De kommande två veckorna är The grand finale för Trumps uppgång och fall. När historien berättas i framtiden – och det kommer säkert att skrivas mängder av böcker utöver dem som redan finns, och göras filmer i decennier framöver om Trump-åren – kommer detta att vara sista kapitlet. För vad som än händer efter den 20 är han vingklippt. Hans bas försvinner inte, men hans makt över resten av folket gör det.
Så vad kan vi förvänta oss?
Först har vi runoffen i Georgia i dag, tisdag. Där avgörs senatens öde. Om demokraterna vinner båda stolarna har de både Vita huset och hela kongressen. Det finns hundratals lagförslag som passerat representanthuset, men som samlar virtuellt damm i Mitch McConnells byrålåda. Skulle han bytas ut mot Chuck Schumer som ”majority leader” skulle det öppna för en flod av nya lagar och åtgärder.
Och det är verkligen jämnt, men det handlar mindre om hur folk svarar i opinionsundersökningar och mer om ”turn-out”, det vill säga att få väljarna att masa sig iväg till urnorna.
I början var läget sämre för demokraterna Ossoff och Warnock. De var rätt okända, och även om Biden vann valet i staten var det för att många vände sig mot Trump, och inte nödvändigtvis för att de sympatiserade med partiet eller ens Biden enligt pest-eller-kolera-principen, så Ossoff och Warnock har aldrig kunnat räkna med att vinna alla Bidens väljare. Dessutom är republikanska väljare generellt piggare på att självmant rösta, medan demokratiska väljare måste tjatas på – i alla fall i fattigare områden. Hade runoffen hållits för två månader hade Perdue och Loeffler sannolikt vunnit.
Men Trump har verkligen sabbat för dem genom att pressa dem och resten av partiet till att köpa in sig i hans konspirationstosserier. Tänk dig att du är Perdue eller Loffler och kanske två tredjedelar av de väljare du behöver för att vinna valet älskar Trump och kräver att du pussar hans fötter. Men den sista tredjedelen tycker han är en fjant. Dessutom finns det många i Georgia som egentligen inte bryr sig om valet, men retar sig så på honom att de är beredda att rösta på din motståndare om du och övriga republikanska kongressledamöter går för långt.
Det har varit snudd på komiskt att se dem vrida sig för att slippa ta ställning. Och Trump har verkligen använt detta val som utpressning för att tvinga sina kollegor att backa honom.
Så då kommer vi till den verkliga showen, dagen efter Georgias val, när kongressen ska öppna kuverten från de femtio staterna och vice-presidenten ska konstatera att Biden vunnit. Detta är en normalt enahanda ritual, för det finns ingen realistisk möjlighet att förändra valresultatet.
Det har dock varit känt länge att Trump anser det viktigt att alla republikaner som inte vill utsättas för hans hämnd gör allt de kan för att protestera trots projektets utsiktslöshet, för även om precis varenda republikan ställde upp på hans coup d’état har demokraterna majoritet i Huset, och många av hans supportrar har vädjat till honom att bara ge upp. Så varför?
Den dominerande teorin i talkshows och artiklar var länge att Trump visste att han förlorat, hade visst hopp i början, men sedan insåg att det var kört men bara ville ställa till ett spektakel för att liksom hålla stilen, hålla kvar supportrarna som behöver tro att han egentligen vann men blev lurad, och sedan ta med sig den gnällstoryn när han startar ett mediaföretag och kanske även kommer igen 2024.
Men allt fler rapporter inifrån Vita huset vittnar om att hans mindset förändrats, och att han börjat tro att han egentligen vann valet, eftersom han bara lyssnar på dem som säger så. Dessutom, vilket är än mer absurt, tror han att Joe Biden själv ligger bakom en massiv komplott. “Bevisen” hittar han dels i anekdoter och dels i statistiska anomalier, som ju alltid uppträder. Till exempel att den som vinner Ohio normalt vinner valet, och han vann Ohio, så …
Hans övertygelse leder till en stigande verklig irritation mot partiet som inte slåss för hans rättmätiga vinst. Det faktum att han riskerar åtal efter den tjugonde gör inte saken bättre. I lördags ringde han upp guvernören och statssekreteraren i Georgia för att, under en timmes bisarrt osammanhängande vädjande, hotande och gnäll, försöka förmå dem att liksom bara “hitta” röster åt honom, efter att han hat-tweetat åt dem under månader.
Så vad kan vi vänta oss? Incitamentet att inte stöta sig med Trump kommer att vara kraftigt försvagat efter runoffen, men de ledamöter vars väljare verkligen älskar honom kommer att fortsätta stå bakom honom. Ted Cruz har skapat en sorts medelväg, där han föreslår en tio dagar lång utredning innan kongressen utser vinnare, och han har fått med sig tio senatorer på den linjen, men intressant nog inte Lindsey Graham. Vad som händer i kongressen under onsdagen är oklart, men slutresultatet är det inte – Bidens vinst är solklar.
Mer obehagligt är att Trump bett alla sina supportrar komma till Washington DC den dagen, för att marschera för honom. Arga, kamplystna, itutade att valet varit illegalt, redo att försvara landet mot socialism, bestämda på att Trump är deras ledare och sannolikt beväpnade kommer de att stå där på gatorna samtidigt som kongressen utser Biden till vinnare.
Inget år har nog varit så befriande att lägga bakom sig som 2020.
Många mår fortfarande sämre än någonsin.
