Det enda vi pratade om var Isis, då, för fem-sex år sedan, när Trumps valkampanj fortfarande var ett skämt och vanligt folk knappt visste vad en pandemi var.

Vi försökte förstå hur normala människor kunde radikaliseras till sådan extrem ondska. Paret Skråmo, som inte ens var muslimer från början, och valde att trasa sönder sina barns liv för att bygga en religiös stat i ett land de aldrig sett. De var beredda att döda och dödas, precis som många andra.

Och så var det terrordåden i olika europeiska länder, som skakade oss. Många av terroristerna var inte särskilt religiösa. De var, likt Akilov, förbannade på samhället, ropade Allahu Akhbar och dödade oskyldiga.
Man gjorde  opinionsundersökningar, och frågade muslimer i olika västländer om de ville genomföra sharia, och andelen var alltid hög. Och den tolkades av förvånansvärt många som bevis för att muslimer ibland oss bara behöver en tydlig signal, så är de beredda att skära halsen av oss övriga.

Ingen frågade kristna hur många som ville inrätta ett samhälle efter bibeln, för att använda som jämförelse. Islam hade en inneboende ondska, hette det. Det fanns inget kärleksbudskap, påstods felaktigt. Kristendomen skulle aldrig kunna generera dylik ondska.

”Inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, hette det.

Breivik? Han var ju psykiskt störd. Och inte kristen. Han kanske trodde att han var det, men han borde inte räknas, fick jag veta. Ikea-mördaren? Också psykiskt störd. I och för sig sant, men hade han varit muslim och inte kristen hade det förmodligen inte räckt för att undgå terroriststämpeln.

Men Qanon, Proud boys, vit makt-rörelsen och hela den radikaliserade rörelse Trump ”leder” har nu bevisat motsatsen, på punkt efter punkt. Nu syftar jag inte på alla de 74 miljonerna väljare, utan bara på de extrema. Men de är väl så många.

De extremaste är fullt beredda till våld mot oskyldiga. De tänkte hänga Mike Pence och många avsåg att döda hela kongressen för att Trump skulle bli president. Det vet vi, för de sa det, gång på gång.

De lyssnar inte på andra än de egna rösterna. De är misstänksamma mot information från vanliga medier.

De behöver inga bevis. De tror på allt, om det kommer från “rätt” håll. Gamla antisemitiska legender om satanistiskt barnätande och en pedofilring i en pizzeria är helt sanna, men skjutningen av små barn i Sandy hook har inte ägt rum, och inte heller störtade något plan in i Pentagon 9-11.

Det finns en superstark nationalpatriotisk ”rasism”, som gör att bara de som hör till de egna har ett värde, och övriga avhumaniseras. De vet att Trump vann valet eftersom han sa det. Bevis behövs inte. Och de vet att det finns en större plan, som innebär att han blir president den 4 mars. I ett domedagsliknande scenario ska alla otrogna då rensas ut och Hillary, Obama och Biden fängslas.

Alla i sekten är kristna. Det finns knappast någon muslim eller buddhist, och skulle där finnas judar lär de inte trivas mitt i antisemitismen. Sedan är de förstås religiösa i varierande grad, men tron att Gud valt ut Trump är genomgående, och därmed blir alla medel tillåtna. Att återbygga USA på biblisk tro, skicka ”hem” alla muslimer och förbjuda samkönade äktenskap är lika centralt som sharia var för Isis.

Sedan har vi radikaliseringen i andra länder. Här i Sverige finns en grupp osannolika men väl så ivriga anhängare, och jag tror en hel del av dem skulle resa till USA för att slåss för Trump om det vore möjligt. Gemensamt för dem är att de är övertygade om att alla formella medier ljuger. Så inget går att vare sig bevisa eller motbevisa. Precis som paret Skråmo.

”Men Isis eldade folk i burar!” Ja, och många av terroristerna i Kapitolium var beväpnade, och hade rest en galge för att hänga Mike Pence. Ren tur gjorde att bara en handfull personer dog. De var minuter från att hitta kongressledamöterna, och då hade det kunnat bli ett fruktansvärt blodbad.

Den enda egentliga skillnaden på den punkten är att USA:s institutioner är starkare än Assads bräckliga Syrien var. Därför blir det inte ett långdraget inbördeskrig. Men hade Trump och Qanon verkat i ett vingligare land, som exempelvis Venezuela, finns ingen anledning att tro att det gått annorlunda där.

Det finns förstås skillnader. Kulten runt Trump saknar motstycke, och påminner om dyrkan av Mussolini och Hitler. Historien upprepar sig inte, men den rimmar.

Sekter kan uppträda inom alla religioner eller runt idéer. Utbildning och bakgrund gör ingen immun. De är obegripliga för utomstående, men den som är på insidan inser det sällan.

Svensk klimatpolitik känns som en evig upprepning av filmen Måndag hela veckan, där högerförslagen hamnar i samma dag om och om igen. Varje politiker rabblar samma grejer som förprogrammerade karaktärer.

I filmen har vi Phil Connor, en arrogant, cynisk, självcentrerad snobb som jobbar som TV-meteorolog och som vaknar varje dag för att prata om någon jäkla mullvad. Irriterat vaknar han upp till samma dag om och om igen.

Filmen handlar om hur okunnighet, narcissism och ego förstör ens handlingar och medvetenhet. Bara när man inser den riktiga, ihopkopplade verkligheten blir man fri från sin loop.

I detta politiska landskap, skapat av fria partier i ett fritt land, återspeglas en paradoxal inlåsningseffekt som liknar den som gestaltas i filmen. Tänk dig möjligheten att inneha makt, fritt kunna välja och påverka politiken, och sedan använda den friheten för att skapa en fångenskap. Regeringensloopen kommer att fortsätta att spinna och inrikespolitiskt ser det inte ljust ut för att bryta den förbannade loopen.

Ulf kommer istället att fortsätta att vässa på sitt skådespelade ledarskap för att inge trygghet, vinna tid och fördröja istället för att bygga ett grönt samhälle, något som som skulle kräva riktigt jobb. Jimmies talking points är att Sverige är för stort för dyra dieselpriser och för litet för att göra något åt det, så det är därför andra länder borde ta större ansvar. Korvgrillar-Johan kommer slänga ur sig något teknikoptimistiskt och hålla fanan högt för svenska företag medan Ebba fortsätter att läsa från sitt manus om att det ska vara billigt att vara svensk och det enda sättet att städa upp efter andra partier är genom kärnkraft.

Trött på att höra samma meningslösa fraser om och om igen? Tänk dig sedan hur det måste vara att själv upprepa dem och lyssna på sin egen röst.

Den glada nyheten är att det faktiskt går att bryta Måndag hela veckan och det är genom att ta Johan Pehrsons (L) förslag på allvar: genom att skifta från en nationalistisk klimatpolitik till att fokusera på Europa.

Om premissen nu är att EU kan få alla dåliga europeiska förebilder på knä genom tuffa EU-direktiv, inklusive det lilla Sverige som alltid är för litet för att ställa om på riktigt, så är det ju en helt fantastisk idé.

Den som inte längre ser något hopp i svensk rikspolitik kan istället söka hopp och förändring i det kommande EU-valet i juni 2024 där vi kan hitta en nytändning.

Och precis som i filmen Måndag hela veckan, där huvudpersonen finner befrielse när han inser att förändring är vägen ut ur sin upprepade måndag, sätter jag nu mitt hopp till det internationella samarbetet. Om vi verkligen vill hjälpa den svenska högern att rädda sig själva från sina cirkelargument och låta deras upprepande refräng bli till ett outro, då måste vi se till att de faktiskt menar allvar med att engagera sig i internationellt samarbete. Sverige är för jäkla litet för deras ego, så det är dags att de tar sitt pick och pack och går med på stränga krav genom internationella samarbeten.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

En syndaflod sköljer över henne. Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen när jag vaknat under vindskyddet. Några dygn under bar himmel, några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk från sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där stjärnorna breder ut en fäll av evighet.

Är daggen tung att bära? Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtrået. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna.

Solen värmer, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen står där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas av solen. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och den där syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar, lövträdens daller, når blomskägglavens små vita lampor.  Där nedanför ligger sjön, lätt krusig. 

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt. Det doftar uppvaknande och liv. Fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska nå fram. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är ofta starkare än de till synes starka. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger.

Jag besökte den där platsen igen. Efter flera år. Gammelskogen var skövlad. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. Och siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett. De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1 900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

I grunden kanske människans största planetära misstag är att bygga system som utgår från att siffror på konton är viktigare än verkligheten. Det är därför vi behöver systemförändring, inte politisk kosmetika.