Ingen var riktigt nöjd efter Cop26 i Glasgow. Det brukar kallas en bra kompromiss, en som alla kan leva med. Men inte den här gången. ”Vad som är balanserat och pragmatiskt för andra parter kommer inte hjälpa Maldiverna anpassa sig i tid, det kommer att vara försent”, sa önationens klimatminister Shauna Aminath på lördagskvällen.
Det blev en historisk uppgörelse i Glasgow. Parisavtalet som världens länder kom överens om 2015 slutfördes i och med att regelboken spikades. Den samling texter som anger hur alltifrån utsläpp ska mätas till hur den globala utsläppshandeln ska tillåtas. Samtidigt som mötets avtalstext skrevs under av alla 198 parter.
Men trots att länderna nu är överens – på pappret – riskerar det bli en kompromiss som alla inte kommer att kunna leva med. För om Cop26 blir den vändpunkt som begränsar uppvärmningen till 1,5 grader är högst osäkert. För flera önationer är det en fråga om överlevnad, då de annars riskerar att helt sväljas av havet. Andra ser redan förödande orkaner bli både intensivare och vanligare.
– Vi har hållit målet om 1,5 grader vid liv, men dess puls är svag, sa Alok Sharma som varit ordförande för Cop26 när klubban föll.
Djupare hål i stadsbudgetarna
Sårbara utvecklingsländer måste redan i dag lägga en betydande del av sina statsbudgetar, inte bara på att anpassa sina länder till vad som väntar, utan också reparera och ersätta det som förloras på grund av klimatkatastrofer i dag. Men det är bara det förra som de kan få finansierat av rikare länder. Samtidigt som den eskalerande klimatkrisen, gräver allt djupare hål i finansministrarnas fickor.
– För att uppnå klimaträttvisa måste vi kämpa på flera fronter. Det här är ett av de senaste initiativen, sa Gaston Browne, premiärminister på Antigua och Barbuda, på en presskonferens i början av Cop26 i Glasgow.
Han hade då precis lanserat ett initiativ för att tvinga fram starkare klimatåtgärder med hjälp av internationell rätt. Men också för att med hjälp av juridiken säkerställa finansiering för de skador som klimatförändringarna orsakar redan nu. Som om han redan då, på dag två av konferensen, utgick från att Cop26 inte skulle leda till de beslut som skulle hjälpa honom skydda landet från havet.
"Allvarligt bekymrade"
När Syre träffade på önationens Tuvalus finansminister Seve Paeniu i slutet av Cop26, hade hoppet inte stärkts – i stället såg han med stegrande oro hur flera oljenationer försökte vattna ur sluttexten.
– Vi är allvarligt bekymrade och skulle vilja att alla länder åtar sig att accelerera sitt klimatarbete så att det ligger i linje med 1,5-gradersmålet. Vi skulle behöva ta kollektiv handling, som en global familj. Men om ett stort utsläppsland inte är med, då kommer det inte gå.
Vid tidpunkten som Seve Paeniu traskade in i medierummet på Cop26, hade det blivit alltmer uppenbart för delegaterna som trampade upp och ned för täckmattorna att de i själva verket stod långt ifrån varandra. Även om det samtidigt kom signaler om att stämningen var god och att en uppgörelse var inom räckhåll.
– Jag är optimistisk, sa en jäktad Per Bolund, Sveriges miljö- och klimatminister.
"Inte fiktion"
Men skiljelinjerna var flera. Skiljelinjer som skulle hamras fram till en gemensam linje inom loppet av ett par dagar. Ministrar gick i skytteltrafik mellan förhandlingsrum och den stora plenisal där förhandlingarna ägde rum. I små grupper omgärdade av kameror och säkerhetsvakter, gick allt ifrån USA:s klimatsändebud John Kerry till FN:s generalsekreterare António Guterres fram – och tillbaka. Alltmedan miljörörelsernas presskonferenser gick från att vädra hopp till stegrande oro, när kol- och oljenationerna lyckades vattna ur formuleringar om att fasa ut fossila subventioner och kolkraft i de nya utkast till avtalstexter som lades fram.
Budskapet från de små önationer som lyckats skicka representanter till Glasgow blev alltmer akut.
– Det är inte fiktion, det är inte något som är avlägset i framtiden. Vårt land försvinner snabbt. Tuvalu håller bokstavligt talat på att sjunka. Vi måste handla nu, sa Seve Paeniu på konferensens sista officiella dag, i ett känslomässigt tal inför sina kollegor.
EU och USA höll emot
Finansieringen till sårbara länder var en av knäckfrågorna som återstod att lösa. En stor grupp av utvecklingsländer och önationer krävde att en ersättningsfond för klimatkrisens effekter här och nu skulle inrättas. Men EU och USA höll emot, på grund av rädsla för att det skulle leda till ersättningsanspråk för de historiska utsläpp som de rika länderna gjort sig skyldiga till. Inne på konferensen bröt det ut en lång protestmarsch där delegater och observatörer skanderade ”klimaträttvisa nu”. Utanför grindarna, samlades aktivister som skanderade detsamma.
– Parterna borde erkänna att det är det globala nord som har orsakat klimatkrisen, därför borde de också betala för de skador som de orsakat det globala syd, sa Eric Damien Njuguna, från Nairobi, Kenya till Syre.
Dagen efter återupptogs förhandlingarna. Även om ordförandelandet Storbritannien hade hamrat fram en kompromiss som länderna började anse närma sig något acceptabelt, pyrde missnöjet. Men USA:s klimatsändebud manade på parterna att inte låta tillfället gå de i ur handen.
– Du kan inte låta det perfekta stå i vägen för det som är bra. Och det här är bra, det är ett starkt ställningstagande, sa han.
Tårfyllda ögon
När ordförande Alok Sharma tillslut kunde låta klubban falla, såg hans ögon ut att vara fyllda av tårar. Istället för att sluttexten innehöll formuleringen om att kolkraft skulle fasa ut, hade Indien i sista minuten lyckats vända formuleringen till att ”fasa ned” kolkraften. Något som möttes med förskräckelse bland miljörörelser och sårbara länder världen över. Men flera parter pekade på det faktum, att bara det att kolkraft och fossila subventioner nämndes i sluttexten gjorde överenskommelsen bättre än alternativet som hotade: Ingen överenskommelse alls. 1,5-gradersmålet låg dessutom fast och klimatplaner ska uppdateras 2022 för att säkerställa utsläppsminskningar på kort sikt, så råder i alla fall den skarpa uppmaningen. Texten nämner också behovet av att minska utsläppen med 45 procent till 2030 och öka finansieringen till klimatanpassning. Också det betraktas som en framgång. Däremot fick de sårbara länderna åter igen se sina krav på ersättning för skador och förluster som sker här och nu, om inte spolas helt så förpassas till en ”fortsatt dialog”.
– För några kan skador och förluster vara början på en konversation och en dialog, men för oss är det en fråga om överlevnad, sa Shauna Aminath från Maldiverna och fortsatte:
– Det ger inte våra hjärtan hopp utan fungerar som ännu en ”konversation” där vi riskerar våra hem medan de som har andra möjligheter bestämmer hur snabbt de vill rädda oss som inte har det.
Läs mer: Aktivisterna besvikna: ”full fart mot stupet”
Läs mer: Experter: Viktigt steg – men inte tillräckligt
Läs mer: Blandade reaktioner på klimatpakten
