I Basel börjar ett försök med laglig försäljning av cannabis på apotek den 15 september. Under två och ett halvt år ska 370 personer, som själva anmält sitt intresse för att delta i pilotundersökningen, kunna köpa cannabis på tio apotek i staden.

Den schweiziska folkhälsomyndigheten genomför studien i samarbete med Basels universitet. Schweiz är på väg att fatta beslut om att legalisera cannabis – men först vill man ha mer kunskap för att kunna stifta lagar, ge råd och rekommendationer och slå undan benen på den svarta marknaden. Bland annat kommer de 370 deltagarnas fysiska och mentala hälsa att följas noga.

De schweiziska narkotikalagarna är milt sagt mycket olika de svenska, men även i Schweiz är tanken att minimera användandet av droger och dess negativa konsekvenser. Narkotikapolitiken står på fyra pelare: förebyggande, behandling, skademinskning och repression.

Det försök som nu ska börja har förberetts i sex år, lika länge som medicinsk cannabis har sålts i schweiziska tobaksaffärer och innehav av små mängder vanlig cannabis har varit avkriminaliserat. Ingen vet riktigt hur det kommer att gå, men det verkar inte som om de kastar sig ut i kaos i alla fall.

Inställningen till kunskap inger respekt när man har hört svenska ministrar svara på om vi inte borde utreda avkriminalisering i Sverige. Nej, vi ska inte skaffa någon kunskap. Nej, vi ska inte ställa några frågor. Vi har bestämt vad som är rätt.

Den schweiziska skademinskningspolitiken har sina rötter i 1980-talets Zürich, där problemen med heroin och hiv var allvarliga. Man sökte efter ett annat sätt att hantera situationen än de polisiära, som inte fungerade. Staden tecknade avtal med olika frivilligorganisationer och företag som skulle sköta sprututbyten, injektionsrum och härbärgen. I början blev det rörigt, men så tog man ett mer samlat grepp. Åren gick och problemen minskade faktiskt. Överdoserna minskade, heroinisterna blev färre.

Sedan dess har man prövat sig fram och tagit till sig kunskap och erfarenheter av hur det fungerar med människor, droger, hälsa och samhälle. Det verkar vara det som har lett fram till försöket i Basel.

Sverige är en motpol här på många sätt. Alla partier håller mer eller mindre hårt fast i nolltoleranspolitiken, som sannolikt är medskyldig till både gängkriminalitet och överdoser. En mindre hård drogpolitik har diskuterats i olika perspektiv. För att minska antalet som dör i överdoser och ge människor med drogproblem möjlighet att söka vård utan att riskera straff. För att ta luften ur gängkriminaliteten, som till stor del lever på det faktum att cannabis är illegalt. För att inte hindra patienter vars sjukdomar kan lindras med cannabis.

Det är egentligen olika frågor, men de har en sak gemensam. Man kan försöka lösa samhällsproblem genom att jaga och straffa folk, men då riskerar man att istället göra saken värre, och i värsta fall att tro att man bara inte varit hård nog. Det är en ond cirkel som vi är långt inne i, inte bara när det gäller narkotikafrågor.

Man kan också ha utgångspunkten att vi ska ge den som behöver utrymme att resa sig upp och göra det bästa av livet. Söka vård, skaffa bostad, ägna sig åt sina intressen, vara med familjen, vara aktiv i samhället. Då får man ge den hjälp som behövs. Lagar och regler om droger kommer att behövas, men det finns ingen anledning att de ska vara så hårda som möjligt. 

Framför allt ska man vara öppen för att då och så ställa frågan om ifall de tjänar sitt syfte som de är eller om det kan vara dags att ändra något.