Innehåll



  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Arbetarkamp när facket sviker

      Jobb i bara några dagar. Påtvingat byte av yrke. Ibland utebliven lön. Så ser den nya arbetsmark­naden ut för många. Men fackförbunden beter sig förlegat, menar bland annat Husby arbetarcentrum. Därför vill de organisera arbetarna…
    • Shamal Ali, som startat Husby arbetarcentrum, menar att staten väljer att ha en stor arbetslöshet för att hålla inflationen i schakt.
      Zoom

      Arbetarkamp när facket sviker

      Jobb i bara några dagar. Påtvingat byte av yrke. Ibland utebliven lön. Så ser den nya arbetsmark­naden ut för många. Men fackförbunden beter sig förlegat, menar bland annat Husby arbetarcentrum. Därför vill de organisera arbetarna på ett nytt sätt.

      Ett stenkast från Husbys tunnelbanestation i Stockholm sker en ny form av organisering. Vika­rier, arbetslösa, svartarbetare, papperslösa och inhoppare i bemanningsföretag kommer till Folkets Husby för att få praktisk hjälp. I entrén spelas gungande reggae. Bord står uppställda med flygblad och foldrar.

      – Du får vänta. Shamal hjälper några med ett ärende, säger Jonis ­Farah med ett leende, och pekar på en stängd vit dörr längre bort i rummet. 
      Jonis är själv aktiv i Husby arbetarcentrum, men vill hellre överlåta intervjun till Shamal, som startat upp gruppen. Bakom honom hänger en vit banderoll med förkortningen HAC flankerad med en svart knuten näve.

      Igång i två år

      Husby arbetarcentrum skapades för runt två år sedan. Shamal Ali och några vänsteraktivister hade insett att det behövdes en organisation för alla de arbetare som hoppar runt mellan olika jobb, ena månaden kanske som restaurangbiträde, nästa på lager. De fick nys om Husby socialcenter, ett nätverk som träffas varje tisdag kväll för att stötta folk i området med bostadsfrågor eller kontakt med myndigheter, och kollade om de kunde bidra med stöd till arbetare. Sagt och gjort. Nu står de här allihop tillsammans vid olika bord och pratar med folk som dyker upp.

      I en soffa nämner en tjej med slöja för en äldre kvinna att hon ska bjuda alla där på tårta eftersom hon har fått jobb. Vid ett annat bord, bakom en vepa som pryds med Folkrättsjuristernas logga, sitter Magnus med en bestämd uppsyn. Han är jurist och har stöttat Husby arbetarcentrum ibland.

      – Vi har hjälpt till med lönekrav. Folk blir blåsta och får inte ut sin lön. Vi har kallat till förhandling och i några fall stridsåtgärder, säger han. 
      Stämt arbetsgivare

      Magnus, som tycker ”det räcker” med hans förnamn i tidningen, sprutar ur sig termer som i vanliga fall används av fackförbund. Men Husby arbetarcentrum är inte ett fackförbund. Nätverket har inte ens något organisationsnummer, vilket vi snart ska återkomma till. Ändå har de utfört blockader utanför arbetsplatser, och delat ut information till förbipasserande om dåliga villkor som anställda upplevt där.

      De har också stämt arbetsgivare för att få ut medlemmars löner, och har då använt sig av så kallade småmål eller förenklat tvistemål, vilket innebär en minimal risk för arbetstagaren. Som mest kan hen förlora­­ 1 700 kronor och som mest vinna något under ett halvt prisbasbelopp, vilket i dag handlar om drygt 22 000 kronor.

      Magnus menar att det är lätt att få ut en del pengar i småmål, även i de fall där personen har jobbat svart, utan anställningskontrakt och med lönen i kontanter.

      – Det finns ändå en massa som stödjer att du har arbetat där, sms-konversationer och vittnen. En anställning är alltid en tillsvidare­anställning om man inte har avtalat något annat, säger Magnus.

      Han tycker att småmål används alldeles för sällan av vanliga fackförbund.

      – Jag tycker de är byråkratiska ­apparater som inte tar tillvara de möjligheter som ändå finns för att folk ska få rätt. Det är överbetalda tjänstemän som bara ser det som ett jobb, snarare än som ett kall, ­säger Magnus.

      Bristande stöd hos vanliga facken

      Han är inte ensam om att vara kritisk mot facken. Innan Syre beger sig till Husby får vi tag i Anton Hultberg, aktiv i föreningen Gigwatch. Han har ­tidigare jobbat på cykelbudsföretaget Move by bike, som sakta men säkert började likna ett gig-företag. Det fick Anton Hultberg att engagera sig som skyddsombud för att försöka förbättra villkoren. Men stödet från Transport var inte vad han hade väntat sig.

      – När det kom till kritan kunde man inte ens ge en introduktionskurs på engelska, bara på svenska, säger han.

      Många av hans kollegor kom från andra länder, och flera hade problem med sitt arbetstillstånd och Migrationsverket. Det kunde handla om att de hade fått för lite timmar eller för låg lön för att få stanna i Sverige under reglerna som gäller för arbetskraftsinvandring, och det var ofta detta som var deras ingång i att engagera sig fackligt. Men Transport ville inte ta i de frågorna, enligt ­Anton Hultberg.

      – Deras standardsvar var: ”Det här kan vi inte hjälpa till med”, säger han.

      Kalla handen

      En annan fråga handlade om att du måste ha varit medlem i facket innan du kan få hjälp. Men många invandrade personer gjorde precis tvärtom. De blev medlemmar för att få stöd med sådant som skett innan medlemskapet. Transport gav då kalla handen.

      – De här sakerna gör att migrant­arbetare inte känner sig välkomna i facket. Jag skulle hävda att de inte är det. Om jag hade en fackförening skulle jag vilja organisera de som har det sämst ställt. De som är på botten på arbetsmarknaden, för om botten trillar ut drar den med sig allt. Så jag kan inte förstå hur Transport tänker i det här läget, säger Anton Hultberg.

      För två år sedan tecknade Transport kollektivavtal med matbuds­företaget Foodora, vilket då beskrevs som en stor framgång för den svenska modellen eftersom Foodora är ett så kallat gig-företag. Men även bland deras cykelbud riktas kritik mot facket. Där har några anställda bildat ett eget nätverk – Riders off track (Riot), med syfte att bland annat få bättre scheman och organisera migrantarbetarna, som är en majoritet av de anställda, enligt Isabel, matbud på Foodora och aktiv i Riders off track.

      – De måste prata med oss om de inte känner att det är värt att prata med Transport, säger hon i en podd som Gigwatch har.

      Organisera lokalt

      Nu är Shamal Ali äntligen klar med paret han har hjälpt. Men han ser stressad ut. Blicken flackar, även om han ler välkomnande. Två ytterligare personer står på kö. De vill ha hjälp på arabiska för att förstå hur de ska få stöd av Arbetsförmedlingen.

      – Vi säger aldrig nej. Vi kan alltid göra något, säger Shamal Ali.

      Trots tidspressen ger han mig ändå några minuter. Han förklarar att Husby arbetarcentrum startade för att hjälpa arbetare­ med sina rättigheter, och att de ofta upplevt att andra fackförbund inte har kunnat hjälpa till.

      – En stor del av dem som kommer är gig-arbetare. De jobbar en dag i butik, imorgon i restaurang, två veckor senare är de telefonförsäljare och i perioder arbets­lösa. Det är ett sätt att jobba. Vi­­ lever i början på 2000-talet. Det är inte samma situation i Sverige som vi hade för 80 år sedan, säger han.

      Att folk jobbar på timme eller för en app gör det svårare att organisera sig på arbetsplatsen och efter yrke. Husby arbetarcentrums svar är att ­istället samlas lokalt.

      – Folk kan jobba online eller var som helst, men de kan inte sova on­line. Då måste de tillbaka till orten, säger Shamal Ali.

      Isak Lundström, Jonis Farah, Linus Sjödahl och Arasb Ghamari är alla engagerade i Husby arbetarcentrum, även om Arasb är helt ny
      Isak Lundström, Jonis Farah, Linus Sjödahl och Arasb Ghamari är alla engagerade i Husby arbetarcentrum, även om Arasb är helt ny. IsakLundström  jobbar på bygge och tipsar ibland medlem­marna när det dyker upp påhugg på hans arbetsplats.

      Förutom att informera om arbetarnas rättigheter, och att hjälpa till vid konflikter med arbetsgivaren, ser han centret som ett sätt att umgås. Det blir som ett socialt sammanhang för arbetarna i stadsdelen, där de träffas utifrån en annan tillhörighet än exempelvis religion.

      Husby arbetarcentrum har, till skillnad från vissa andra fackföreningar, inga krav på att du måste vara medlem innan du söker hjälp. Shamal Ali betonar att de inte heller har som mål att bli någon vanlig fackförening.

      – Vi ska inte ha organisationsnummer. Då kan vi inte göra som vi vill, utan skulle vi då bryta mot fredsplikten enligt Saltsjöbadsavtalet skulle arbetsgivaren kunna stämma oss. Det är inte bara arbetsgivaren som utnyttjar lagar och regler. Det kan vi också göra, säger Shamal Ali med ett skratt innan han går in i nästa möte.

      ”Högt spel”

      Men att organisera sig som Husby arbetarcentrum är inte helt riskfritt. Det betonar Niklas Selberg, lektor i arbetsrätt vid Lunds universitet, som Syre når på mobilen när han är i Blek­inge.

      – Det är jättespännande, verkligen intressant. Men försöker du utöva påtryckningar på arbetsgivaren utan att vara ett fackförbund har du inte skydd inom arbetsrätten. Det kan bli själva individen som får står för skadeståndet, så det är ett högt spel, ­säger han.

      Men så länge ingen puttar någon vid en blockad eller hindrar någon från att ta sig in på arbetsplatsen finns inget som individerna kan åka fast för. Det hör till yttrandefriheten att få stå och säga vad man vill, och i domstol skulle det vara svårt för före­tagaren att hävda att en sådan protest skulle ha lett till ekonomisk ­skada.

      Att använda sig av småmål är också riskfritt, och fackförbunden an­vänder sig faktiskt av det ibland, enligt Niklas Selberg.

      – Det är ett sätt att driva in pengar utanför arbetsrätten, säger han.

      Enligt Niklas Selberg är det dock en svaghet att Husby arbetarcentrum inte, likt fackföreningar, kan bygga långsiktiga och djupgående relationer med arbetsgivaren i form av kollektivavtal. Samtidigt tror han att fler kommer organisera sig som i Husby.

      – Det kan bli vanligare i och med att färre och färre är med i facket och då kommer fler välja att driva arbetstvister utanför arbetsrätten, säger han.

      Nya arbetarklassen

      Ett fackförbund som skiljer sig från många andra är Stockholms ­regionala del av Syndikalisterna, SAC. De har länge stöttat pappers­lösa vid arbetstvister och har haft ett projekt där de informerade om ­arbetsrätt på 15 olika språk. Just nu genomför de en annan satsning – Soli­dariska byggare. Den går ut på att nå bland annat EU-migranter, papperslösa och arbetskraftsinvandrare.

      – Att tala om ett skuggsamhället är utdaterat. Det här är den nya arbetarklassen i Sverige i dag. Vi möter dem överallt. De städar din trapp, jobbar på din lunchrestaurang eller renoverar ditt hus, säger Emil Boss, fackombud på Syndikalisterna.

      Till skillnad från på exempelvis Trans­­port informeras här om arbetsrätt på ryska, och ingen nekas hjälp bara för att hen inte har varit med i facket tidigare. Sedan projektets start i september har de stöttat hundratals.

      Fler som hjälper till

      Och det finns faktiskt fler som jobbar för papperslösas rättigheter på arbetsmarknaden. Redan 2008 startade flera fackförbund inom LO och TCO Fackligt center för pappers­lösa, dit även EU-migranter och arbetskraftsinvandrare kan vända sig.

      – Vi gör verkligen allt för att hjälpa fler. Alla de vi möter har på något sätt blivit lurade, på lönen eller arbetstimmar, säger Bengt Sandberg, ordförande i Fackligt center för papperslösa.

      Men centret har inga anställda utan alla jobbar ideellt – och de når få, visar centrets egna statistik. Under ett år är det färre som hör av sig till dem än till Syndikalisterna, se faktaruta.

      – Jag kan inte svara på varför vi har färre ärenden än Syndikalisterna. Det är ingen skillnad på hur vi jobbar med att söka upp folk där papperslösa är, men de har haft jävla tur i sin marknadsföring och det har spridit sig via mun till mun metoden, säger Bengt Sandberg, som tror att centret kommer att få löneanställda ifall de får fler ärenden.

      En skillnad är dock att Syndikalisterna själva driver ärenden – och kan göra det direkt, medan Fackligt center för papperslösa skickar vidare ärenden till respektive fackförbund, för att de ska driva tvisten. Det leder till en fördröjning. Dessutom händer det att ärenden fastnar.

      – Det har varit, och är fortfarande, ett problem att fackförbunden inte alltid agerar. Det är ett av våra stora problem, säger Bengt Sandberg.

      Ett av de fackförbund som struntat i ärenden som Fackligt center för papperslösa skickat vidare är Transpor­t­arbetareförbundet.

      ”Svår balans”

      När Syre frågar Transportarbetare­förbundet om varför de inte organiserar papperslösa i högre grad svarar pressavdelningen på mejl.

      ”Det är svårt att motivera facklig verksamhet mot icke-medlemmar och vars ärenden inte är traditionellt fackliga. Som fackförbund är det vår uppgift att företräda våra medlemmar i första hand. Det är en svår ­balans som våra lokala ombudsmän måste hålla eftersom de redan är överbemannade med ärenden”, skriver de.

      När det gäller migrantarbetare på exempelvis Foodora, som behöver fler timmar för att få stanna­ i landet, uppger Transport att det är svårt att moti­vera för handläggarna ”eftersom det inte finns något ’fel’ att åberopa”.

      Samtidigt tar de till sig kritiken mot att de haft information på för få språk, bara engelska, och då i en kampanj som riktas mot cykelbuden. I den försökte de få fler cykelbud att gå med i Transport genom generösa rabatter på medlemsavgiften.

      Husby arbetarcentrum ligger i Folkets Husby i Husby, Stockholm
      Husby arbetarcentrum ligger i Folkets Husby i Husby, Stockholm. Foto: Anna Langseth

      Transport betonar att de faktiskt arbetar för gig-jobbarna i Foodora. Bland annat har de sett till att en person som fick sparken fick fast anställning, och just nu har de ett mål i Arbetsdomstolen i ett annat ärende.

      ”Det är absolut viktigt att fackförbunden får en tankeställare då och då och att vi är kritiska mot hur vi själva arbetar. Än viktigare är det dock att ifråga­sätta företagen som på ett strukturerat sätt, och som har det i sin affärsmodell, utnyttjar migrantarbetare. Dessa företag hade inte kunnat exi­stera om de gjort rätt för sig från början”, skriver Transports pressavdelning, och tillägger att reg­eln­­ om Allmän visstidsanställning (Alva) är orsaken till att det inte går att avtala fram starkare arbetskontrakt för ­exempelvis Foodoras cykelbud.

      På Foodora ser man det istället som att de cykelbud som vill ha fler timmar trivs hos dem, har företagets informationschef tidigare sagt till Syre.

      ”Borde satsas mer”

      Bengt Sandberg på Fackligt center för papperslösa tycker Transportarbetarförbundets attityd om att prioritera medlemmar är helt fel.

      – Det är en självklar facklig princip att alla ska omfattas av svenska kollektivavtal, oavsett legal status. Bara 50 procent av arbetarna i Sverige är medlemmar i facket i dag. Det skulle vara förödande för alla om fackförbunden inte drev frågor som även rör icke-medlemmar. Det handlar om att garantera lönerna för alla som jobbar i Sverige och för att hålla i våra kollektivavtal. Det är en superviktig fråga för hela fackföreningsrörelsen, säger han.

      Emil Boss på Syndikalisterna håller med.

      – Det är naturligtvis ett jättestort hot om papperslösa jobbar för bara hälften av lönen, säger han.

      Samtidigt har han förståelse för de fackförbund som inte hjälper arbetare­ som söker stöd för något som skett innan medlemskapet tecknades.

      – Det rimmar illa med den svenska modellen. Tänk dig ett fackförbund med inga medlemmar och inga ­resurser, sedan kommer plötsligt 100 avskedade och vill ha hjälp. Då sjunker värdet i medlemskapet, säger Emil Boss.

      Men om nu fackförbunden vill att migrantarbetare först tecknar medlemskap måste de ju se till att ha mer uppsökande verksamhet på arbetarnas språk, anser Emil Boss.

      – De kan ju inte bara sitta och vänta på att alla nyanlända ska lära sig svenska och söka upp facket självmant, säger han.

      Vägledande dom

      Nyligen kom en första vägledande dom där en restaurangägare fälldes för människoexploatering efter att ha tvingat ett gift par från Bangladesh att under hot om utvisning ­arbeta i hans restaurang – utan annan ersättning än mat och boende.

      Men straffet blev bara villkorlig dom och böter på 800 kronor till brotts­offerjouren. Dessutom dröjde ­domen flera år. Skulle facket ha drivit frågan hade de kunnat sätta in stridsåtgärder med en gång. Därför har facket en viktig roll i att minska expolateringen, anser Emil Boss.

      – Det är inte så att papperslösa saknar rättigheter, det är bara för få som hjälper dem. Det duger inte att fackförbunden bara ropar på polis och politiker, säger Emil Boss.

      Läs mer:

      Olika förslag för att skapa säkrare anställningar

      Osäkra anställningar och exploatering i siffror

      637 000 personer hade år 2020 osäkra anställningar, allt från timanställningar till längre vikariat och projektanställningar.
      279 000 av dessa var anställda vid ­behov eller per timme, vilket är en ökning på över 664 procent sedan 1990-talet.
      40 000 personer drygt hade längre kontrakt än vid behov eller timme, men var också anställda genom regeln om allmän visstidsanställning (Alva). Alva innebär bland annat att arbetsgivaren inte behöver uppge något skäl till varför arbetstagaren tas in tillfälligt, till skillnad från vikariat eller projektanställningar.
      20 753 personer arbetskraftsinvandrade till Sverige år 2021. Av dessa var 6 650 personer ingenjörer, systemutvecklare eller hade andra välbetalda jobb, medan resten hade mer traditionella arbetaryrken. Van­ligaste yrket var bärplockare. Lagen har funnits sedan 2010, och varje år har mellan 12500 och 22 000 personer arbetskraftsinvandrat.
      13 000 kronor minst måste du tjäna för att få arbetstillstånd i Sverige, och före­taget måste ha kollektivavtal eller kollektivavtalsmässiga villkor. Men det är vanligt att folk får lönen insatt på kontot och sedan tvingas ge merparten kontant till arbets­givaren.
      Hur många som utnyttjas i arbetskrafts­exploatering är oklart. Men i den statliga utredningen SOU 2021:88 konstateras att människohandel och arbetskraftsexploa­tering har ökat. Fler LO-förbund redogör för att de ofta möter exploaterad arbetskraft.
      100 000–200 000 pappers­lösa uppskattas befinna sig i Sverige, enligt ­experter. Många av dessa arbetar för att försörja sig.
      500 arbetskraftsinvandrare, varav 200–300 papperslösa, har Syndikalisterna hjälpt i förhandlingar, domstolsprocesser eller protestaktioner. Varje år kontaktar 250–500 papperslös dem och till tolkarna ringer folk dagligen, enligt Emil Boss.
      100-200 papperslösa, EU-migranter eller arbetskraftsinvandrare kontaktar Fackligt center för papperslösa per år för att be om hjälp. För de flesta räcker det med rådgivning, enligt centret.
      30 gånger per år ungefär skapas ett ”ärende” som förmedlas till det fack där den papperslösa hör hemma. Fackligt ­center för papperslösa hanterar bara ett par stycken ärenden själva. En del fackförbund har tagit fram information om arbetsrätt på flera språk, till exempel Byggnads.
      Källa: SOU 2021:88, LO:s rapport Anställningsformer 2020, Migrationsverket, Expressen, Emil Boss, fackombud  på Syndikalisterna

  • Energi

  • Krönika