Anders Ygeman är olämplig som idrottsminister. Det handlar faktiskt inte om det faktum att han hejar på Djurgården. Det är så klart ingen fördel i mina ögon, men säkert i någon annans.
Det handlar inte heller om att kulturministern tycker att idrotten bäst sorterar under justitiedepartementet eftersom det ”finns mycket kriminalitet hos idrotten”. Det är så klart ett helt galet uttalande, men galenskap är inget skäl att flytta idrottsfrågorna från Ygeman. Det är inget fel i sig att en skicklig minister ansvarar för flera frågor som inte naturligt hänger ihop.
Jag är heller inte för ett eget idrottsdepartement eller en renodlad idrottsminister, som en del idrottsprofiler argumenterat för. Det kan låta logiskt att mer blir gjort med en minister som bara har idrotten för ögonen, men det kan faktiskt bli tvärtom. För att få något uträttat måste en minister få med sig andra. En ministers tyngd, som bland annat avgörs av den upplevda tyngden på sagda ministers portfölj – alltså hur stor och viktig del av politiken som ministern ansvarar för – har stor påverkan på hur mycket andra ministrar lyssnar. Även om idrotten är det viktigaste i mångas liv, och en väldigt viktig sak för svenskt samhälle, demokrati, uppväxtvillkor, sociala villkor, stadsutveckling, kulturliv, mötesplatser, fritid – så fattar inte alla det. En idrottsminister som är enbart detta skulle riskera att ropa sig hes för idrotten, utan att resten av regeringen lyssnar.
Min inställning till Ygeman som idrottsminister handlar om något annat.
Han klarar inte att hålla isär sina uppgifter.
Häromveckan blev han intervjuad om situationen för personer som fått avslag på sin asylansökan men inte kunnat lämna landet, de som kallas för papperslösa. Som jag skrivit tidigare är det här en grupp människor med många öden. En del är statslösa eller kommer från länder som inte tar emot avvisade. De lever i Sverige i ett juridiskt limbo, utan tillstånd att vara här, men också utan tillstånd att befinna sig någon annanstans på jorden. En del är barn, som inte har någon makt över föräldrarnas beslut. En del har fått avslag men är för rädda för att återvända. En homosexuell eller ateist eller feminist från Afghanistan som efter avslag stannade kvar som papperslös under svåra omständigheter, av rädsla för att talibanerna skulle ta tillbaka makten, ångrar nog inte sitt beslut i dag.
Detta hade Anders Ygeman kunnat svara när han fick frågan om situationen för papperslösa. Han vet hur svår situationen är, och hur olika verkligheter som samlas inom begreppet papperslös.
Han hade så klart också kunnat försvara den nya hårda socialdemokratiska politiken och förklara att trots allt detta är det viktigt att alla som får avslag snabbt avvisas. Han skulle kunna förklara hur han vägt humanismen mot principen om den reglerade invandringen och kommit fram till att det senare ändå är viktigare för hans regering.
Men det gjorde han inte. Istället raljerade han om att livet som papperslös är ”som att slå in bollen med handen i fotboll och bli sur för att målet räknas bort”.
Vad. Betyder. Det. Ens?
Jag hade så klart önskat Sverige en migrationsminister som resonerade både humanistiskt och intellektuellt hederligt på frågor om situationen för människor på flykt. Fast det förstår jag, det är för mycket att önska från den här för regeringen. Men min fotboll, den rör ni inte. Den ska inte smutsas ner som något krystat argument för att göra livet jävligare för människor som har det som jävligast.
Idrottsuppropet. Där idrottsföreningar och stjärnor ställt upp för människor på flykt, också när de blivit papperslösa.
Magdalena Andersson har vänt på en sten, och hittat retorik som skyller Sveriges problem på ”utlänningar”.
