Glöd · Debatt

”Ett paradigmskifte i svensk migrationspolitik”

Den här familjen kom från Syrien till Olofström i Blekinge i november 2015, just när allting vände.

DEBATT I dag träder ändringarna i utlänningslagen som beslutades av riksdagen den 22 juni i kraft. Den nya lagstiftningen bygger på migrationskommitténs förslag som presenterades i september förra året. Enligt regeringen är syftet att den svenska migrationspolitiken ska vara långsiktigt hållbar, med ett humant, rättssäkert och effektivt regelverk.

Genom lagändringarna permanentas stora delar av den så kallade tillfälliga lagen som infördes 2016 och som skulle ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. Sverige placerar sig även fortsättningsvis på EU:s bottennivå med ett regelverk som skiljer sig från lagstiftningen i många andra EU-länder.

Att tidsbegränsade uppehållstillstånd blir huvudregel innebär ett paradigmskifte i svensk migrationspolitik. Flyktingar kommer att beviljas uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i 13 månader – den genomsnittliga tillståndslängden i andra EU-länder är fem år för flyktingar och tre år för alternativt skyddsbehövande. Samtidigt införs särskilda krav för permanent uppehållstillstånd, som ska kunna beviljas tidigast efter tre år, inledningsvis försörjningskrav men senare även krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap.

Otryggheten ökar och etableringen i Sverige försvåras – men den nya ordningen orsakar även en direkt statsfinansiell kostnad när tusentals förlängningsansökningar ska prövas varje år. Inriktningen för den nya migrationspolitiken är tydlig: utgångspunkten för övergången från permanenta till tidsbegränsade uppehållstillstånd är att ”den som inte längre har en grund för uppehållstillstånd ska återvända till sitt hemland”. Fokus flyttas från integration till återvändande – och återvändandepolitiken ställs inför nya utmaningar.

När det tidigare regelverket beslutades var argumentationen en annan. Av bland annat ”rationaliseringsskäl” ska permanenta uppehållstillstånd ”ges redan från början till utlänningar som tillåts att bosätta sig i Sverige”, skriver regeringen i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken. När regeringen använde uttrycket ”generös asylpolitik” avsåg detta inte ordningen för uppehållstillstånd, utan att även personer med ”flyktingliknande skäl” bör få skydd i Sverige, inte enbart konventionsflyktingar. Tjugo år senare reglerades detta i EU:s skyddsgrundsdirektiv, enligt vilket både flyktingar och alternativt skyddsbehövande har rätt till internationellt skydd.

Regeringen konstaterade i propositionen som förelades riksdagen den 22 mars 1984 att nekad tillståndsförlängning var ”mycket ovanlig” och att tidsbegränsade förstagångstillstånd därför ”utgör ett slöseri med tillgängliga resurser”. Enligt Migrationsverkets senaste prognos från april i år beräknas 34 000 förlängningsansökningar i asylärenden inkomma under 2021. För de ärenden som avgörs under året uppskattas bifallsandelen till 95% – efter en genomsnittlig handläggningstid på sex månader.

Om en asylsökande beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt det nya regelverket innebär detta inte att skyddsbehovet har bedömts vara tillfälligt. En skyddsstatusförklaring gäller tills vidare och för att kunna neka förlängt uppehållstillstånd krävs det därför att statusförklaringen kan återkallas. Det är Migrationsverket som har bevisbördan. I den nyligen publicerade rapporten När skyddsbehovet tar slut granskar Asylrättscentrum återkallelsebeslut och pekar på behovet av tydligare rättslig vägledning.

”Frågan är hur hållbart det är att pröva människors skyddsskäl igen och igen, år efter år. Effektivt är det inte. Och knappast humant”, skrev Lisa Pelling i Dagens Arena den 8 april. Enligt Lagrådet är det utomordentligt angeläget att en lagteknisk översyn av utlänningslagen genomförs. Men det kommer även att behövas en bredare utvärdering av Sveriges nya migrationslagstiftning.