Många utvecklingsländer har liten skuld i den klimatkris som nu gräver djupa hål i deras budgetar. Inför Cop27 vill värdlandet Egypten att den rika delen av världen inrättar en särskild fond för de skador som orsakas här och nu. Men intresset från EU och USA är minst sagt svalt.
På söndag samlas åter igen världsledare från klotets alla hörn för ett klimattoppmöte (Cop27). Den här gången är det i den egyptiska semesterorten Sharm el-Sheikh, som världsledare ska fatta beslut om åtgärder för att stabiliseras planetens klimat. Men också hur världens samhällen ska få förutsättningar att anpassa sig mot klimatförändringarnas följder, så som allvarligare stormfloder, torka och havsnivåhöjningar. Något som väntas få extra stort utrymme under årets klimattoppmöte.
– Det är en afrikansk Cop med stort fokus på anpassningsåtgärder, säger Mathias Fridahl, forskare vid Linköpings universitet.
På bordet ligger bland annat hur mycket de rika ländernas bidrag ska vara efter 2025, för att underlätta utvecklingsländernas omställning. Både vad gäller att anpassa samhällen till klimatkrisens effekter – men också för att finansiera utsläppsminskningar.
”Tar kraft och tid”
– Vi behöver ett högre finansieringsmål och se ett skifte från miljarder till biljoner, sa Bangladeshs utrikesminister AK Abdul Momen under en av alla presskonferenser på Cop26 i Glasgow, då förandlingarna om finansieringsmålet för efter 2025 inleddes.
När förhandlingarna nu ska fortsätta i Sharm el-Sheikh, gror missnöjet – då som nu. Ett tidigare löfte från givarländer om att bidra med 100 miljarder dollar per år mellan 2020 och 2024 har inte kunnat uppfyllas, samtidigt som ökningstakten stannat av. Enligt den senaste beräkningen ligger summan på runt 83 miljarder dollar, det vill säga 17 miljarder för lite.
Mattias Frumerie, är Sveriges chefsförhandlare och säger att det hade underlättat om målet varit uppfyllt.
– Då hade vi kunnat fokusera mötena på att leverera resultat vad gäller både utsläppsminskning och andra frågor som bedöms vara centrala. Nu tar det faktum att vi inte har leverat på målet kraft och tid från mötet i sig, vilket man hade kunnat ägna åt andra frågor.
”Gammalt bistånd som omdirigeras”
Men det bommade målet är inte den enda orsaken till missnöje vad gäller klimatfinansiering. Nyligen visade en rapport från Oxfam att det verkliga värdet är mycket mindre än de 83 miljarder som rapporterats, bland annat på grund av överrapportering och för att en ökande andel ges i form av lån – och i allt högre grad som icke-förmånliga lån. Det tvistas också om en del av det klimatbistånd som kanaliseras, inte bara är klassiskt bistånd som får en ny stämpel. Till exempel fattigdomsbekämpning – som i en ny givarperiod, istället kan kallas klimatbistånd då det stärker människors förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna.
– Det är ett klassiskt exempel. Men de rika länderna har lovat att det ska vara nya medel och de hävdar att det är det men många fattiga länder tycker att det är gammalt bistånd som omdirigeras, säger Mathias Fridahl.
”Det finns ingen politisk aptit”
Hur klimatbistånd ska definieras, är en av alla de frågor som kommer att diskuteras under toppmötet. Men den fråga som är mest i hetluften, är den förödelse som klimatkrisen orsakar i många fattiga länder – här och nu. Inför Cop27 har Egypten i egenskap av värd, lagt förslag om att en särskild fond inrättas för att täppa till de ekonomiska hål som uppstår i många fattiga länders ekonomier, när alltifrån orkaner, översvämningar och värmeböljor blir mer frekventa – och farligare. Effekter av klimatförändringarna de själva bidragit minimalt till, på grund av låga historiska utsläpp av växthusgaser.
Men Mathias Fridahl tror att Egypten kan få svårt att få igenom förslaget – då besluten om dagordningen ska tas i konsensus och både USA och EU, varit kallsinniga till ett så skarpt förslag.
– Det finns ingen politisk aptit för att inrätta en fond i varken EU eller USA. Men hur dagordningen ska formuleras kommer att förhandlas och knådas om i början av mötet, säger Mathias Fridahl, forskare vid Linköpings universitet.
Varför är det en så stor stötesten?
– Ur ett rättviseperspektiv är det nog inget land som argumenterar för att det inte finns någon form av ansvar här. Det de rika länderna nästan alltid reagerar starkt på är när man sätter ansvaret i proportion till skada, den typen av proportionalitet gör att man ofta blir rädd för att acceptera något som kan eskalera. Om skadorna om trettio år visar sig vara väldigt stora, då har man en skyldighet att kompensera för något som man inte kan ta sig ur.
Mattias Frumerie, Sveriges chefsförhandlare under Cop27, bekräftar att Sverige och EU är emot att frågan kommer upp på den officiella dagordningen, så som den är formulerad enligt förslaget. Det vill säga att den ska leda till ett beslut om att en särskild fond för skador och förluster inrättas.
– Vi anser att klimatfinansieringslandskapet är splittrat som det är, vi får dessutom återkommande höra frustration från utvecklingsländer om svårigheterna med att få tillgång till finansiering, så att inrätta ytterligare en fond i detta läge skulle inte bidra till de problem vi faktiskt behöver hantera.
Det är inte så att det finns en rädsla för att det här ska leda till krav som man anser riskerar att bli oöverskådligt kostsamt?
– Nej, jag skulle inte se det som att det finns en rädsla för det. Jag tror snarare att man kan se att det är ett faktum att de kostnaderna finns. Sedan är det förstås en fråga om hur de ska finansieras. Men i Parisavtalet finns inget skadeståndskrav för den här typen av händelser, så frågan för oss handlar mer om hur säkrar vi att vi kan bli bättre, både som givare och utvecklingsländer, på att mobilisera resurser för det som vi inom klimatförhandlingarna kallar skador och förluster.
Läs mer:
