Jag minns inte vem som först kallade mig ”Reinfeldtmoderat”, men det var inte en komplimang. Tiden efter hans avgång reste sig alla som känt sig förorättade och förtryckta och krävde räfst och rättarting för ”öppna hjärtan” och ”tack för att ni valde Sverige”. Och ledaren som fört partiet till aldrig skådade höjder hatades och hånades av nära-SD-moderater, och det spillde över på oss som försvarade inställningen att invandrare och invandring överlag är bra för Sverige.
Många glömmer att Reinfeldts första regering, som tillträdde 2006, faktiskt fick mycket skäll för sin ”rasism”, när han och Sabuni tog sig an den enligt min uppfattning förlamande bidragspolitik som tidigare omgärdat asylinvandring. Krav på svenska, program för att få nyanlända i arbete – detta var ren högerpopulism, snudd på nazism, menade Sahlin och Sjöstedt, lätt travesterat.
Och det är just detta som fått mig att omfamna begreppet ”Reinfeldtmoderat”. Det betyder för mig en person, trygg i traditionella moderata värderingar, som anser att vi inte ska mjäka oss med människor som flytt hit utan ställa höga krav på egen insats, att vi inte ska dra oss för att utvisa dem som begår brott, men samtidigt alltid argumentera för allt positivt invandrare bringar till Sverige.
Så ett stort antal moderater lämnade Moderaterna för SD. Jag förstod aldrig riktigt hur de och moderater som jag kunde finnas i samma parti, men jag såg med oro på hur andra moderater ville att vi skulle ändra oss för att få dem tillbaka. I det läget hade det enligt min uppfattning varit bättre att bara strunta i dem.
Men när Anna Kinberg Batra gick ut och kryptiskt förklarade att nu skulle vi ”samtala med SD” kände jag att jag behövde veta var gränsen gick. Jag ansåg då att man kan absolut prata med dem, och till och med göra upp med dem, men inte i frågor som gäller regeringsbildning, budget eller migrationspolitik.
När jag började engagera mig lokalt i partiet, ungefär samtidigt, hade det halverats från Reinfeldts storhetstid. Och visst hade många gått till SD, men förmodligen hade lika många lämnat för att de var obekväma med den SD-vänliga retoriken. Vi åts i båda ändarna, och paniken spred sig. I valrörelsen 2018 var det två påpekanden som hela tiden återkom: ”Reinfeldt förstörde Sverige när han öppnade gränserna” eller ”Ni samarbetar med nazister!”.
Och jag som skrivit om SD:s retorik och politik sedan 2009 blev gradvis mer frustrerad över polariseringen och fixeringen vid partiet än över deras faktiska politik. Migration är inte den enda frågan, och politik borde inte handla om vem som tar vem efter ett val utan om vilka lösningar politiker har på svenska folkets problem och vilken vision för framtiden respektive parti står för.
Sedan vet vi hur det gick. Utan att lyfta ett finger blev SD valets vinnare. Viljan att stänga dem ute blev viktigare än något annat, och förlamade regeringsbildningen i flera månader. SD accepterade Kristersson som regeringsbildare utan krav, och de röstade för Alliansens budget utan input. Men det gjorde inte C och L.
Påståendet att en alliansregering skulle bli ”helt beroende av SD” var aldrig sant. Båda regeringarna sedan 2010, det vill säga Reinfeldt #2 och Löfvén #1 fick stöd av SD i de flesta av sina propositioner, utan förhandlingar, genom att diskutera i utskotten. Det hade gått att fortsätta likadant, och göra upp med i huvudsak S i de fall SD inte var med på noterna (för MP är för små).
Men för C och L var det avgörande att V+S+MP hade ett enda mandat mer än Alliansen. Det mandatet hade förstås ingen praktisk betydelse, annat än att om SD lade ner sina röster skulle oppositionen kunna sänka ett förslag. Men SD lägger inte normalt ner rösterna ändå. Så det handlade mer om att det kändes otäckt i magen än om ett faktiskt problem.
Så jag har delvis ändrat inställning. Jag tycker fortfarande hjärtligt illa om partiet SD och deras nationalistpopulism, och jag kommer fortsätta kritisera dem. Men ännu värre än att göra upp med dem i frågor där vi tycker lika är att demokratin är fortsatt förlamad. C har satt sig i en bisarr sits, där de menar att det ska gå att regera Sverige helt utan att vare sig V:s eller SD:s röster räknas.
Det blir intressant att se vad som händer de närmaste dagarna, för V har äntligen slutat stå med mössan i hand och kräver samma form av inflytande som SD gör på andra flanken. Sabuni verkar ha kommit till samma insikt som jag: Sverige behöver en höger-vänster-konflikt och partier som är trygga i sin egen politik för att demokratin ska fungera. Om C hade släppt fram Kristersson den här gången hade han haft ett år på sig att visa att han kan styra utan att SDs nationalism får genomslag. Det hade varit idiotsäkert, för dels hade det funnits majoritet i Riksdagen för att sänka eventuella moskéförbud och dels hade C alltid haft möjlighet att lägga ett till misstroendevotum. Men nu verkar det bli en ny vänsterregering istället.
Så vart för det oss? Till en punkt där vi Reinfeldtmoderater tvingas välja mellan att rösta på C och verka för evig socialdemokrati eller också chansa på att våra ledare klarar att samverka med ett parti med rejält sunkiga värderingar, som förespråkar i huvudsak socialdemokratisk politik, uppblandat med moderat försvars- och kriminalpolitik och en vilja att bevara Sverige svenskt. Så jag bestämde mig för att ge mitt parti en chans att navigera i ett landskap man inte valt genom att uppvisa integritet och fokus på sakfrågor, och jag var någorlunda nöjd med det beslutet.
Tills Ebba Busch deklarerade att SD ska få ”väldigt stort inflytande”.
Jag vet inte vad som far genom hennes huvud när hon uttrycker detta. Det verkar i alla fall komma från samma centrum i hjärnan som fick henne att begå grovt förtal och sedan gnälla över att i andra länder hade det minsann varit okej. Precis som Jesus brukade göra när han spred hat. Om hon är ute efter att definitivt sabotera en moderatledd regering i all närtid kunde hon inte agera bättre än så. Men ja. Genom att vara en sorts rumsrent SD vinner KD väljare, och tyvärr delar KD och SD en antidemokratisk vilja att trakassera muslimer.
Så där står vi nu. I ena ringhörnan en bunt partier som bara har en ovilja att prata med SD gemensamt, men ändå politikutvecklar ihop till gagn för ingen. I andra ringhörnan pseudofascister som är rädda för att feminister vill riva faluröda stugor för att bygga moskéer. Och så vi Reinfeldtmoderater och, lustigt nog, vänsterpartister, som anser att nu får det vara nog. Vi behöver släppa sargen och stå upp för vår respektive politik istället.
Vi har kommit till en politik där alla behöver bekänna färg.
Regeringskrisen riskerar att gagna extrempartierna i nästa val.
