I måndags tillkännagav Åklagarmyndigheten att mordet på Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan numera rubriceras som terroristbrott genom mord. Detta efter en dryg vecka av oerhört återhållsam nyhetsrapportering och dito fördömanden från högerkanten.
Vanligen hade jag applåderat den typen av återhållsamhet och brist på grundlös spekulation. Om det inte var så att den lyste med sin frånvaro varje gång en attack utförs av en person som är muslim, eller bara solbränd nog så att folk kan anta det.
Gärningsmannen i det här fallet var en öppen nazist. Hans mamma var en öppen nazist. Han har skrivit långa texter, i eget namn, om nazism åt en nazistisk webbtidning och beställt propagandamaterial från och betalat in medlemsavgift till en nazistisk organisation.
På Flashback skrev han vid flera tillfällen inlägg om hur den moderna psykiatrins misslyckande gick att koppla till de sedvanliga antisemitiska konspirationsteorier nazister gillar att pyssla ihop. Offret för hans knivattack var en högt uppsatt psykiatrisamordnare inom SKR.
Att då, som åklagaren i Visby, blixtsnabbt gå ut och avfärda ideologiska motiv till förmån för det (närmast underförstådda när det kommer till extremister) ”psykisk ohälsa”, är anmärkningsvärt.
Lika anmärkningsvärda var det brunblåa regeringsunderlagets reaktioner – eller snarare brist därpå – på att ett politiskt mord utförts mitt på ljusa dagen under det jippo som samlar landets mest politiskt inflytelserika personer.
Hade någon annan politisk gruppering – säg islamister, autonom vänster eller det nya favorithatobjektet miljöaktivister – genomfört mord i den takt vi sett från den högerextrema miljön sedan 80-talet, misstänker jag att de varit terrorklassade sedan länge.
Men nu är det valår, och man måste till varje pris låta bli att råka brunmåla den bruna delen av sin tilltänkta regering. Partiet som gång på gång visar sina kopplingar till miljön Almedalsmördaren tillhörde.
En vecka efter mordet är det dags att glömma bort det. Det finns, trots allt, ett val att vinna.
Så bortglömt är det att Liberalernas nya partiledare Johan Pehrson inte ser något problem med att avfärda kritik mot uttalanden som är en del av samma soppa som de folkutbytesteorier jag skrev om här i Syre i slutet av maj.
Den här gången kom de från före detta domaren Krister Thelin, som via sin Twitter skrev att vänsterns stöd för invandring hade att göra med att invandrare kommer att rösta på dem. “Valboskap”, som det brukar benämnas av mindre städade aktörer.
När han möttes av kritik från Vänsterpartiets riksdagsledamot Ali Esbati, som själv överlevt ett terrordåd motiverat av precis den sortens teorier, gick Pehrson in för att ryggdunka.
”Bit ihop”, skrev han. ”Vi påstods – med samma logik från underjorden – vara fascister redan 2002 när vi krävde språkkrav för medborgarskap”.
Jag vet inte om han faktiskt tror att de här sakerna är jämförbara. Eller tycker att det är vettigt att trivialisera spridningen av grundlösa och farliga konspirationsteorier, så snart efter att vi brutalt påmints om deras konsekvenser.
Osmakligt är det alldeles oavsett.
Semesterläsning, som tradition.
Fattig frilanssemester och allt gnäll på flygstrejken.
