Innehåll



  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • De som öppnade sina hjärtan

      Tusentals människor runt om i Sverige har öppnat sina hem och hjärtan för flyktingar sedan 2015. Det har inte alltid varit enkelt – men ingen av de sex personer som Syre pratar med ångrar för…
    • Den 14 oktober 2015 i ett tält utanför Stockholms central hjälper frivilligorganisationer nyanlända flyktingar som kommit med tåg från Malmö/Köpenhamn.
      Zoom

      De som öppnade sina hjärtan

      Tusentals människor runt om i Sverige har öppnat sina hem och hjärtan för flyktingar sedan 2015. Det har inte alltid varit enkelt – men ingen av de sex personer som Syre pratar med ångrar för en sekund sitt agerande. Tillsammans målar de en bild av ett Sverige som snabbt förändrats.

      En lång, knallgul hall leder fram till ett rymligt kök och på det stora köksbordet i trä står det ett överfullt fruktfat och flera olika krukväxter. Anteckningsblock, upprivna kuvert och tillhörande dokument ligger spridda på bordet. I köket stökar Jonas omkring. Tillsammans med sin sambo Lina har han i över tio års tid hjälpt asylsökande och andra behövande med allt möjligt: tak över huvudet, vänskap, mat, kläder och juridisk rådgivning. Det märks snabbt att både Jonas och Linda har stenkoll på den svenska asylprocessen.

      Jonas ställer ner en bärbar dator på det stora köksbordet. På skärmen syns ett dokument där var och varannan mening är markerad med lysande gul bakgrundsfärg. De gula meningarna är sådant som Migrationsverkets handläggare har missat att skriva ner under en asylintervju – det vill säga, en av de intervjuer som avgör om någon har asylskäl eller inte.

      – Vi har spelat in asylintervjuer i flera år nu och transkriberat dem. Sedan har vi jämfört transkriberingen med protokollet som Migrationsverkets handläggare skrivit. Och så fattas det flera sidor. Slår man ihop det så fattas det i snitt kanske 20 procent av vad den asylsökande sagt. Hur har man då fått en rättssäker prövning? säger Jonas. Ibland handlar det om syftningsfel: att personen berättat om något en vän gjort, men att handläggaren skriver att det är den asylsökande som har gjort det. Ibland har hela meningar, och en gång ett helt svar, fallit bort ur berättelsen. Exemplen Jonas rabblar upp är många.

      För Jonas och hans sambo Lina kom inte den stora flyktingvågen som ett brev på posten. De är båda lärare och har arbetat med nyanlända ungdomar i många år. Det är snarare efter 2015 de märkt av en skillnad. Nu kommer knappt någon längre – antalet asylsökande till Sverige är rekordlågt. Men de konstaterar samtidigt att det blivit tuffare för dem som väl kommit hit. 
      – Allt som en individ kan behöva har vi gett. Ett hem, kärlek, mat, nånstans att kunna vara och känna sig trygg. Vi har sett till att de fått gå i skola, säger Lina.

      Jonas och Lina, som egentligen heter någonting annat, har i över tio års tid funnits där för asylsökande och andra medmänniskor
      Jonas och Lina, som egentligen heter någonting annat, har i över tio års tid funnits där för asylsökande och andra medmänniskor. Enligt deras erfarenheter är det mycket som går Migrationsverket förbi gällande de berättelser som ligger till grund för hur om asylsökande har skyddsbehov eller inte. Foto: Hanna Strid

      Jonas fyller i:

      – Alla som har bott här har förr eller senare fått uppehållstillstånd. Men varje gång man går ut på stan och träffar en av dem som man hjälpt känns det så fint, säger Jonas.

      Betraktas som ”jobbiga”

      Syre har pratat med sex svenskar som tagit in och hjälpt asylsökande de senaste åren. De är långt ifrån en homogen grupp. Men gemensamt för samtliga är att de inte för en sekund ångrar att de valt att engagera sig. Trots psykisk ohälsa, utvisningsbeslut och en växande misstro till svenska myndigheter. Många upplever att de i dag betraktas som ”jobbiga”. Den folkliga opinionen och de politiska vindarna har vänt  – men de står kvar på samma sida som tidigare.

      För den före detta statsvetaren och folkpartisten Johanna Strand handlar det om att kunna se sig själv i spegeln – och när flyktingvågen 2015 slog till gick det inte längre att värja sig. Jenny Grönvall, som överlevt bröstcancer, jämför upplevelsen av att i över fem år vänta på den afghanska bonussonens beslut om permanent uppehållstillstånd som värre än att genomgå cellgiftsbehandling. När Elisabet Rundqvist, som själv arbetar på en myndighet, insåg att Migrationsverket inte lever efter samma regler som andra myndigheter skakades hennes byråkratsjäl om på djupet. För Kajsa Lindqvist avslutades kampen för att få ha kvar den afghanska bonussonen med en resa till Irans huvudstad Teheran. Trots att det har gått mer än två år sedan han återvände räknar hennes barn fortfarande in honom som en i familjen.

      När många flyktingar anlända på samma gång hösten 2015 blev situationen på sina håll ansträngd, men många civila öppnade då sina hem och engagerade sig på olika sätt för att hjälpa de som kom
      När många flyktingar anlända på samma gång hösten 2015 blev situationen på sina håll ansträngd, men många civila öppnade då sina hem och engagerade sig på olika sätt för att hjälpa de som kom. De flesta det året kom från det krigsdrabbade Syrien. Foto: Stig-Åke Jönsson / TT 

      35 000 ensamkommande

      När den så kallade flyktingkrisen var på sin absoluta peak hösten 2015 arbetade Kajsa Lindqvist på Fryshusets familjehemsverksamhet. Under det året kom 35 000 ensamkommande flyktingbarn, varav 18 000 från Afghanistan, och alla behövde tak över huvudet. Landets socialtjänster och andra aktörer som Fryshuset gick på knäna. Kajsa menar att det fanns många som anmälde sig för pengarna. Ett familjehem kunde få upp emot 25 000 kronor i månaden för att ta in en enda ungdom.

      – Det var vidrigt då. Det var sådana golddiggers ute. Socialtjänsten var helt chanslösa på att kolla upp alla de som ansökte om att bli familjehem – de behövde bara hitta sängplatser. Ungdomarna for illa i det här, säger Kajsa, som via sitt arbete kom i kontakt med många ensamkommande ungdomar från framförallt Afghanistan. Yasin, som 2016 flyttade hem till hennes familj, var en av dem.

      Jenny Grönvall, som hösten 2015 var ekonomichef på Fryshuset, stod villrådig bredvid och såg vad som hände. Hon lämnade först kläder och lakan till välgörenhet, skjutsade ett gäng unga killar från ett boende till T-centralen men ville göra något mer, men inte för mycket heller. Hon bestämde sig för att bli god man, fylla i papper är hon bra på. Hon blev god man för Yousef, som idag är 22 år gammal och en extra familjemedlem.

      – Jag förstod snabbt att familjehemmet han tilldelats inte var ett bra ställe att vara på och insåg att jag behövde stötta honom i mer saker än vad jag hade tänkt. Men jag var så lycklig när jag hade träffat honom, att jag skulle kunna hjälpa och göra skillnad på riktigt. Det var en häftig känsla. Men som sagt, det blev någonting annat än vad jag hade tänk.

      Jenny Grönvall
      Jenny Grönvall. Foto: Privat

      – Jag hade lovat min familj att familjehem skulle vi inte bli när jag gick in i det här. Men sedan när han stod utan boende blev det en stor stress för mig, men jag höll mitt löfte.

      Inte en vanlig myndighet

      Uppsalabon Elisabet Rundqvist började 2015 engagera sig i ett språkcafé för att skaffa sig praktisk erfarenhet av de utmaningar biblioteken vid den här tidpunkten mötte. Hon arbetar med biblioteksutveckling på nationell nivå, vilket bland annat innebär att göra biblioteken tillgängliga för alla. På språkcaféet lärde hon känna två unga killar, 14 och 15 år gamla, och det gick snart upp för henne att Migrationsverket inte var en myndighet som andra. Idag har hon två unga vuxna män boende hos sig.

      – Det startade i ett professionellt intresse, men blev ett personligt och medmänskligt intresse. Jag arbetar på en myndighet och när jag arbetar är det väldigt viktigt för mig att vi gör det på ett korrekt sätt. Jag skulle aldrig släppa iväg ett beslut som inte håller. Vi pratar om våra beslut och om rättssäkerhet hela tiden. Det sitter i ryggmärgen. Jag kan lagarna och förordningarna. Men på Migrationsverket gäller inte det som gäller på andra myndigheter. Det var en chockartad insikt. Hur kan det få vara så? Det kan jag aldrig acceptera. Min drivkraft i dag är att påvisa att vi har en myndighet i totalt fritt fall, säger Elisabet, och påpekar att det bara är en slump att hon kommit att engagera sig i just flyktingar. Det hade kunnat vara en annan rättighetsfråga.

      Elisabet Rundqvist
      Elisabet Rundqvist. Foto: Hanna Strid

      Livslångt engagemang

      För Johanna Strandh har engagemanget för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde följt henne som en röd tråd genom livet. Hon är utbildad statsvetare och var tidigare aktiv i dåvarande Folkpartiet i Stockholms stadsfullmäktige. Johanna beskriver sig som socialliberal i hjärtat och kan inte kännas vid det parti Liberalerna i dag har blivit. De senaste åren har varit omvälvande.

      – Vad som varit det mest otäcka är att se att det har begåtts fel mot asylsökande. Trots att det är bevisat och påtalat många gånger om gör ingen någonting åt det. En svensk myndighet kan faktiskt få begå regelbrott på regelbrott och komma undan. Det har varit helt nytt för mig. Man kan uppröras över saker som man tycker är fel. Men när jag ser att det har gått till enligt reglerna kan jag acceptera och respektera det.

      – De senaste åren har påverkat mig på djupet. Jag har som statsvetare arbetat med offentlig förvaltning i många länder. Jag har alltid varit en varm anhängare och försvarare av vårt svenska system och vårt demokratiska samhälle. Men jag har blivit helt desillusionerad. Jag litar inte på samhället längre, jag bryr mig inte om ifall jag gör överträdelser – och det är en förfärlig utveckling. Som jag har uppfattat det är vi ganska många som har hamnat här i dag.

      2015 kom det 35 369 asylsökande personer som registrerats som ensamkommande barn
      2015 kom det 35 369 asylsökande personer som registrerats som ensamkommande barn. Många av dem fick avslag på sina asylansökningar. Foto: Henrik Montgomery/TT

      ”Jag kände stolthet”

      Johanna Strandh berättar att hon i början av 2015 såg med stolthet på hur ledande svenska politiker stod upp för asylrätten och alla människors rätt att söka skydd.

      – Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det. Till en början kände jag en stolthet över att våra ledande politiker som stod upp för att asylrätten. Vilket inte alls är samma sak som att alla ska få asyl. Att vi stod upp för asylrätten fyllde mig med en känsla av stolthet, säger hon.

      Två svenska statsministrar, Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) hade 2014 respektive 2015 hållit varsitt brandtal till det svenska folket om att ”öppna våra hjärtan” och vi ”bygger inga murar”. Jenny Grönvall och Kajsa Lindqvist menar båda att det var precis det de gjorde när de valde att engagera sig för flyktingarna som kom. Föga anade de då att de kommande åren skulle bli en känslomässig berg- och dalbana. Jenny menar att hon varit naiv – hon trodde verkligen inte att det såg ut så som hon blivit varse att det gör i Sverige innan hon tog steget att bli god man för Yousef, för att sedan ägna 5,5 år åt att kämpa mot Migrationsverket. Kajsa Lindqvist, som tidigare varit politisk aktiv och sedan länge har vänner som engagerat sig i asylsökande hade större insikt.

      Johanna Strandh
      Johanna Strandh. Foto: Privat

      – Men på något sätt så förvånar det mig att politikerna inte gjorde något bättre av det här. Att de lät det gå så långt i att förstöra så många ungas liv. Jag kommer aldrig förlåta dem för det, säger Kajsa.

      Levde i en bubbla

      Både Kajsa Lindqvist och Jenny Grönvall beskriver att de i början av 2017 fortfarande levde i en bubbla och trodde att politisk förändring var möjlig. Men under året började avslagen och ålderuppskrivningarna dugga tätt. Varje morgon när Jenny öppnade tidningen tänkte hon att ”i dag står det att nu utvisas ingen till Afghanistan”.

      – Det var bombdåd efter bombdåd i Kabul. Sedan hände terrordådet på Drottninggatan. Då vet jag att jag tänkte att här i Sverige händer det en sådan sak, medan i Kabul är det flera i veckan. Det var så sjukt. Men ändå hoppades man fortfarande, säger Jenny.

      Åldersbedömningar

      Migrationsverket har under flera års tid använt sig av medicinska åldersbedömningar för att bestämma ålder i de fall det är tveksamt. Det är dock inte de som utför själva undersökningen, utan den ansvarar Rättsmedicinalverket för. Bedömningen går ut på att röntga knäled och tänder. Kritiken har varit svidande. Desto närmare 18-årsdagen en individ är, ju mindre säker är bedömningen. Ändå är det i just de fallen som dessa undersökningar ofta föreslagits eller erbjudits. Experter har sagt att man bör fria snarare än att fälla om de båda röntgenbilderna diffar. Migrationsverket har ofta gjort tvärt emot.

      Både Yousef, Jennys bonusson, och Yasin, Kajsas bonusson, blev uppskrivna i ålder. Över en natt förlorade de rätt till saker som familjehem och god man och skulle istället prövas som vuxna. Flera tusentals ungdomar var i samma sits kring år 2017. En del av dem kunde sedan få en ny chans via den så kallade gymnasielagen, men det har inte heller varit en dans på rosor.

      – När Yousef blev uppskriven i ålder var det två kvinnor på socialtjänsten som gav oss beskedet. De sa att ”ja han får ju 61 kronor om dagen från och med nu”. Jag frågade vad det ska räcka till och de svarade att det är till mat och hyra, och andra omkostnader. Det är alltså totalt 1 800 i månaden. Jag hade kunnat säga att ”jaha, tack och hej då Yousef, ha ett bra liv” – men vem kan göra det? Folk sa till mig att ”men gud, hur orkar du”? Nej, jag orkar inte. Men vad ska man göra? Har man nåt hjärta i kroppen kan man inte backa i den situationen.

      Jenny fann sig sedan låst i en situation som hon aldrig hade förväntat sig att hamna i.

      – Jag har varit så jäkla arg emellanåt. Jag har känt mig så extremt utnyttjad av systemet. Det var faktiskt två statsministrar som hade hållit riktiga brandtal om solidaritet. Och då kände man att ”vad sjutton, vi måste hjälpas åt här”. Och sedan blev det något helt annat. Det är inte många som bara kan skita i det efter att man lärt känna en annan människa. Har man väl träffat någon och skapat en nära relation går inte det.

      Två svenska statsministrar, Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S), hade 2014 respektive 2015 hållit varsitt brandtal till det svenska folket om att ”öppna våra hjärtan” och vi ”bygger inga murar”
      Två svenska statsministrar, Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S), hade 2014 respektive 2015 hållit varsitt brandtal till det svenska folket om att ”öppna våra hjärtan” och vi ”bygger inga murar”. Foto: Henrik Montgomery

      Belånad upp till tänderna

      Jenny menar att hon har haft tur som rent ekonomiskt haft möjlighet att stötta Yousef. Det blev, som sagt, någonting helt annat än hon först trodde. Jenny har hållit löftet om att inte bli familjehem – när Yousef i och med åldersuppskrivningen blev av med sitt familjehem lyckades de först hitta ett rum att hyra åt honom. Hon hade sparat de 2000 i månaden som hon fått för att vara hans gode man. När han sedan behövde flytta igen köpte hon tillsammans med sin man en liten enrummare i Fruängen där Yousef kunnat bo. Jenny, som har två barn från ett tidigare äktenskap, är nu en aning stressad över att hennes son snart ska flytta hemifrån – hon är belånad upp till tänderna och bostadsmarknaden är som den är.

      – Men som sagt var, det blir ju så. Yousef är som ett bonussyskon till mina biologiska barn. Man är med om så mycket saker tillsammans. Allt från läkarbesök till att vi har suttit i domstolen tillsammans. Så man blir väldigt tajt. Han blir ens unge också. Det behöver inte vara blodsband, säger Jenny.

      Dagen innan Syre träffar Jenny har Yousef – efter nästan sex år i Sverige – fått permanent uppehållstillstånd. Vägen dit beskriver hon som ett helvete. Känslan är obeskrivlig, säger Jenny som fäller sin första tår i Kajsas soffa. Jenny, som annars ofta har känslorna utanpå medan Yousef har stängt av för att orka ta sig genom processen av först avslag och sedan en ny chans via gymnasielagen, visste inte hur hon skulle reagera på beskedet. Det var den annars så lågmälda Yousef kom hem till dem och sa att ”nu ska vi fira”.

      – Nu kommer de första tårarna! Vi har väntat på det här i fem och ett halvt år. Det har varit avslag på avslag, och sedan tillfälliga uppehållstillstånd. När vi lämnade in ansökan om permanent uppehållstillstånd, efter att han uppfyllt alla krav för det, anlitade jag faktiskt en advokat. Det fick kosta 7 000 kronor. Jag får inte schabbla bort det här och kryssa i fel ruta någonstans, tänkte jag. I morgon ska vi gå på restaurang och fira. Det var Yousefs idé. Han sa att ”ni får välja restaurang, jag bjuder”, säger Jenny och skrattar till.

      Yasin blev papperslös

      För Kajsa och hennes familj slutade historien i Irans huvudstad Teheran istället för på en restaurang i Stockholm. Hennes bonusson Yasin blev papperslös i juni 2017. Polisen tog sedan fast honom i centrala Stockholm i september samma år. Hans deportation var inplanerad i oktober, men den lyckades Kajsa stoppa genom att få tag i Afghanistans dåvarande vice flyktingminister Alema Alema. Precis som Yousef skrevs Yasin upp i ålder, men skillnaden var att han inte kvalificerade sig för det nålsöga som gymnasielagen är.

      – Det är en människas beslut bara. Jag står inte ut med det, säger Kajsa, och förklarar att Yasin erbjudits att göra en medicinsk åldersbedömning av den typ man då gjorde men att hans advokat avrådde honom från att tacka ja på grund av de stora felmarginalerna.

      Enligt Kajsa togs Yasin i förvar för att deporteras när han fortfarande var ett barn. För Göteborgsposten har Kajsa och hennes familj tidigare förklarat att de firade Yasins 16-årsdag i förvaret. Däremot ville de inte släppa honom ur förvaret – på grund av att han varit våldsam mot en tjänsteman 2014.

      – Vi sa – men vänta. Vår Yasin var inte ens i Sverige då! Så vi ringde upp vår advokat som rotade runt i det och då visade det sig att det handlade om en annan kille med ett snarlikt namn. Hej rättssäkerhet. Så här får det inte gå till. Vår advokat ringde upp domaren och det blev pinsamt för dem, säger Kajsa.

      Kajsa, hennes barn och Yasin äter lunch tillsamman i besöksrummet på förvaret i Märsta
      Kajsa, hennes barn och Yasin äter lunch tillsamman i besöksrummet på förvaret i Märsta. Yasin satt förvarstagen två gånger, varav den ena var i Märsta och den andra i Kållered, Göteborg. Han valde självmant att resa tillbaka till Afghanistan i augusti 2019. Han orkade inte längre leva i pappers- och hopplöshet. Foto: Privat

      Yasin fick efter episoden med den stoppade deportationen och tiden i förvaret anmälningsplikt. I december 2017 avvek han och gick åter under jorden. Kajsa och hennes familj förberedde sig på att polisen kunde komma och vända upp och ner på lägenheten för att leta efter honom. Kajsa berättar om hur polisen hemma hos andra har gått igenom bland annat medicinskåp i jakt på spår.

      ”Panikkänsla”

      – Det var en extremt jobbig situation. Jag var så skärrad. Varje gång jag såg en polisbil var jag nära att börja gråta. Jag hade jobbat upp en panikkänsla som jag inte kunde bemästra. Vi pratade med barnen och sa till dem att ingen av dem får öppna dörren när det ringer på, dörren ska vara låst, och det är bara jag och min sambo som öppnar den. Det kändes jättekonstigt. Jag övertalade Yasin att flytta härifrån ett tag men jag såg på honom att han verkligen inte ville det. Det var hemskt.

      Yasin valde att lämna Sverige på eget initiativ i augusti 2019. Han orkade inte längre leva i pappers- och hopplöshet. Efter tio dagar i Kabul reste han till sin familj i Iran, där de lever som papperslösa. Kajsa och hennes äldsta son, som är jämngammal med Yasin, åkte och hälsade på i Irans huvudstad Teheran i oktober samma år. Vid den här tidpunkten hade Yasin precis ansökt om att få komma tillbaka till Sverige på ett arbetstillstånd, hans tidigare arbetsplats hade erbjudit honom fast anställning. Men Migrationsverket avslog i mars 2021 hans ansökan, bland annat med motiveringen att han inte kan bevisa att han faktiskt är född det datum som står skrivet i hans afghanska id-dokument, tazkira. Flera av de andra Syre pratat med i det här reportaget uttrycker frustration över Sveriges sätt att neka afghanska asylsökande tillstånd, bland annat med hänvisning till att passen bygger på muntliga uppgifter, något som gäller även den afghanska ambassadören till Sveriges pass.

      Den 3 augusti 2017 samlades asylsökande flyktingar vid Mynttorget nära riksdagshuset för att visa sin oro mot Sveriges nya hårdare flyktingpolitik
      Den 3 augusti 2017 samlades asylsökande flyktingar vid Mynttorget nära riksdagshuset för att visa sin oro mot Sveriges nya hårdare flyktingpolitik. Foto: Fredrik Sandberg/TT

      Trots att det har gått över två år sedan Yasin lämnade Sverige räknar Kajsas fyra biologiska barn fortfarande Yasin som en i familjen. Samtidigt förstår de att han inte kan komma tillbaka. Familjen är fortfarande i kontakt med honom flera gånger i veckan. Yasin har vid flera tillfällen skickat kartor med olika rutter till Sverige. Drömmen är att komma tillbaka, men Kajsa hoppas innerligt att han inte ska göra allvar av idén att gå till fots från Teheran till Sverige.

      Enorm press

      När Yasin levde gömd var Kajsa under en period orolig för att han skulle börja tänka i banor av att ta sitt eget liv. Pressen de alla upplevde då var enorm.

      – Ett tag var jag jätteorolig. Då gömde jag alla mediciner och tänkte att killen är ju självmordsbenägen snart, säger hon.

      Självmord bland asylsökande, och inte minst i gruppen ensamkommande, har ökat kraftigt de senaste åren. Elisabet Rundqvist har kartlagt dem och har räknat till att omkring 30 unga asylsökande tagit livet av sig mellan 2015 och 2020. Hon sammanställde materialet i början av 2020, så det är därför 2021 inte är inräknat. Elisabet är upprörd över att ingen agerar.

      – Jag kan hantera självmorden och tunga berättelser. Men jag kan inte hantera att ingen lyssnar. Jag skrev till Socialdepartementet, Socialstyrelsen, enskilda politiker och till migrationsministern. Jag har verkligen försökt larma om det här. Det känns som att sitta på informationen om att någon lagt en bomb på Åhléns som kommer att explodera utan att någon lyssnar, säger Elisabet. Hon har i det material hon samlat sett ett tydligt mönster av att självmord bland unga asylsökande ofta inträffar efter att de tvingats flytta mellan boenden i olika delar av landet och förlorat den lilla trygghet de haft. Många har efter åldersuppskrivningar hamnat på boenden för vuxna och upplevt stor otrygghet.

      Kajsa Lindqvist
      Kajsa Lindqvist. Foto: Privat

      Psykisk ohälsa

      För Lina och Jonas, som i över tio års tid har bott tillsammans med asylsökande, är erfarenheterna av psykisk ohälsa många. Men det har blivit värre efter de politiska åtstramningarna.

      – Vi har varit på sjukhuset till och från. Det har varit folk som försökt hänga sig här, som har tagit tabletter, ställa sig framför ett tåg … ja, allt möjligt. Det var en person vi känner som låg i koma på sjukhuset. Och ändå står det i journalen att han kom till psyket och ville ha intyg för att han trodde han skulle få uppehållstillstånd. Då har han alltså legat i koma och inte ens valt att gå till psykakuten. Han kördes dit med bår under sjukhuset från en annan avdelning. När den här killen repade sig flydde han sedan till Frankrike och fick 10 års flyktingstatus där. Dessutom fick han en hjärnoperation för det visade sig att han hade ett fel, säger Jonas, och påpekar att alla som bott hos dem förr eller senare fått uppehållstillstånd – men ofta efter en lång kamp.

      – Det har varit mycket. Den desperation som framförallt unga människor upplevt har varit som att slita ut hjärtat. Det gör ont att se. Att de inte får vara och bli behandlade som människor, säger Lina.

      Den totala maktlösheten

      Det tar kraft från den som står nära och försöker hjälpa, menar samtliga av de som Syre pratat med. Men det är inte själva berättelsen, självmordsförsöket, självskadebeteendet, den nära relationen eller den psykiska ohälsan som gör ont eller är det tuffa. Det värsta är enligt samtliga den totala maktlösheten som sköljer över en när man står bredvid och stångas mot en Goliat, som en av de Syre pratar med uttrycker det. Godtyckligheten är en annan faktor – regler har ändrats snabbt och det som gäller för en asylsökande har sedan inte visat sig gälla en annan. Särskilt i fallet med gymnasielagen, som visat sig vara både en förbannelse och en frälsning på samma gång.

      Johanna Strandh, som har två unga vuxna boende hos sig, menar att de nära relationerna stundvis tärt på henne även om de också ger massvis tillbaka. Hon blir tårögd bara av att prata om att den ena av de två killarna varit nära ett avslag innan han fick sitt permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt väntar sannolikt ett avslag den andra killen, som missförstått en av många snåriga och svårtolkade regler i gymnasielagen.

      Känslan av att hon inte orkar fullt så mycket längre kan ge henne dåligt samvete. I dag försöker hon kanalisera och fokusera på att hjälpa utan att alltid komma för nära, som att fylla i formulär, titta på papper och se till att olika personer inkommer med de dokument som Migrationsverket kräver i olika delar av processen. Johanna konstaterar krasst att om man bryter ihop själv är man inte till hjälp för många.

      Flera av de Syre talar med till det här reportaget uttrycker starkt kritik mot hur Migrationsverket agerat de senaste åren, och mot att asylprocesserna skulle vara rättsosäkra
      Flera av de Syre talar med till det här reportaget uttrycker starkt kritik mot hur Migrationsverket agerat de senaste åren, och mot att asylprocesserna skulle vara rättsosäkra. Foto: Anders Wiklund/TT

      – Det blir inte mindre aktivism, men lite annorlunda aktivism. Jag träffade en kille i förra veckan som har fått permanent uppehållstillstånd, men han får inte sitt personnummer av skatteverket. Nu är han inne på sin femte månad utan personnummer. Han kan varken studera eller ta ett jobb. Han lever i totalt limbo tills han får ett personnummer. Han har varit i kontakt med Skatteverket som ger honom ungefär ”goddag yxskaft”-svar. Det är en sådan typisk grej som jag går igång på. Så då sätter jag mig själv och mejlar Skatteverket, för mig kan man inte ”jiddra” med på samma sätt –  jag är en högutbildad, vit svensk. Och då kräver jag svar.

      ”Se sig själv i spegeln”

      Att stå upp för människor på flykt är ingenting nytt för Johanna Strandh, som tidigare både arbetat för svenska Amnesty och suttit med i deras styrelse. Men trots det upplever hon att det har blivit knepigt med vissa relationer sedan 2015.

      – Jag är vit medelålders, vit medelklass och många av mina bekanta är också det. De skulle ha råd att göra någonting om de ville. Jag blir provocerad när folk säger ”det är så fint det du gör Johanna”. Det är ren provokation – men gör något själva! Eller betala av ditt dåliga samvete – men du gör inte det heller – så sitt för fan inte och säg att jag är så fin och duktig. Det handlar inte om att vara fin och duktig – det handlar om att kunna se sig själv i spegeln.

      Elisabet Rundqvist upplever att hon har kommit att betraktas som ett ”ytterkantsfenomen”. En person med extrema åsikter. Flera av hennes vänner har sagt att hon har förändrats de senaste åren men själv håller hon varken med eller känner igen sig i den beskrivningen. Hennes åsikter ligger fast. Det är just därför hon inte kan göra annat än att agera. När två nära vänner för något år sedan sa till henne att ”vi kan inte ta emot världens alla flyktingar”, valde hon att inte bemöta det. Istället började hon prata om katter för att ducka diskussionsämnet. Den gången kändes vänskapen viktigast.

      – Det var under 2017 som jag märkte att vänner började försvinna. Sedan dess har nästan hela min bekantskapskrets bytts ut. Jag har jättemånga nya vänner runt om i hela landet, och i alla åldrar. Samtidigt har flera äldre vänner försvunnit, säger Elisabet.

      Hon fortsätter:

      – Jag har även kallats för vänster. Men jag har aldrig röstat på vänstern i hela mitt liv och gör det fortfarande inte. För mig känns det främmande. Det är nästan bara Vänsterpartiet som är för en mer generös flyktingpolitik i dag, men det gör inte frågor som rättssäkerhet i asylprocessen och mänskliga rättigheter till en vänsterfråga.

      Samtidigt som vänner har försvunnit och vissa relationer har blivit komplicerade är det många som ifrågasätter de upplevelser som de Syre pratar med beskriver. Jonas och Lina tror att det beror på att många föredrar att inte veta.

      – Jag tror att vissa kan bli trötta på oss. I perioder när vi pratat jättemycket om de som bor här, hur vi hjälper dem och vad vi gör. Vi har berätta om myndigheter här i Sverige och hur det fungerar i praktiken. De tror inte alltid på oss. Vissa är ganska trötta på att höra om det. Det är för myckt vissa orkar inte höra. Det är roligare att prata om andra, lättsamma saker utan att vet om det här, säger Lina.

      – Det är som att vi slår hål på deras bubbla, fyller Jonas i.

      – Jag har blivit kallad till möten med chefen flera gånger för att kollegor har anmärkt på att jag gjort mer för någon elev än vad jag behöver. En gång var det en kille som försökt ta livet av sig och saknade nätverk i Sverige och vi var på sjukhuset varje dag i flera månader. Vissa har tyckt att det varit jobbigt för dem för att jag gör saker och att de inte gör det, snarare än att de anmärkt på att det jag gör är fel, fortsätter Lina.

      Ingen ångrar sig

      Ingen av dem Syre pratar med ångrar det de gjort. Trots att priset har varit högt. Jenny, vars kamp nu är över, vet inte riktigt vad hon har att vänta nu.

      – Jag får se lite nu hur jag mår. Jag drog en parallell till att jag tidigare har haft bröstcancer. Nu är det som när man har haft sin sista cellgiftsbehandling, är klar och bara ”shit – jag är ute på andra sidan”. Då måste man ta tag i alla känslor och allt man varit med om. Men det kommer ta ett tag innan känslorna kommer –  och det här är så mycket längre tid. Cancerbehandlingen för mig blev 2 år. Det var faktiskt enklare att köra lite cellgifter och hela den biten än det här, det måste jag säga.

      Jenny Grönvall, till vänster, är ute och äter med sin man, dotter och Yousef (näst längst till höger) för att fira att han fått permanent uppehållstillstånd
      Jenny Grönvall, till vänster, är ute och äter med sin man, dotter och Yousef (näst längst till höger) för att fira att han fått permanent uppehållstillstånd. Vägen dit beskriver Jenny som ett helvete. Foto: Privat

      Jenny har tidigare svarat ja på frågan om att hon skulle göra samma sak igen om hon visste det hon vet idag. Hon funderar ett ögonblick.

      – Men vet du, jag tror faktiskt inte att jag skulle det. Men sedan skulle jag för allt i världen inte – inte ha velat lära känna Yousef. Men jag tycker det har varit fruktansvärt. Jag har jobbat hundra procent, varit chef och haft tre barn. Bara det räcker. Stundtals har jag funderat på om jag är nära att gå in i väggen. Jag har tänkt mycket på familjen också och hur det här har påverkat dem. Det måste du också ha gjort, Kajsa? säger Jenny och vänder sig mot Kajsa.

      – Ja, jag har funderat på det. Av så många anledningar är jag glad över att jag har gjort det. Jag kan stå för det inför mig själv och andra. Jag är jättestolt eller glad över att jag visat för mina barn att man ställer upp för andra, det är inget konstigt. Man bygger bara ett längre bord om fler behöver äta. Men sedan har jag så klart funderat mycket på hur det här har påverkat mina barn. Jag menar Yasin har varit en del av vår familj i flera år. Vårt yngsta barn var fyra när Yasin flyttade in 2016 och kände inte till någon annan familj än en där Yasin ingår, säger Kajsa.

      ”Häcklade i dag”

      Johanna menar att mycket har förändrats i Sverige på bara ett par år. Gällande tonläge och vad som betraktas som sunt förnuft, och vad som å andra sidan är naivt. Hon kallar det för rent hyckleri.

      – Missförstå mig rätt nu. Det är bara några veckor sedan som det var en konferens i Malmö med anledning av antisemitism och Förintelsen. Då hade man kört dit de vita bussarna som Röda korset körde judiska flyktingar i under andra världskriget. Å ena sidan hyllar man en insats där Sverige har räddat flyktingar. De som gjorde det – som Dag Hammarskjöld – höjs till skyarna för sina insatser. Men precis de här personerna är ifrågasatta och häcklade i dag. Det är få människor jag träffat i de här nätverken som menar att alla människor ska ha rätt att få asyl. Däremot ska alla människor ha rätt att söka asyl och få en rättssäker och individuell prövning. Det är det de flesta av oss kräver, säger Johanna.

      Läs mer:

      Migrationsverket svarar på kritiken

    • Migrationsverket svarar på kritiken

      I ett reportage som publicerades i Syre i helgen riktar flera personer kritik mot Migrationsverket och den svenska asylprocessen. Syre ringde därför upp Åsa Evrensel, verksamhetsexpert på Migrationsverket, för att be henne bemöta den kritik…
  • Energi