Fler riskerar att tvångsförflyttas och nya övergrepp begås. I en ny FN:rapport sågas det förslag som ska lösa dagens kris för den biologiska mångfalden. ”Vi måste jobba med människor, inte emot, säger Peter Westman som är biträdande generalsekreterare på WWF Sverige till Syre.
Tätt sammanvävd med klimatkrisen pågår en naturkris där forskare pekar på att vi är på väg mot ett sjätte massutrotande av arter. Förra gången det skedde var det en gigantisk meteor som slog i vattnet utanför Yucatanhalvön. Den här gången är det mänskligheten som orsakar förödelse världen över.
Enligt den mellanstatliga organisationen IPBES dör det nu ut fler arter än någonsin tidigare under mänsklighetens historia. Samtidigt hamras det fram ett nytt globalt avtal som likt Parisavtalet för klimatet, ska ha potential att lösa naturkrisen. Det vill säga vända utvecklingen och få ekosystem att ta tillbaka förlorad mark. Ett av de skarpa förslag som nu diskuteras är att skydda trettio procent av världens land och havsområden.
Men nu varnar FN för att förhandlingarna inte tar tillräcklig hänsyn till de som borde ha en huvudroll, människorna som bor i och traditionellt brukat den natur som ska skyddas. I en ny rapport från FN:rapportören för miljö och mänskliga rättigheter tas flera exempel upp där ursprungsbefolkningar och andra lokalsamhällen tvångsförflyttats i samband med att nya naturområden inrättats. Ofta med helt motsatt resultat än det tänkta. I det enorma regnskogsområde som utgör Kongoflodens avrinningsområde har det visat sig att regeringar tar på sig att garantera naturskyddet samtidigt som de ger ”gröna” licenser till alltifrån oljebolag till gruvor, alltmedan den ursprungliga befolkningen vräks.
"Lyckas inte agera mot övergrepp"
”Även om avsikten med den här typen av partnerskap är att skydda naturen så riskerar de att förvärra snarare än förbättra situationen för miljön genom att exkludera de som bor i området”, skriver FN:rapportören.
Också stora naturvårdsinstitutioner, så som Världsnaturfonden WWF, anklagas för att ha samverkat med de statliga naturvårdsmyndigheter som gjort sig skyldiga till övergrepp. I nationalparken Salonga i Kongo-Kinshasa, har Bakafolket vittnat om att de utsatts för våldtäkter, tortyr, godtyckliga arresteringar och att hem förstörts av nationalparkens vakter. Vakter anställda av den statliga myndigheten Institut Congolais pour la Conservation de la Nature (ICCN), som sköter parken i partnerskap med Världsnaturfonden WWF.
Kritiken från FN:rapportören är benhård.
”Varken WWF eller ICCN möter sina skyldigheter gentemot de mänskliga rättigheterna och lyckas inte förhindra, mildra och i tillräckligt hög grad agera på övergrepp i Salonga.”
"Ett antal grova övergrepp"
Peter Westman ifrågasätter inte vittnesmålen men säger att det ska ha skett under den tid när WWF-Kongo och WWF Internationel gav bidrag till ICCN men före miljöorganisationen ingick i ett partnerskap med institutionen.
– Det skedde ett antal grova övergrepp men de som genomförde dessa var de statliga naturvårdstjänstemännen, inte personal från någon av naturvårdsorganisationerna, säger han.
Samtidigt kan man tänka sig att det inte varit en nationalpark om inte WWF bidragit med pengar, så vad har ni gjort för att det inte ska ske igen?
– Vi gör nu väldigt noggranna undersökningar av potentiella partners innan vi går in i ett projekt. Oavsett om det är statliga myndigheter eller enskilda organisationer. Vi genomför också utbildningsinsatser för att säkra att vi eller våra partner inte är inblandade i aktiviteter som kränker mänskliga rättigheter.
Andra kända fall av lokalsamhällen som råkat illa ut kommer från Indien och Peru. Men problemet är inte begränsat till enskilda fall – utan vida spritt, enligt FN:rapportören. Mellan 1990 och 2014 ska hundratusentals människor ha tvingats från sina hem i 15 länder i samband med inrättande av skyddade områden. Ofta med den motsatta effekten – att naturen missgynnats – istället för att ha gynnats.
Ändå finns det otaliga exempel på att lokalsamhällen ofta gynnar den biologiska mångfalden om de ges rättigheter till den mark de bebor, enligt rapportören. I Indien har exempelvis tigrarna blivit fler inom ett viktigt naturreservatet, efter att att en ny lag trädde i kraft som garanterar lokalsamhällets rätt att bruka skogen. Antalet bränder ska också ha minskat radikalt.
Riskerar att misslyckas
Därför måste det nya avtal som ska rädda den biologiska mångfalden få ett större fokus på rättigheter, än vad det utkast till förslag som nu diskuteras har, enligt FN:rapportören. Annars riskerar målet om att skydda trettio procent av land och hav, bidra till ytterliggare övergrepp på ursprungsbefolkningar och andra lokalsamhällen världen över.
Men också äventyra själva målet – att skydda och restaurera naturen.
”Ursprungsbefolkningar och andra lokalsamhällen som gör anspråk på markrättigheter har den största potentialen att effektivt skydda biodiversiteten men är inte tillräckligt prioriterade”.
Peter Westman på WWF håller med.
– Vår inställning är att ska man lyckas nå ett sådant mål om trettio procents skyddade naturmiljöer måste man jobba rättighetsbaserat genom att inkludera lokalsamhällen och urfolk och säkra frivilligt och informerat samtycke. Från WWF:s sida driver vi också att Sverige bör underteckna ILO 169, som är en internationell konvention som skulle stärka urfolks rättigheter.
Under torsdagen anordnades en konferens i Marseille på temat ”our land, our nature”, där initiativtagarna ville belysa vad de beskriver som en kolonial naturvård som stänger människor ute. Konferensen sker inför öppnandet av Internationella naturvårdsunionens (IUCN) kongress som startar under fredagen.
Läs mer: Samer välkomnar förnyat fokus på urfolkens betydelse för den biologisk mångfalden
Läs mer: Så kan naturen hjälpa eller stjälpa i klimatarbetet
Naturvårdens kolonial historia
Naturvården har delvis en mörk historia. I USA:s första stora nationalpark, Yellowstone, är varken skogsbruk eller jordbruk tillåtet. Någon bosättning finns där inte heller. Men området var fram till att nationalparken bildades 1872 hem till flera stammar av Amerikas ursprungsbefolkning, som fördrevs av militär som också såg till att de inte kunde flytta tillbaka. En typ av naturvård som i dag kallas ”fortress conservation”. Men även i Sverige har naturvården dragits med ett kolonialt historiskt arv, enligt Peter Westman, biträdande generalsekreterare på WWF. Det är inte en slump att merparten av Sveriges nationalparksareal finns i fjällen och inom renbetesområde där staten såg sig ha äganderätten till marken och samernas nyttjanderätt var svag. Globalt sett är skärgårdarna och alvarmarkerna på Gotland och Öland unika naturmiljöer men där har vi nästan inga nationalparker för den privata äganderätten var betydligt starkare. ”Situationen ser olika ut men i många länder sker ett stort paradigmskifte i synen på hur man kan jobba inkluderande med urfolk, inte minst inom det svenska naturvårdsarbetet ”, säger Peter Westman.
