”Äntligen ett par varma sommardagar, och så låter folk som om jordens undergång var nära” kommenterar vänner som har njutit av värmen. Men det är ju som sagt inte ett par dagar med temperaturer över 30 som är problemet, utan för många dagar och nätter med högre temperaturer än förut.
En solig dag är fint, men ibland måste det regna. Och när värmen som kommer hit är ett litet hörn av den europeiska värmeböljan som folk dör av och som skogar brinner upp i, då är den ändå härlig för den som gillar värme, men inte bara härlig.
Jordens undergång låter så dramatiskt, nästan genant. Planeten lär snurra vidare genom rymden, men den kanske får göra det utan oss framöver. Om vi inte skärper oss, och det gör vi ju inte. Eller snarare, en del av oss gör det, men för sent och för lite. Andra ägnar sig snarare åt en trotsåldersreaktion.
Vi har stora problem att lösa, och när det nu är val i höst så varför inte passa på? Det är bara det att det inte finns något parti i dag som står för en politik som löser problemen. Vi måste efterfråga den för att någon ska våga gå till val på den.
Så nu efterfrågar jag en klimatpolitik som är en ram för hela den övriga politiken. Eller snarare en miljöpolitik, där klimatet är en av de mest akuta aspekterna. Allra först måste den börja med att inte göra saken värre. Att säga nej till projekt som kommer att öka utsläppen, även om de kommer att ge jobb eller något annat man vill ha.
Sen behöver vi undersöka vilka resurser vi har till det vi behöver. Inte pengar, utan verkliga resurser. Vad klarar vår del av planeten? Föroreningar känner förvisso inga gränser, men det gör politiken, och det positiva som händer här sprider sig också. På olika sätt – som renare luft och vatten, men också som exempel på att det går.
I dag är frågan snarare om man vill ta sig tid och råd att tänka på klimatet. Men det är där vi behöver börja, och då behöver vi också tänka på hur livet ska se ut. Om vi inte ska ta flyget till Kiruna måste det gå tåg eller kanske zeppelinare – oavsett om det finns något företag som anser det lönsamt nog. Om jobbskapande inte ska vara ett självändamål kan lönearbete inte heller vara det. Då behöver vi ett ekonomiskt system som enkelt, smidigt och gnisselfritt ger en grundläggande försörjning.
I förlängningen kan basinkomst ge flera goda effekter. Det kan bli nyckeln till både minskad produktion och minskad konsumtion – inte genom att fattiga människor blir fattigare utan genom att andra minskar sin lyxkonsumtion. Arbetsresorna skulle minska och utsläppen med dem. Att basinkomst gynnar kreativitet och god hälsa är redan dokumenterat gång på gång.
Om lönearbete inte är ett självändamål behöver vi också ett ekonomiskt system där man kan klara sig ändå. Basinkomst kan bli nyckeln till både minskad produktion och minskad konsumtion – vilket inte betyder att människor som redan har svårt att få ihop ekonomin ska få det sämre. Men däremot att andras utrymme för lyxkonsumtion krymper.
Om vi inte ska ta flyget till Kiruna måste det gå tåg eller kanske zeppelinare. Om vi inte kan använda cement till husen får vi bygga av något annat. Att lösa den sortens knutar kommer säkert att ge en del jobb och kanske till och med vinster. Det är okej – det är när jobben, vinsterna och konsumtionen tar över och blir meningen med samhället som det spårar ur.
Laddstolparna och elcyklarna har också sin roll att spela, som del i ett samhälle som är på väg åt rätt håll. Där många, många generationer till kan få uppleva soliga sommardagar.
Alla partier som ställer upp på det räcker upp en hand!
Kuba ska ha folkomröstning om samkönade äktenskap i september.
Folk som anser att det är deras sak vilka andra gifter sig med.
