Krönika

En politik där alla behöver bekänna färg

Jag minns inte vem som först kallade mig ”Reinfeldtmoderat”, men det var inte en komplimang. Tiden efter hans avgång reste sig alla som känt sig förorättade och förtryckta och krävde räfst och rättarting för ”öppna hjärtan” och ”tack för att ni valde Sverige”. Och ledaren som fört partiet till aldrig skådade höjder hatades och hånades av nära-SD-moderater, och det spillde över på oss som försvarade inställningen att invandrare och invandring överlag är bra för Sverige. 

Många glömmer att Reinfeldts första regering, som tillträdde 2006, faktiskt fick mycket skäll för sin ”rasism”, när han och Sabuni tog sig an den enligt min uppfattning förlamande bidragspolitik som tidigare omgärdat asylinvandring. Krav på svenska, program för att få nyanlända i arbete – detta var ren högerpopulism, snudd på nazism, menade Sahlin och Sjöstedt, lätt travesterat.

Och det är just detta som fått mig att omfamna begreppet ”Reinfeldtmoderat”. Det betyder för mig en person, trygg i traditionella moderata värderingar, som anser att vi inte ska mjäka oss med människor som flytt hit utan ställa höga krav på egen insats, att vi inte ska dra oss för att utvisa dem som begår brott, men samtidigt alltid argumentera för allt positivt invandrare bringar till Sverige.

Så ett stort antal moderater lämnade Moderaterna för SD. Jag förstod aldrig riktigt hur de och moderater som jag kunde finnas i samma parti, men jag såg med oro på hur andra moderater ville att vi skulle ändra oss för att få dem tillbaka. I det läget hade det enligt min uppfattning varit bättre att bara strunta i dem.

Men när Anna Kinberg Batra gick ut och kryptiskt förklarade att nu skulle vi ”samtala med SD” kände jag att jag behövde veta var gränsen gick. Jag ansåg då att man kan absolut prata med dem, och till och med göra upp med dem, men inte i frågor som gäller regeringsbildning, budget eller migrationspolitik.

När jag började engagera mig lokalt i partiet, ungefär samtidigt, hade det halverats från Reinfeldts storhetstid. Och visst hade många gått till SD, men förmodligen hade lika många lämnat för att de var obekväma med den SD-vänliga retoriken. Vi åts i båda ändarna, och paniken spred sig. I valrörelsen 2018 var det två påpekanden som hela tiden återkom: ”Reinfeldt förstörde Sverige när han öppnade gränserna” eller ”Ni samarbetar med nazister!”.

Och jag som skrivit om SD:s retorik och politik sedan 2009 blev gradvis mer frustrerad över polariseringen och fixeringen vid partiet än över deras faktiska politik. Migration är inte den enda frågan, och politik borde inte handla om vem som tar vem efter ett val utan om vilka lösningar politiker har på svenska folkets problem och vilken vision för framtiden respektive parti står för.

Sedan vet vi hur det gick. Utan att lyfta ett finger blev SD valets vinnare. Viljan att stänga dem ute blev viktigare än något annat, och förlamade regeringsbildningen i flera månader. SD accepterade Kristersson som regeringsbildare utan krav, och de röstade för Alliansens budget utan input. Men det gjorde inte C och L.

Påståendet att en alliansregering skulle bli ”helt beroende av SD” var aldrig sant. Båda regeringarna sedan 2010, det vill säga Reinfeldt #2 och Löfvén #1 fick stöd av SD i de flesta av sina propositioner, utan förhandlingar, genom att diskutera i utskotten. Det hade gått att fortsätta likadant, och göra upp med i huvudsak S i de fall SD inte var med på noterna (för MP är för små).

Men för C och L var det avgörande att V+S+MP hade ett enda mandat mer än Alliansen. Det mandatet hade förstås ingen praktisk betydelse, annat än att om SD lade ner sina röster skulle oppositionen kunna sänka ett förslag. Men SD lägger inte normalt ner rösterna ändå. Så det handlade mer om att det kändes otäckt i magen än om ett faktiskt problem. 

Så jag har delvis ändrat inställning. Jag tycker fortfarande hjärtligt illa om partiet SD och deras nationalistpopulism, och jag kommer fortsätta kritisera dem. Men ännu värre än att göra upp med dem i frågor där vi tycker lika är att demokratin är fortsatt förlamad. C har satt sig i en bisarr sits, där de menar att det ska gå att regera Sverige helt utan att vare sig V:s eller SD:s röster räknas.

Det blir intressant att se vad som händer de närmaste dagarna, för V har äntligen slutat stå med mössan i hand och kräver samma form av inflytande som SD gör på andra flanken. Sabuni verkar ha kommit till samma insikt som jag: Sverige behöver en höger-vänster-konflikt och partier som är trygga i sin egen politik för att demokratin ska fungera. Om C hade släppt fram Kristersson den här gången hade han haft ett år på sig att visa att han kan styra utan att SDs nationalism får genomslag. Det hade varit idiotsäkert, för dels hade det funnits majoritet i Riksdagen för att sänka eventuella moskéförbud och dels hade C alltid haft möjlighet att lägga ett till misstroendevotum. Men nu verkar det bli en ny vänsterregering istället. 

Så vart för det oss? Till en punkt där vi Reinfeldtmoderater tvingas välja mellan att rösta på C och verka för evig socialdemokrati eller också chansa på att våra ledare klarar att samverka med ett parti med rejält sunkiga värderingar, som förespråkar i huvudsak socialdemokratisk politik, uppblandat med moderat försvars- och kriminalpolitik och en vilja att bevara Sverige svenskt. Så jag bestämde mig för att ge mitt parti en chans att navigera i ett landskap man inte valt genom att uppvisa integritet och fokus på sakfrågor, och jag var någorlunda nöjd med det beslutet.

Tills Ebba Busch deklarerade att SD ska få ”väldigt stort inflytande”

Jag vet inte vad som far genom hennes huvud när hon uttrycker detta. Det verkar i alla fall komma från samma centrum i hjärnan som fick henne att begå grovt förtal och sedan gnälla över att i andra länder hade det minsann varit okej. Precis som Jesus brukade göra när han spred hat. Om hon är ute efter att definitivt sabotera en moderatledd regering i all närtid kunde hon inte agera bättre än så. Men ja. Genom att vara en sorts rumsrent SD vinner KD väljare, och tyvärr delar KD och SD en antidemokratisk vilja att trakassera muslimer

Så där står vi nu. I ena ringhörnan en bunt partier som bara har en ovilja att prata med SD gemensamt, men ändå politikutvecklar ihop till gagn för ingen. I andra ringhörnan pseudofascister som är rädda för att feminister vill riva faluröda stugor för att bygga moskéer. Och så vi Reinfeldtmoderater och, lustigt nog, vänsterpartister, som anser att nu får det vara nog. Vi behöver släppa sargen och stå upp för vår respektive politik istället.

Vi har kommit till en politik där alla behöver bekänna färg.

Regeringskrisen riskerar att gagna extrempartierna i nästa val.

Krönika

Bara EU-direktiv kan bryta den svenska loopen

Svensk klimatpolitik känns som en evig upprepning av filmen Måndag hela veckan, där högerförslagen hamnar i samma dag om och om igen. Varje politiker rabblar samma grejer som förprogrammerade karaktärer.

I filmen har vi Phil Connor, en arrogant, cynisk, självcentrerad snobb som jobbar som TV-meteorolog och som vaknar varje dag för att prata om någon jäkla mullvad. Irriterat vaknar han upp till samma dag om och om igen.

Filmen handlar om hur okunnighet, narcissism och ego förstör ens handlingar och medvetenhet. Bara när man inser den riktiga, ihopkopplade verkligheten blir man fri från sin loop.

I detta politiska landskap, skapat av fria partier i ett fritt land, återspeglas en paradoxal inlåsningseffekt som liknar den som gestaltas i filmen. Tänk dig möjligheten att inneha makt, fritt kunna välja och påverka politiken, och sedan använda den friheten för att skapa en fångenskap. Regeringensloopen kommer att fortsätta att spinna och inrikespolitiskt ser det inte ljust ut för att bryta den förbannade loopen.

Ulf kommer istället att fortsätta att vässa på sitt skådespelade ledarskap för att inge trygghet, vinna tid och fördröja istället för att bygga ett grönt samhälle, något som som skulle kräva riktigt jobb. Jimmies talking points är att Sverige är för stort för dyra dieselpriser och för litet för att göra något åt det, så det är därför andra länder borde ta större ansvar. Korvgrillar-Johan kommer slänga ur sig något teknikoptimistiskt och hålla fanan högt för svenska företag medan Ebba fortsätter att läsa från sitt manus om att det ska vara billigt att vara svensk och det enda sättet att städa upp efter andra partier är genom kärnkraft.

Trött på att höra samma meningslösa fraser om och om igen? Tänk dig sedan hur det måste vara att själv upprepa dem och lyssna på sin egen röst.

Den glada nyheten är att det faktiskt går att bryta Måndag hela veckan och det är genom att ta Johan Pehrsons (L) förslag på allvar: genom att skifta från en nationalistisk klimatpolitik till att fokusera på Europa.

Om premissen nu är att EU kan få alla dåliga europeiska förebilder på knä genom tuffa EU-direktiv, inklusive det lilla Sverige som alltid är för litet för att ställa om på riktigt, så är det ju en helt fantastisk idé.

Den som inte längre ser något hopp i svensk rikspolitik kan istället söka hopp och förändring i det kommande EU-valet i juni 2024 där vi kan hitta en nytändning.

Och precis som i filmen Måndag hela veckan, där huvudpersonen finner befrielse när han inser att förändring är vägen ut ur sin upprepade måndag, sätter jag nu mitt hopp till det internationella samarbetet. Om vi verkligen vill hjälpa den svenska högern att rädda sig själva från sina cirkelargument och låta deras upprepande refräng bli till ett outro, då måste vi se till att de faktiskt menar allvar med att engagera sig i internationellt samarbete. Sverige är för jäkla litet för deras ego, så det är dags att de tar sitt pick och pack och går med på stränga krav genom internationella samarbeten.

All fantastisk vegansk hundfoder som börjar komma ut på marknaden.

Att en missförtroendeförklaring mot klimat- och miljöministern sannolikt inte går igenom.

Krönika

Det nya mediestödet gör det demokratiska samtalet fattigare

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

Miljöpartiets kongress. Det värmer att återse människor man kämpat så mycket med under åren och som fortsätter arbeta för att förändra världen.

Regeringens förslag om att icke-medborgare ska kunna utvisas på grund av hur de lever och vad de uttrycker, även om det inte är brottsligt.

Krönika

Systemförändring istället för politisk kosmetika

En syndaflod sköljer över henne. Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen när jag vaknat under vindskyddet. Några dygn under bar himmel, några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk från sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där stjärnorna breder ut en fäll av evighet.

Är daggen tung att bära? Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtrået. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna.

Solen värmer, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen står där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas av solen. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och den där syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar, lövträdens daller, når blomskägglavens små vita lampor.  Där nedanför ligger sjön, lätt krusig. 

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt. Det doftar uppvaknande och liv. Fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska nå fram. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är ofta starkare än de till synes starka. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger.

Jag besökte den där platsen igen. Efter flera år. Gammelskogen var skövlad. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. Och siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett. De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1 900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

I grunden kanske människans största planetära misstag är att bygga system som utgår från att siffror på konton är viktigare än verkligheten. Det är därför vi behöver systemförändring, inte politisk kosmetika.

Allt fler vet vad våtmarker är.

Tidöpartiernas kamp mot medier som upplyser om vikten av systemförändringar.