Halvvägs in i Cop26 kan vi konstatera att mötets första vecka varit händelserik – stora löften från makthavarna kontrasteras mot demonstrationer där framför allt unga aktivister krävt handling och inte bara ord. Ungdomar har tagit en framträdande roll i klimatrörelsen, samtidigt som många vittnar om svårigheter att på allvar bli delaktiga i beslutsfattandet, det gäller inte minst marginaliserade grupper som ursprungsbefolkningar.

Under helgen har samtidigt kritiska röster höjts mot den del av aktivisternas retorik som gör gällande att politiska förhandlingar är verkningslösa.

”Det kommer aldrig att räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningarna. Där är därför politiken behövs.”

Det sa SSU:s ordförande Lisa Nåbo under den nyligen avslutade S-kongressen, och Norges klimatminister Espen Barth Eide tycker inte att den hårda kritiken mot Cop26 från bland andra Greta Thunberg är särskilt konstruktiv.

– När man säger att politiken inte har någon betydelse, att man inte ens hade behövt mötas, då tar man ut en lite farlig kurs, sa han till NRK.

Förhandlingsbordet eller Facebook?

Ungas engagemang är dock inte begränsat till aktioner och gatuprotester. Jonathan Josefsson är biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet och arbetar med ett projekt som jämför hur, och av vilka, unga människor är representerade i samtida globala institutioner och vad det får för konsekvenser. Cop26 ger förstås ett utmärkt tillfälle att intervjua och observera, och Josefsson och hans kollegor började arbetet redan under det förmöte som går under beteckningen Coy16, UN Climate change Conference of youth, som samlade 400 delegater.

– Flera av dem jag intervjuade har deltagit i flera år och tycker att det finns möjligheter att påverka när man skapar relationer och har samtal med personer med mycket inflytande. Institutionerna har möjliggjort en viss typ av inflytande genom till exempel arbetsgrupper, mekanismer och regeringsdelegationer, man känner att man blir hörd och har påverkan i viss mån.

Enligt Josefsson finns det två typer av verktyg som används för att få delta eller kräva inflytande. Det ena skapas inifrån institutioner som Youngo och Coy, som är de av FN:s klimatkonvention formellt erkända representationerna av unga, och som byggts upp de senaste två decennierna.
Den andra grenen representeras av nätverk som Fridays for future och andra sammanslutningar. Här verkar man via mer informella vägar som gatuprotester och upprop i sociala medier och tonen är ofta konfrontativ.

– Man talar om youth washing, eller youth tokenism, att ledare behöver synas med unga och att det är fint att lyfta fram unga och att man är bundsförvant med dem, men sen fortsätter de bara som vanligt.

Icke-engelsktalande utestängs

För vissa är det extra svårt att få känna sig representerade. FFF har varit starkt i Norden, Storbritannien och Tyskland men har det sista året tryckt fram MAPA (Most affected people and areas), de grupper som påverkas mest men påverkar minst, säger Jonathan Josefsson.

– Det är långt ifrån alla som har möjlighet att besöka en klimatkonferens till exempel. Det finns en rad hinder för att delta både i ungdomsmötet och finansieringsmöten. Det är dyrt att ta sig dit och visumprocesserna från vissa länder är mycket krångliga .

En särskilt stor barriär är språket.

– Jag pratade med en grupp från Latinamerika och Karibien som kände sig ganska alienerade. De grupper som de representerar får ofta inte möjlighet att delta överhuvudtaget i processerna bara på grund av språket, i många latinamerikanska länder är engelska-kunskaperna begränsade. Det finns vissa möjligheter till tolkar, men det handlar också om många andra sammanhang, fylla i formulär, hantera byråkratin. En delegat satt en hel session utan att kunna interagera med någon, hen satt på massa värdefull kunskap men utan engelska blir man exkluderad från diskussionen, säger Josefsson.

Är ansvaret för att lösa klimatkrisen något de unga vill ta på sig?

– Det finns en dubbelhet. Många visar tydligt att man vill vara med, det är därför man är på plats i Glasgow, samtidigt som man är skeptisk till att de ska behöva ta det ansvaret. Det viktiga för de flesta är att det ska vara ett reellt deltagande, man ska inte bara bli hörd, det ska ha betydelse också.

Under förmötet Coy16 satte delegaterna samman en kravlista och samlade in 40 000 namnunderskrifter. Det är väldigt ambitiösa processer, säger Jonathan Josefsson.

– Men det är unga vuxna vi pratar om nu, runt 25, de är hyfsat professionella. Tittar vi tillbaka på Gretas tal i FN för ett par år sedan, så var det en del i hennes retorik, att vi ska inte behöva ta det ansvaret.

Protest under ceremoni

Josefsson påminner om att unga inte är en homogen grupp.

– Med kravlistan har de skapat en enhet av röster, men samtidigt kan man inom rörelsen se att en del är mindre nöjda än andra. Följer man FFF är missnöjet tydligt, de vill se mer konkreta utfästelser istället för deklarationer som är väldigt allmänna. Man är till exempel väldigt kritisk till att beslutsfattarna inte går åt fossilindustrin, där verkar det som att man inte känner sig representerad.

Att det råder olika åsikter om hur klimatkrisen ska angripas blev tydligt i slutet av förmötet, när kravdokumentet presenterades för Cop26-ordföranden Alok Sharma.

– När han började tala så var det en grupp från FFF som reste sig upp och skrek ut slogans i protest, och försökte få med sig folk ut ur rummet. Men de flesta andra ville fortsätta dialogen, även om de stöttar protesterna, det är inte många som är emot dem utan man ser dem som ett komplement. Så i relation till toppmötet har vi en tydlig institutionaliserad rörelse som sedan flera år söker dialogen som väg in, medan ett annat spår har gett upp den och går ut från rummet.

Läs mer:

XR-aktivistens kritik: Falska lösningar och teater

Hon kommer att företräda Sveriges unga vid Cop26

Aktivister har inga illusioner

Unga svenskar höjer sina röster för klimatet