Inför förhandlingarna om ett nytt globalt avtal som ska lösa krisen för den biologiska mångfalden, höjs nu röster för att stärka urfolks rättigheter. Något som välkomnas av Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef/förbundsjurist på Svenska Samernas riksförbund. ”Urfolk har ofta ett cirkulärt tänk”, säger hon.
Idag påbörjas internationella naturvårdsunionens kongress IUCN, där alltifrån regeringar till naturvårdsinstitutioner träffas för att diskutera hur den biologiska mångfalden ska räddas från utarmning. I samband med kongressen har en alternativ konferens anordnats med ett kritiskt budskap till både regeringar och naturvårdare runt om i världen.
”Den här alternativa kongressen kommer att blottlägga de koloniala och falska lösningarna på kriserna som vi möter i dag och som är förödande för naturens bästa väktare: världens ursprungsbefolkningar”, skriver arrangörerna inför konferensen ”Our land, our nature”.
Nyligen släppte också FN:s rapportör för mänskliga rättigheter och miljön en kritisk rapport om att urfolk och lokalsamhällen inte hamnat i centrum för lösningarna på naturkrisen. I höst öppnas miljötoppmötet COP15 i Kina som ska resultera i ett nytt globalt avtal för att rädda den biologiska mångfalden från utarmning. Men enligt FN:rapportören saknas det ett tydligt rättighetsfokus i det utkast som delegationer världen över nu förhandlar om.
”Ursprungsbefolkningar och andra lokalsamhällen som gör anspråk på markrättigheter har den största potentialen att effektivt skydda biodiversiteten men är inte tillräckligt prioriterade”, skriver man.
Läs mer: FN:s varning: Avtal om biologisk mångfald kan bidra till övergrepp
Men enligt uppgift är det nu flera länder och organisationer som vill lyfta in ett starkare rättighetsfokus i förhandlingarna till ett nytt globalt naturavtal, inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald (CBD).
Staten bedömde inte att samerna skulle klara av det
Att urfolks betydelse för den biologiska mångfalden nu lyfts är välbehövligt, anser Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef/förbundsjurist på Svenska Samernas riksförbund.
– Sverige har en kolonial historia att förhålla sig till och är fortfarande väldigt kolonial precis som många andra stater i sitt förhållningssätt till urfolk, traditionell kunskap och förvaltning av naturresurser och ekosystem, säger hon.
Ett exempel på det är Girjasmålet, anser hon. I över tio år drev samebyn en rättsprocess mot staten för att få ta över förvaltningen av småviltsjakt och fiske, ett mål de till sist vann. Men för övriga samebyar är det fortfarande staten som förvaltar jakten och fisket.
– Att samerna har rätt till fiske och småviltsjakt har aldrig ifrågasatts av staten. Men den här frågan har handlat om att man ska ha full rådighet över den rätten, vilket Girjas nu har. Men kvarvarande samebyar har det inte och rent konkret handlar det om att staten historiskt inte bedömt att samer hade den kunskapen och inte skulle klara av det.
Men om även övriga samebyar får ta över förvaltningen och får rådighet över sin rätt, tror Jenny Wik Karlsson att det vore bättre, inte bara för samebyarna – utan också för den biologiska mångfalden. Beslut som gynnar renskötseln, tenderar att också gynnar andra arter, menar hon.
En kollision av rättigheter
Men även skogsbruket är ett område där Jenny Wik Karlsson anser att samerna skulle ha rätt till större inflytande över. Något som också det skulle gynna den biologiska mångfalden, menar hon. För om samer ges möjlighet att lägga veto mot en avverkning, skulle mer gammal skog få stå, där renarna kan få skydd och beta både mark och hänglav.
– Vi har de facto rätt att bruka skogen för renbete. Men det är klart när den rätten ställs mot ekonomiska intressen och skogsbolag som har höga avkastningskrav, så blir det en kollision av rättigheter. Och då krymper våra marker som vi kan bruka. Vi behöver hitta en bättre balans mellan skogsbolagen och de som bedriver ett annat typ av bruk av mark som inte innebär stora avverkningsvolymer av timmer.
Urfolk lyfts ofta som en garant för att skydda den biologiska mångfalden, hur kommer det sig tror du?
– Det handlar om att urfolk är beroende av de här naturområdena på olika sätt, renen är beroende av mark, av vatten som är rent, örter, svamp och av lav. Men det är ingen skillnad i det synsättet för urfolk världen över, utan det har varit en överlevnadsfråga, där man så långt det är möjligt lever och verkar hållbart med naturen.
