Staten såg förr de samiska och tornedalska grupperna som ”de andra” – som att de inte riktigt hörde hemma i Sverige.

– Det hängde ihop med att det fanns konflikter över naturresurser. Det är lättare att öppna en gruva om de som gör anspråk på marken ses som en lägre ras utan utvecklings­potential, säger Carl-Gösta Ojala.

Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal fanns det även ett starkare behov av att befästa nationalstaten och gränsen mot Finland, där det också pågick nationalistiska strömningar. I Norge kallades den finsktalande befolkningen kvänerna för ”den finska faran” och även i Sverige sågs tornedalsgruppen som ett möjligt hot mot landets säkerhet.

– Därför blev det ett tankesätt att assimilera tornedalsgruppen, så att de skulle bli svensktalande, älska sitt fosterland och bli en lojal svensk. Det hade med nationalstatens gränser att göra, säger Carl-Gösta Ojala.

Forskar om rasbiologin

Hans forskning är främst inriktad på insamling av mänskliga kvarlevor i rasbiologins namn. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal var det vanligt att museer och rasbiologer ville ha stora samlingar från olika folkslag i världen. Särskilt betydelsefullt var kranier. Det hängde ihop med skallmätningens idé om att formen och storleken på skallen skulle påverka människans olika egenskaper och intelligens. Skallar från samerna var särskilt populärt. Men kan även mänskliga kvarlevor från tornedalsgruppen ha samlats in? Den frågan håller Carl-Gösta Ojala just nu på att undersöka.

Resultaten från hans studie presenteras i Sannings- och försonings­kommissionens första delrapport som kommer 1 juni i år. I den ska också Curt Persson, som gjorde förstudien till Sannings- och försoningskommissionen, redovisa en kartläggning över omfattningen av Rasbiologiska institutets undersökningar av tornedalsgruppen.

Läs mer:

Nu avslöjas sanningen om statens övergrepp mot tornedalingarna

Lång historia av statliga övergrepp mot tornedalingarna