreningar spelar en roll.

– Vi måste alla ta ansvar för att tackla det tillsammans. Det är det enda sättet för att försäkra att våra fiskebestånd blir hälsosamma igen och att våra fiskare kan förlita sig på de för sin försörjning. Dagens förslag (på fiskekvoter reds anm) går i den riktningen, sa han.

Så har politikerna i EU-kommissionen lyssnat på forskarna? Charles Berkow på Östersjöcentrum, tycker det, åtminstone delvis. Förslaget innebär minskade kvoter för strömming i bottniska viken och fortsatt stopp för allt riktat fiske av torsk i både östra och västra Östersjön, samt av sill i det västra beståndet.

– Det är ett steg i rätt riktning, säger han.

Misslyckades följa rådet

Men det kommer i elfte timmen. Som Syre berättat har krisen för torsken i västra Östersjön och sill/strömming i centrala Östersjön föregåtts av räknemissar från Internationella havsforskningsrådet men också av att politikerna missat flera varningssignaler. Även krisen för strömmingen och sillen i det västra beståndet kunde ha undgåtts med en mer försiktig fiskeripolitik, enligt Charles Berkow.

– Det västra sillbeståndet är speciellt, det leker i Östersjön men sedan emigrerar den ut till Kattegatt, Skagerack och ända till Nordsjön.

Ändå har ett råd från Internationella havsforskningsrådet om nollkvot 2019 inte följts i flera av havsområdena. Först i fjol, drog politiken i nödbromsen för 2022 års fiske i Östersjön, Kattegatt och Skagerack. Enligt uppgift från regeringskansliet beror de tidigare misslyckandena med att följa rådet med att nordsjösill och västlig östersjösill blandas i flera områden, att beslut tas vid olika tillfällen – och innefattar länder utanför EU.

Även för 2023 föreslås nödbromsen ligga i – samtidigt väntas svenska fiskare kunna kompenseras genom att istället få en högre sillkvot i Nordsjön. Där blandas det dåliga beståndet från Östersjön med andra bestånd som anses bärkraftiga – och kan därför rimma med ramarna i EU:s rådande fiskeripolitik, där hänsyn inte bara ska tas till den biologiska hållbarheten utan också till den socioekomiska hållbarheten och livsmedelsförsörjningen.

”Märklig skrivning”

I förslaget för 2022 om ett stopp för riktat fiske av sill från den västra beståndet, ges också vissa undantag som kan mildra effekterna för det kustnära fisket. Men följderna av förslaget väntas ändå bli allvarliga för den svenska fiskerinäringen, enligt den preliminära bedömning som regeringen gjort av förslaget. Där ställer man sig bakom den övergripande inriktningen. Men att det är ett beskt piller att svälja, råder det ingen tvekan om. Att förslaget innebär en sänkning av fiskemöjligheterna för 2023 (räknat i ton) med totalt ca 16 procent jämfört med 2022, samt förbudet mot riktat fiske av torsk och västlig sill – anses leda till ”negativa ekonomiska effekter för såväl fiskenäring som fiskberedningsföretag och kustsamhällen i alla medlemsstater runt Östersjön”.

Ett sätt att resonera på som Charles Berkow på Östersjöcentrum, är kritisk till.

– Just den här skrivningen är väldigt märklig eftersom de inte specificerar på vilken sikt de ser det på, då ligger det närmast till hands att de tänker kortsiktigt. Och summan av tio års kortsiktiga beslut blir ett långsiktigt beslut, som blir förödande. Det är illavarslande.

En annan som reagerar på regeringens bedömning av EU:kommissionens förslag på nya fiskekvoter är Beatrice Rindevall, omvärldsanalytiker på stiftelsen Baltic waters 2030. Bland annat för att den saknar analyser av fiskets miljöeffekter. 

– Det är tydligt att näringsdepartementet gärna lyfter låga kvoter som problem för kustfisket men samtidigt undviker att nämna att det också är lösningen för fiskbestånden. De är uppenbarligen inte redo att gå emot det storskaliga, industriella foderfisket, trots de enorma konsekvenserna som fisket skapar, säger hon i ett uttalande.

Besluten om nästa års fiskekvoter i Östersjön förhandlas nu i ministerrådets förberedande organ samt i det regionala fiskeforumet för Östersjön (Baltfish) och kan bli ett av den sittande regeringens sista beslut. Avstämning med riksdag väntas 13-14 oktober med målsättningen om att nå en politisk överenskommelse vid Jordbruks- och fiskerådet den 17–18 oktober 2022.

Syre har sökt landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg för en kommentar.

Se dokumentären Tomt hav på Svt play.

Läs mer: Torskkrisen i västra Östersjön: ”Ministrar har inte lyssnat”

Läs mer: Östersjön allt varmare”drabbas av feberfrossa”

Läs mer: Biologernas fasa: Åtta invasiva arter som hotar livet under ytan

Östersjöns motor fiskas upp för att bli djurföda

Att det är illa ställt med flera sillbestånd är illavarslande. Fisken utgör viktig föda för andra arter högre upp i havets näringskedja. Större rovdjur som säl, rovfiskar och sjöfågel får brist på mat och näringsämnen och energi kan inte längre överföras via sillen från plankton och mindre djur.  ”Spiggvågen” – rubbningen i Östersjöns ekosystem som gör att storspiggen tar över med kaskadeffekter i ekosystemet som algtillväxt och sämre vattenkvalitet som följd – orsakas också bland annat av den försvinnande sillen.

Källa: Stockholms universitet