En högt uppsatt person på gruvbolaget LKAB var drivande i att genomföra rasbiologiska undersökningar. Och så sent som 1992 användes begreppet ”kortskallig” om en kvinnas huvud som hittades vid en fornminnesinventering i Pajala. Det framkommer ur den delrapport som Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade över till regeringen i dag.
Statens rasbiologiska institut utsatte många tornedalingar för skallmätningar. Vissa skallmättes så sent som 1952, enligt vittnesmål i förstudien ”Då var jag som en fånge”.
Förstudien ledde till att regeringen år 2020 tillsatte en Sannings- och försoningskommission för att utreda vilka övergrepp som staten utsatt tornedalsgruppen för. Förutom tornedalingar kallar sig en del för kväner eller lantalaiset, men gemensamt för de flesta är att de talar minoritetsspråket meänkieli, eller har nära släktingar som talar eller har talat meänkieli.
Nu är den första delrapporten klar och i den framkommer fler vittnesmål. Bland annat berättar en kvinna, född 1934, att hon utsattes för skallmätning som tioåring.
Viktiga finansiärer: LKAB och konstnären Anders Zorn
I delrapporten fördjupar sig forskaren Curt Persson i hur rasbiologerna gick till väga när de genomförde undersökningarna av tornedalingar, kväner och lantalaiset.
En laestadiansk präst banade vägen för kontakterna. Pengarna för att genomföra expeditionerna kom från olika håll. En finansiär var den kände konstnären Anders Zorn. En annan var hans nära vän Hjalmar Lundbohm, disponent på gruvbolaget LKAB.
Hjalmar Lundbohm visar sig ha varit extremt drivande i att få till rasbiologiska undersökningar i Tornedalen. Han gav mycket ekonomiskt stöd till undersökningarna, i vissa fall stod han för större delen av finansieringen. Dessutom lånade han ut LKAB:s fordon för att kunna genomföra expeditionerna. Han lade upp strategier för genomförandet, hade synpunkter på forskarnas arbete och drev på att kranierna som hittades under en kyrka i Jukkasjärvi skulle skallmätas.
I delrapporten tas upp att staten utan tvekan stod bakom de rasbiologiska undersökningarna, bland annat genom bildandet av Institutet för rasbiologi. I riksdagen var det få eller ingen alls som i frågasatte verksamheten. De få som kritiserade den gjorde det främst för att de ansåg det vara oansvarigt att lägga 80 000 kronor på institutet under efterkrigstiden, då ekonomin var svag.
Curt Persson menar att de rasbiologiska undersökningarna ledde till en tystnadskultur inom tornedalsgruppen.
”Denna tysthetskultur kom att bäras som en kollektiv skam genom generationer”, står det i rapporten.
– De som mättes och avbildades fick aldrig veta varför. Deras barn fick läsa folkupplagan i skolan och se sina föräldrar som ett hot mot den svenska rasen. De blev utsatta och det skapades en tystnadskultur för dem. De fick liksom gå och bära det här, säger han, under ett seminarium i april där han presenterade sin forskning.
Han tillägger:
– Det var traumatiskt helt enkelt.
Rasbiologiska begrepp användes 1992
En annan del av rapporten tar upp i vilken omfattning som mänskliga kvarlevor från tornedalsgruppen har samlats in och bevarats. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal var det vanligt att museer och rasbiologer ville ha stora anatomiska samlingar från olika folkslag i världen. Särskilt betydelsefullt var kranier. Det hängde ihop med skallmätningens idé om att formen och storleken på skallen skulle påverka människans olika egenskaper och intelligens.
När det gäller samer pågick en storskalig insamling av kranier. Men samma sak har inte gått att hitta vad gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset, även om dessa också utsattes för rasbiologiska undersökningar, både när det gäller levande och döda människor.
Det konstaterar Carl-Gösta Ojalas i sin forskning som också tas upp i rapporten. Samtidigt påpekar han att det inte alltid är helt lätt att veta vilka kranier det var som samlades in.
”Vem som klassificeras som same eller som tornedaling, kvän och lantalainen, är viktigt i detta sammanhang. Detta är en mycket komplicerad och mångdimensionell fråga, med olika uppfattningar, och kopplingar till olika nutida konflikter över historia, kulturarv och land- och vattenrättigheter”, skriver han i delrapporten.
Han tillägger också att även om tornedalsgruppen inte själva utsattes för lika omfattande insamlingar som samerna kan de ha påverkats av att dessa pågick i samma områden som de själva levde i.
En som medverkade till utgrävningar av samiska kyrkogårdar var kyrkoherden Lars Levi Laestadius, samma person som grundade den laestadianska väckelserörelsen som många i tornedalsgruppen anslöt sig till.
Carl-Gösta Ojala tar även upp att när en fornminnesinventering gjordes år 1992 vid en gammal begravningsplats nära Pajala, gjordes en notering i inventeringsboken om att kvinnan var ”kortskallig” – det begrepp som rasbiologerna använde för att klassificera ”de lägre stående raserna”.
”Man kan se det som ett anmärkningsvärt språkbruk att definiera det påträffade kraniet som brachycephalt eller kortskalligt så sent som år 1992, vilket anknyter till det tidigare rasbiologiska språkbruket”, skriver Carl-Gösta Ojala i Sannings- och försoningskommissionens delrapport.
I det sammanfattande förordet skriver Elisabeth Fura, ordförande för Sannings- och försoningskommissionen:
”Sverige har fortfarande inte gjort upp med detta kapitel i sin historia. För minoriteterna lever traumat än i dag. Det är min förhoppning att vårt delbetänkande kommer att öka kunskapen om den meänkielitalande minoriteten i Sverige som har osynliggjorts i vår gemensamma historia och i nutiden. Vi vill sätta in dem i vår gemensamma historia men också i en vidare kontext och därigenom ge oss bättre insikt om människans villkor. Låt oss lära av våra misstag. Vi behöver inte upprepa sådana kränkningar och övergrepp som våra förfäder gjorde sig skyldiga till.”
Läs mer:
Nu avslöjas sanningen om statens övergrepp mot tornedalingarna
Lång historia av att statliga övergrepp mot tornedalingarna
