Zoom

Nu avslöjas sanningen om statens övergrepp mot tornedalingarna

Gunnel Mörtlund Särkimukka tycker det har varit tungt att återberätta för Sannings- och försoningskommissionen om det hon upplevde som barn.

Tornedalingarna utsattes för liknande övergrepp och tvångsassimilering som samerna. Nu kommer den första delrapporten från en kommission som ska gå till botten med statens agerande. Syres Anna Langseth reste till Luleå och träffade Gunnel Mörtlund Särkimukka.
– Jag fick se min släkting avbildad som lägre stående ras. Det är fruktansvärt, säger hon när de ses i hennes lägenhet.

Tänk dig att att ständigt få höra att du är värdelös. Att ditt språk borde förintas. Att du ser ut och beter dig annorlunda. Att dina bygder och din kultur inte är något att ha. Föreställ dig sedan att det inte bara är enskilda personer som tycker så, utan att uppfattningen även sprids och organiseras av staten.

– Det är så otroligt viktigt att synliggöra den politik som fanns under de här åren, hur den påverkade generation efter generation på många olika plan, säger Gunnel Mörtlund Särkimukka, 60 år.

Hon är själv uppvuxen i den lilla byn Kangos i Tornedalen och hennes föräldrar pratade det nu erkända minoritetsspråket meänkieli. Men för Gunnels del blev det aldrig tal om att lära sig sitt modersmål i vardagen.

Istället kom ”finskan”, som hon kallar den, främst att förknippas med osäkerhet och utanförskap. Först långt senare insåg hon vad det bottnade i.
Syre träffar henne i Luleå i hennes trea på sjätte våningen i ett rött 70-talshus med utsikt över hamnen. Egentligen vill hon inte prata med någon tidning. Enda anledningen till att hon ställer upp är att synliggöra det som hände, för att bidra till att liknande situationer inte uppstår igen i framtiden.
Vi sätter oss i det ljusa köket och dricker varsitt glas kallt vatten.

– Det är så jättejobbigt att prata om. Det kommer så nära, säger Gunnel Mörtlund Särkimukka och blinkar med ögonen för att hålla tårarna borta.
Sanningskommission

Gunnel är en av de runt 160 personer ur tornedalsgruppen som Sannings- och försoningskommissionen intervjuar fram tills i juli i år. Intervjuerna är del av ett regeringsuppdrag som blev till efter att Svenska tornedalingars riksförbund själva lyft frågan om att gå till botten med hur den svenska staten betett sig mot tornedalingarna, som är ett av Sveriges fem minoritetsfolk. Liknande utredning hade redan skett när det gäller romerna, och nu var det tornedalingarnas tur, ansåg förbundet.

En förstudie påbörjades för att undersöka om det verkligen fanns fog för regeringen att gå vidare med en riktig sannings- och försoningskommission. Det gjorde det, visade det sig.

Under arbetet med förstudien letade forskaren Curt Persson efter människor ur tornedalsgruppen i Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Han kunde konstatera att tornedalingar finns representerade där i större omfattning än vad som tidigare var känt. I det enorma arkivet som består av bland annat 12 123 bilder hittade han 154 personporträtt på människor ur tornedalsgruppen och ytterligare gruppbilder på skolbarn och konfirmander där bara läraren var namngiven. Dessutom benämns många tornedalingar som ”finska undersåtar” och ”tattare”, vilket tyder på att det antagligen finns ännu fler ur tornedalsgruppen i arkivet.

”Det torde föreligga ett mörkertal i underlaget”, skriver Curt Persson i förstudien och nämner även att arkivet inte heller är komplett eftersom det har gallrats och dess första chef rasbiologen Herman Lundborg dessutom tog med sig delar av arkivet när han gick i pension.

Sågs som en lägre ras

I arkivet framkommer att många tornedalingar utsattes för skallmätning. Det var en metod som användes under den här tiden för att dela in människor i långskallar – respektive kortskallar – kategorier som ansågs besitta vissa egenskaper. Den germanska rasen, som svenskarna antogs tillhöra, ansågs vara långskallig och intelligent, medan kortskallarna sågs som en lägre ras. Skallmätningen gick ut på att kartlägga var kortskallarna befann sig för att förhindra att de beblandade sig med de ”riktiga” svenskarna, och på så vis undvika att rasen försämrades.

”Nationen (…) har både rättighet och skyldighet att skydda sig mot fortplantning av … släkter och … individer, som från början är predestinerade för fängelser, dårhus och idiotanstalter” förklarade en riksdagsledamot under diskussionerna om att instifta Statens rasbiologiska institut.

I samband med skallmätningen skedde också fotografering. Många av tornedalingarna hade laestadianismen som religion och i den var att avbilda människan en av de allra största synderna som en person kunde utsättas för. Ändå tvingades de att fotograferas – i vissa fall helt nakna – av utsända från Rasbiologiska institutet eftersom lokala auktoriteter sade åt dem att göra så.

Fysiska Tornedalen utgörs av områdena kring Torne älv, varav den östra sidan ligger i Finland
Fysiska Tornedalen utgörs av områdena kring Torne älv, varav den östra sidan ligger i Finland. Men meänkielitalande tornedalingar, kväner och lantalaiset bor på större områden än så. Karta: Wikipedia

Hela sju år efter Nazitysklands fall – 1952 – genomfördes skallmätningar. Det framkommer i den del av förstudien som består av intervjuer. En äldre man berättar hur personer kom till hans skola med ett stort skjutmått för att utföra mätningar på barnen, vilket skrämde honom. En annan man berättar i förstudien om hur han så sent som 1964 visades upp inför helras” av sin lärare i Ludvika. Det var hans första dag i den nya klassen.

”Det är ju en ålder då man inte vill vara annorlunda. Just det här att bli utpekad, tänk dig själv. 13 år, man är ju inte så tuff”, säger han i förstudien och nämner att han tror händelsen har påverkat hans personlighet.

Skulle försvenskas

Andra intervjuer i förstudien handlar om olika sätt att försvenska tornedalsgruppen. De flesta saknade skola i sin egen by och skickades därför i väg att bo på internat eller i arbetsstugor där meänkieli inte tilläts. Men även när barn bodde nära skolan förekom att de tvingades flytta hemifrån och bara fick komma hem på jul- och sommarlov.

Om barnen pratade meänkieli utsattes de för allehanda straff. De tvingades lägga sig tidigt utan mat, eller behövde ligga i sängen under flera dagar. På Kiruna barnhem beskriver en intervjuperson hur barnen hela tiden blev slagna.

”Ofta visste man inte vad man hade gjort, men man fick stryk i förbifarten. Det var som om de hade något särskilt hat mot vissa barn, och just dem spöade de som fan”, säger han och syftar på föreståndarna.

På frågan om våldet berodde på att de talade finska, svarar intervjupersonen ja och berättar att föreståndarinnan kallade de tornedalska barnen för ”byns rovdjursungar”.

Även i skolan tvingades många enbart tala svenska. Och undervisningen saknade helt pedagogiska metoder för att lära ut språket. Detta trots att många av barnen ofta bara kunde säga vad de hette på svenska.

En intervjuperson berättar att han inte lärde sig någonting det första året i skolan, och var därför tvungen att gå om.

”Man räknades som dum när man ingenting lärde sig. Men hur ska man lära sig när man inte kan språket som talas? säger mannen, som sedan hamnade i ”hjälpklass”.

Han beskriver också hur svårt det var att skiljas från sin mamma. Under intervjun har mannen mycket svårt att berätta om detta, gråten tar ständigt över, står det i förstudien. Och när han var barn blev han allt räddare ju närmare han kom arbetsstugan. När han sedan tvingades dra på sig de särskilda kläder, som alla i arbetsstugorna hade, kändes det som ett fängelse.

”Då var du som en fånge”, minns mannen.

En föreläsning chockade

En lördagskväll strax efter att förstudien getts ut, sitter Gunnel Mörtlund Särkimukka i soffan i vardagsrummet och scrollar på mobilen. Plötsligt får hon se i Facebookflödet att forskaren Curt Persson ska ha en föreläsning. Hon vet att han är en duktig berättare och klickar på länken – helt oförberedd på vad som komma skall.

Curt Persson berättar om rasbiologin. Att tornedalingar utsatts. Att skallmätningar skett i hennes hembygd.

Gunnels ögon tåras.

– Det var så otäckt att se. Jag har vetat att skallmätningar förekommit och tycker det var hemskt att samerna har varit utsatta för det. Nu kom det så fruktansvärt nära när det visade sig att rasbiologerna också har varit i mina egna hemtrakter, säger hon.

Hon började gråta. Sedan grät hon sig igenom hela seminariet.

Två år senare kommer nästa chock. Gunnel börjar märka en väldig aktivitet i den chatt som släkten har tillsammans på Messenger. Flera har sett dokumentärserien Jag var en lägre ras på SVT. I den syns ett foto från Rasbiologiska institutets arkiv på en flicka. Efternamnet känner alla igen, det hör till släkten. De börjar fundera, kan de ha släktband med henne? Flera har släktforskat, och när de undersöker släktträdet inser de att så är fallet.

– När jag fick se min släkting avbildad i dessa arkiv som lägre stående ras kom det ännu närmre. Det är fruktansvärt och har påverkat mig mycket. Förstod hon ens vad som hände när hon mötte denna överhet? Hur påverkade det henne? säger Gunnel Mörtlund Särkimukka.

Bytte efternamn

Själv har hon inte orkat se dokumentärserien utan bara fotot på flickan, men hon har funderat över hur det var för hennes föräldrar att växa upp i en tid då rasbiologin härjade i Sverige.

– Jag tror inte att de såg sig själva som en lägre ras. Det gjorde de inte, säger Gunnel Mörtlund Särkimukka med eftertryck.

De bytte dock sitt efternamn Särkimukka till det mer svenskklingande Mörtlund. Dessutom ville de att Gunnel bara skulle prata svenska hemma. De fyra äldsta syskonen talade meänkieli med föräldrarna. Men med de yngre var det svenska som gällde, framför allt med flickorna.

– De gjorde det av kärlek för att jag skulle lära mig svenska och ha lättare i skolan. Det var så alla gjorde på den tiden, säger Gunnel Mörtlund, och nämner att det också gick en trend i att byta efternamn.

Men att inte lära sig meänkieli skapade känslor som föräldrarna inte hade räknat med – osäkerhet och utanförskap. Gunnel Mörtlund Särkimukka har ett särskilt starkt minne av hur hon skulle hjälpa sin mamma att ta fram sängkläder under den traditionella lördagsstädningen, och ville fråga om hon tog rätt. Men ordet sängkläder på meänkieli är svårt att uttala och Gunnel råkade säga fel. Istället för att hjälpa dottern med det rätta uttalet svarade mamman på svenska.

– Det blev så tydligt att mamma inte ville att jag skulle uttrycka mig på finska. Känslan blev så starkt att jag inte fick vara en del av min egen kultur och den övriga familjens språksfär, säger Gunnel Mörtlund.

Samtidigt pratade hennes föräldrar, äldre syskon och mor- och farföräldrar meänkieli med varandra.

– Jag kände mig väldigt utanför i familjen. Jag hade svårt att prata med pappa som inte pratade bra svenska, och min farmor vågade jag knappt vara nära för hon pratade bara finska och jag kunde ju inte svara henne i så fall, säger Gunnel Mörtlund Särkimukka.

Kände sig inte hemma

Dessutom uppstod en massa missförstånd. Betydelsen i orden vinna och förlora tolkade hon tvärtom. När hennes pappas bekant var på besök och sa att Gunnel var söt, trodde hon att det betydde ful.

– Jag var alltid lite osäker. Vad betyder ordet egentligen? Den konflikten i mig blev väldigt jobbig, säger Gunnel Mörtlund Särkimukka.

På mellanstadiet valde hon att läsa finska som extra språk i skolan. Men undervisningen var på grundnivå och på riksfinska med ord hon inte kände igen.

– Jag läste i något år, men det gav inget. Det kändes bara meningslöst, säger Gunnel.

Till bland annat Junosuando socken i Pajala kommun åkte Herman Lundborg för att göra skallmätningar
Till bland annat Junosuando socken i Pajala kommun åkte Herman Lundborg för att göra skallmätningar. Det är nära Kangos, där Gunnel Mörtlund Särkimukka är uppvuxen.

Lösningen blev istället att fly från Tornedalen. Liksom många andra under 1960- och 70-talet var det en trend att lämna sina hembygder och jobba någon annanstans. För Gunnel Mörtlund Särkimukka bar vägen till Stockholm där hon som 16-åring arbetade som barnflicka. Men hon trivdes inte alls. Hon hade velat bort från känslan av att inte höra hemma i Tornedalen, men i Stockholm var allt alldeles för annorlunda. Det tog två månader, sedan klarade hon inte mer utan åkte hem igen.

Strax därpå började hennes äldre systrar, som läste till lärare, uppmärksamma hur staten hade jobbat för att försvenska Tornedalen och förinta meänkieli. Det var år 1979. Och de var inte ensamma om att få upp ögonen för detta. Allt fler började ifrågasätta de rådande normer na, som varför de tvingades att lära sig namnet på de små åarna i Halland och inte de enorma älvarna i Norrbotten. Varför de sjöng sånger om tussilago – en blomma som de aldrig någonsin sett. Eller varför de lärde sig om snapphanarna och att Skåne hade tillhört Danmark, men aldrig om att Ryssland tog östra delen av Tornedalen, som numera tillhör Finland.

– Hela 1980-talet var något slags uppvaknande, säger Gunnel Mörtlund.

Vill återta det tornedalska

På vinden i hennes barndomshem startade hennes syster och några vänner Svenska tornedalingars riksförbund, berättar Gunnel. Och allt fler började upptäcka den visskatt som fanns på meänkieli. Hennes syster blev en känd poet på språket och flera tornedalska författare fick större genomslag. Några år senare började Tornedalsteatern sätta upp pjäser på meänkieli.

Ända sedan dess har Gunnel jobbat hårt för att lära sig mer, och även återta det tornedalska. Hon har startat upp en friskola i sin hemort Kangos där det var obligatoriskt att läsa meänkieli. Det var visserligen svårt att hitta lärare och undervisningsmaterial på språket, men Gunnel tror ändå eleverna fick med sig känslan av att meänkieli var värt att lära sig. Kanske är det förklaringen till varför många unga valt att stanna kvar i byn och till exempel starta upp turistföretag.

– Det finns så mycket man uppskattar och ser med andra ögon när man börjar ta till vara på sin kultur. Midnattssolen och polarnatten som har så många olika ljus. Det är så otroligt vackert med de olika rosa nyansera, den vita snön, frost på träden och norrsken. Det är så viktigt – också för sin försörjning – att man utgår från den bygd och relationerna till andra människor där och inte bara skär bort allting, säger Gunnel Mörtlund Särkimukka, som också insett hur mycket känslouttryck sätter sig i språket och som alltså aldrig förmedlades till henne när hon var barn.

Skrivit motioner

I rollen som politiker har hon skrivit flera motioner för att lyfta och bevara det tornedalska kulturarvet, bland om annat söka statliga medel för Tornedalsteatern. Om somrarna åker hon och barnbarnen på språkläger där alla försöker prata och lära sig mer meänkieli efter sin egen nivå.
På senare tid har det pågått diskussioner i chatten om att alla i släkten skulle göra gemensam sak och byta tillbaka till sina finskklingande efternamn. Gunnel har själv flera gånger tidigare varit på väg att skicka in pappren. Och för några veckor sedan gjorde hon slag i saken.

– Jag ledsnat på att vänta. Jag vill ha det finska och jag vill dö som Särkimukka. Jag känner mig så glad att jag äntligen ska heta Gunnel Mörtlund Särkimukka, säger hon och ler.

Kritik mot kommissionen

Gunnel tycker att arbetet som Sannings- och försoningskommissionen gör är oerhört viktigt. Det är dock inte alla som håller med. I debattartikeln Tornedalingar har aldrig varit förtryckta uttrycks skepsis från Uppsalas lokalavdelning i Svenska tornedalingars riksförbund. De håller visserligen med om att undervisningen i svenska hade kunnat vara bättre på den här tiden och att meänkieli borde ha undervisats i skolorna. Men då gällde den så kallade ”direktmetoden” vid språkinlärning.

Dessutom var barnuppfostran auktoritär över hela Sverige – inte bara i Tornedalen. De poängterar också att inte alla barn bestraffades för att de talat meänkieli. I Haparanda fanns det fram till 1899 till och med krav i lärarutbildningen på att kunna finska. Syftet med försvenskningen i Tornedalen var inte att utrota finskan, anser de, utan snarare att få befolkningen tvåspråkig för att dessa lättare skulle komma in i samhället.

”Tornedalingar har inte varit förtryckta, vi har i allt väsentligt behandlats som andra svenskar med samma rättigheter och samma skyldigheter,” skriver de.

På Sannings- och försoningskommissionens kansli känner man till föreningen i Uppsalas syn på saken.

– Det finns olika uppfattningar och olika erfarenheter. Alla har inte negativa erfarenheter och vi ska inte ha förutfattade meningar. Vi lyssnar på dem, säger Eva Dahlén, kommunikatör.

Är det fler än Uppsalas lokalförening som har kritiserat ert arbete?

– Det är de som har hörts. Sedan är det säkert fler som tycker likadant, men de allra flesta som vi har stött på tycker det är ett viktigt arbete vi gör. Det finns ett stort intresse för att dela med sig av sina berättelser och erfarenheter. Vi hade inte räknat med så många anmälningar, säger hon.

Läs mer:

Lång historia av att statliga övergrepp mot tornedalingarna

”Tornedalsgruppen skulle assimileras och bli lojalt svensk”

Tornedalingar

Tornedalingar bor eller har sina rötter i älvdals­kommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala samt delar av Kiruna, Gällivare och Överkalix
kommuner.

Alla kallar sig inte tornedalingar. De som bor i Kiruna och Gällivare är mer benägna att se sig som Malmfältsbor och andra kallar sig kväner eller lantalaiset. 

Tornedalingar är en av Sveriges nationella minoriteter. De övriga är samer, sverigefinnar, judar och
romer.

Språket meänkieli (tornedalsfinska) erkändes som officiellt minoritetsspråk i Sverige år 2000.

Antalet meänkielitalande personer i Sverige uppskattas till mellan 50 000 och 70 000.

Förutom meänkieli består det tornedalska kulturarvet bland annat av patafiske, lovvika-vanten, den tornedalska älvbåten, bastutraditionen, laestadianismen och timmerhus med särskild arkitektur. 

Tornedalska författare är bland andra Nina Vähää, Bengt Pojhanen, Katarina Kieri och Mikael Niemi.

Källor: NE, Svenska tornedalingars riksförbund, metnuoret.se, minoritet.se (TT), och förstudien ”Då var jag som en fånge” av Curt Persson.