Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna lovar i Tidöavtalet att asylrätten ska upprätthållas. Samtidigt ska Sverige ”inte i något avseende vara mer generöst” än vad EU-rätten och internationell rätt kräver. Men EU:s miniminivå är inte till för att försämra flyktingarnas villkor, skriver Rickard Olseke.
DEBATT. Enligt Tidöavtalet ska asyllagstiftningen och reglerna för familjeåterförening anpassas till EU-rättens miniminivå. I ett första steg avskaffas möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter och befintliga undantag från försörjningskrav för familjeåterförening kringskärs. Därefter ska rättigheterna för asylsökande och personer som fått skydd som flyktingar och alternativt skyddsbehövande begränsas ”så långt det är rättsligt möjligt”.
Bland de många åtgärdsförslag som aviseras ingår att asylsökande ska bo i transitcenter och att rätten att arbeta under asylprocessen inskränks. Beviljade uppehållstillstånd ska följas upp ”regelbundet” och återkallas ”om de ursprungliga skälen för asyl inte längre föreligger”. Möjligheten att få permanent uppehållstillstånd efter tre år med tidsbegränsade uppehållstillstånd tas bort.
Rätten till familjeåterförening begränsas ytterligare jämfört med den restriktiva lagstiftning som redan införts, exempelvis genom skärpt försörjningskrav. Till skillnad från gällande regelverk ska försörjningskravet även gälla vid ansökan om förlängning av uppehållstillstånd.
Medan den förra regeringen fokuserade på utlänningslagens materiella regler, framför allt längden på uppehållstillstånd och möjligheterna till familjeåterförening, när den ville minska antalet asylsökande i Sverige, tar Tidöavtalets samarbetspartier även sikte på asylsökandes processuella rättigheter. Bland annat öppnas för att avskaffa rätten till offentligt biträde vid prövningen hos Migrationsverket parallellt med att regler om bevisbörda och beviskrav i asylprocessen skärps.
En översyn ska göras av asylprocessen i syfte att stärka kvalitet, enhetlighet och rättssäkerhet, till exempel när det gäller konvertiter och hbtq-personer – dock med ett tydligt förbehåll: det ska ”inte ingå att utöka asylsökandes rättigheter utöver vad som EU-rätten kräver”.
Att det svenska regelverket ”måste anpassas till miniminivån enligt EU-rätten och internationella konventioner” har varit ett mantra alltsedan pressträffen med Stefan Löfven och Åsa Romson den 24 november 2015. Men avsikten med EU:s nuvarande minimiregler är inte att medlemsländerna ska försämra villkoren för asylsökande. Tvärtom är det uttryckliga syftet att ”erbjuda en högre skyddsnivå” inom unionen och att främja familjeåterförening, samtidigt som EU-länderna behåller möjligheten anta eller behålla förmånligare bestämmelser i nationell lagstiftning.
Med Tidöavtalet ser vi fortsättningen på den tidigare regeringens tvärvändning – paradigmskiftet i migrationspolitiken är redan genomfört. I juli 2021 permanentades stora delar av den tillfälliga lagen som skulle ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”, men som i stället resulterade i en debatt om ”volymmål” och varaktigt inskränkta rättigheter för människor på flykt.
Regeringen har ”lagt om migrationspolitiken till en av de stramaste i EU”, utropade dåvarande migrationsminister Anders Ygeman inför riksdagsvalet, men högeroppositionen bjöd under och vann.
Kommer botten att vara nådd under den här mandatperioden? Eller är nästa samarbetsprojekt ett försök till direktavvisningar av asylsökande till Rwanda enligt dansk-brittisk modell? Det skulle visserligen strida mot EU-rätten, men vad fan, som riksdagsledamot Björn Söder skulle twittra.
