Minns ni åsiktskorridoren? Det var länge sedan den var högt upp på listan över återkommande diskussionsämnen i opinionsmedia och sociala medier. Exempel var ”… men det får man väl inte säga i det här jävla landet” eller ”vi måste våga prata om …” ofta följt av ”invandring” eller ”Isis” eller något annat som i själva verket alla diskuterade hela tiden.
Åsiktskorridoren är den uppsättning uppfattningar som tillräckligt många i ett samhälle anser vara okej att uttrycka. Det finns en sanning i att onödigt mycket föll utanför åsiktskorridoren pre 2015. Ett exempel var Reinfeldts direktiv att vi inte skulle diskutera ”volymer” på asylinvandring, vilket var att ta i. Men många halmgubbar har extrapolerats därur i en flerårig metadiskussion om vad man ”fick” diskutera.
För efter ett par år av allmänt fördömande av “åsiktskorridoren” infann sig en helt ny trygghet bland figurer som tidigare hållit sina extrema åsikter till en begränsad del av bekantskapskretsen. Nu kunde man uttrycka sig rätt rasistiskt och, vid påpekande, bara linda in sig i en offerkofta och anklaga meningsmotståndaren för att ”dra rasistkortet”.
Förvånat insåg vi alla hur många gamla klasskompisar, kolleger och andra vi mött i livet som köpt in sig i alla myter om invandrare. Att Isis då var i högform gjorde muslimer till ett tacksamt mål för hat. Dessutom bar vissa niqab och fler än så handhälsade inte och så kunde man inte bete sig i Sverige, ty här visar vi våra ansikten och tar i hand. Ehm.
Alla samhällen kommer alltid att ha en åsiktskorridor. Det är en sak att ha en diskussion om RUT-avdrag och friskolor, men en helt annan att lyssna på den som anser att IQ sitter ihop med hudfärg eller att förintelsen inte ägt rum, men vi behöver tänka till om var vi drar gränserna. Efter de senaste fyra åren anser jag att den som medvetet sprider desinformation, oavsett skäl, också bör ifrågasättas. Detta är inte i sig nytt. Att ifrågasätta förintelsen har länge varit oacceptabelt, även om det inte åtföljs av övrig antisemitism.
Men medan ”vad man får säga”-diskussionen liksom av sig självt klingat av ordentligt i Sverige har den tagit rejäl fart i USA, ledd av Fox news och republikaner i kongressen. Fem år har gått sedan Trumps inträde på politiska scenen, och innan han dök upp visste ingen att man kunde ljuga så blatant om både viktigt och oviktigt och ändå komma undan med det. Han har bekvämt och hänsynslöst skrotat runt i utkanterna av korridoren, och appellerat till det sämsta hos en stor grupp som känt sig förtryckta av politisk korrekthet. Hans fiender liknar svenska nationalisters. Muslimer, flyktingar, kommunister.
Och i fyra år har mainstreammedia kämpat med hur de skulle förhålla sig till honom. De kände sig tvungna att hela tiden prata om hans tweets och bisarra uttalanden på grund av hans position, men i takt med att han glidit undan har de återtagit en del av sin gamla kaxighet, och i flera fall satt helt nya gränser. Etablerat en åsiktskorridor, så att säga.
Tabu är till exempel att påstå att valet var ”rigged” och att Trump egentligen vann, eller att påstå att Antifa låg bakom stormningen av Capitol Hill. Och straffet för den som inte håller sig inom gränserna är inte bara fördömande, utan även bojkotter av framförallt annonsörer. Twitter och Facebook, Google och Amazon har tagit krafttag mot QAnon. Räfst och rättarting.
Så medan vår korridorsdiskussion somnat in har deras blivit extrem. Fox news diskuterar ”cancel culture” dagligen, och den konservativa konferensen CPAC hade temat ”America uncanceled”. Men ändå har Fox givit upp Lou Dobbs – en av de populäraste programvärdarna – och de har dragit ner ordentligt på alla antydningar om att valet skulle vara ”stulet”.
Och detta är komplicerat. Vi behöver alla fundera över var våra gränser går. Förbud eller kancellering är inte alltid en lösning. Myter, rasism och hat är lite som knark och prostitution i det avseendet. Åsikter som faller utanför normen riskerar att växa som tovigt ogräs i skuggor dit inget sanningens ljus letar sig under sektliknande former, medan anhängarna bidar sin tid till nästa Trump.
Jag har skördat övervintrad grönkål, palsternacka, rödbeta och vitlök, och persilja och oregano tittar fram.
CPAC:s nationalsångsframförande. Googla ”CPAC national anthem”. Hu. #nokeyleftbehind
