Den senaste veckan har varit kantad av en intensiv debatt om huruvida det är rätt eller fel av Twitter et al att stänga av Trump. Den har förts här på ledarsidorna och i många andra medier. Många har antingen intagit hållningen att det inskränker yttrandefriheten eller den alternativa hållningen att företagen måste vara fria att göra som de vill.

Egentligen är svaret uppenbart, det här inskränker inte yttrandefriheten. Yttrandefrihet är inte att få säga vad man vill var som helst, det är inte heller rätten att andra ska hålla upp, visa upp eller trycka ens åsikter. Men …

Det är också svårt att argumentera emot att den som har en server, eller ett forum, eller en grupp måste få ställa krav på hur man får bete sig i det rummet. Det vore oerhört märkligt om man krävde att Sveriges ornitologer självklart ska acceptera att man använder deras plattform för att sprida klimatskeptisk propaganda. Fast, ändå …

Om ett företag inte får begränsa vad som publiceras på deras servrar, vem får? Ska någon organisation ha den makten? Vilken organisation i hela världen vill man ge sådan makt till? Det som händer redan nu, med stater som inskränker vad som får skrivas, med EU som lägger sig i vad som får länkas, är redan för mycket. Det är absolut sant  …

Det går absolut att leva ett bra liv utan sociala medier, många upplever till och med att de lever bättre så. Det är inte osannolikt att mänskligheten som sådan skulle må bättre utan detta ständiga skrollande. Så att stå utanför en produkt man inte vill ha, eller att bli utslängd för att man inte kan följa reglerna, är inte speciellt orimligt. Eller …?

När Facebook blev så stort att alla partier behövde förhålla sig till det och nästan alla politiker behövde vara närvarande hände något. När våra släktingar, gamla klasskamrater och vänner anslöt sig förändrades vårt sätt att kommunicera. Inte hos alla, men hos fler än de som vill erkänna det. Vi förväntar oss att det är via sociala medier vi finner information, det är där vi plötsligt kan diskutera med riksdagsledamöter och journalister. Det är där vi håller kontakten med gamla bekanta och lär känna nya. Det är svårt att inte hävda att de storskaliga sociala medierna blivit en integrerad del av samhället, vår infrastruktur.

Mitt perspektiv är inte nytt och man kan läsa mer på till exempel Wikipedia. I skenet av sociala medier som infrastruktur blir också avstängningen av Trump lite mer besvärlig. Här är det en världspolitiker, låt vara att han inte ger sken av högsta mentala stabilitet, som hindras från att använda sitt naturliga sätt att kommunicera med sina väljare. Som ställs utanför vår infrastruktur.

Nu var det väl få som frågade Amtrak (en amerikansk motsvarighet till SJ) om de skulle göra detsamma när Twitter stängde av Trump, och det är väl svårt att rakt av jämföra järnväg med sociala medier. Men det är inte den enda marknaden där privata aktörer står för en betydande del av vår infrastruktur. För nästan precis 10 år sedan stängde Visa, Mastercard och Paypal ner möjligheterna för Wikileaks att ta emot finansiellt stöd. Det stöd organisationen levde av.

Senare dömdes Visa för det i isländsk domstol, de hade gjort fel. Men faran att en organisation på grund av en politisk nyck i samtiden ska få sina transaktionsmöjligheter klippta och sina kommunikationsmöjligheter undantryckta kommer finnas kvar så länge vi har storskaliga världsomfattande företag i oligopolliknande positioner och precis som Lennart Fernström konstaterar i sin ledare vore det bästa om vi hade många decentraliserade och demokratiska nätverk av plattformar.

Vägen dit är dock besvärlig, mot möjligheten att stycka upp dessa oligopol står att deras största fördel är deras storlek. Det som gjort att Instagram och Twitter är en del av vår infrastruktur är att de samlar så oerhört stor andel av befolkningen världen över. Det är nog inte omöjligt för mänskligheten att skapa ett fungerande nätverk av decentraliserade forum utan att styrkan i dessa multinationella plattformar försvinner. Men det är något som världen inte sett än.

Till dess är det nog dags att ställa sig frågan om hur vi säkrar upp att människor kan ta del av hela vårt samhällsbygge, utan att det tar bort våra möjligheter att ha ett forum som bara handlar om kärlek och spindlar. Exakt hur det ska se ut vet jag inte, de flesta lösningar riskerar att bli katastrofala i sig, men även om jag privat andas ut när Trump stängs av sätter det fingret på ett samhällsproblem som bara kommer bli större och större i framtiden.

Det kallas Slapp (strategic litigation against public participation), eller munkavleprocesser, när journalister och aktivister stäms på stora belopp för att sätta stopp för eller misstänkliggöra deras avslöjanden. Både den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia och slovakiska journalisten Ján Kuciak jobbade med granskningar av korruption och organiserad brottslighet. Båda hade också ett flertal så kallade Slapp-stämningar emot sig när de mördades för sina avslöjanden.

Förfarandet har blivit allt vanligare enligt Coalition against Slapps in Europe (Case), ett nätverk av civilsamhällesorganisationer som ser stora hot mot demokrati och yttrandefrihet med metoden, och därför arbetar för att motverka konsekvenserna. 2022 nåddes enligt Case en kulmen i utvecklingen med 161 Slapp-stämningar.

I april samma år la EU-kommissionen fram ett förslag på hur missbruket av rättsprocesser kan hanteras, det så kallade antislapp-direktivet. Det kallas även Daphnelagen, då Caruana Galizia hade 48 stämningar mot sig när hon mördades. En av dem låg Maltas dåvarande premiärminister Joseph Muscat bakom. Och enligt tidningen Journalisten är flera av stämningarna är fortfarande aktiva, nu riktade mot dödsboet och Daphne Caruana Galizias barn. Men då det handlar om en maltesisk journalist som stämts i maltesisk domstol kommer den nya lagen sannolikt inte åt saken, eftersom den endast reglerar gränsöverskridande Slapp-stämningar.

Sveriges ordförandeskap för EU kritiserades våren 2023 för att ha vattnat ur lagförslaget. Det togs fram på uppmaning av EU-parlamentet, vars förhandlare under en nattmangling i slutet av förra veckan alltså blev överens med medlemsländernas förhandlare om hur en slutgiltig lag ska se ut.

Domstolar är ”ingen lekplats”

Enligt Timo Wölken, en tysk socialdemokrat som lett förhandlingarna från EU-parlamentets sida, stod de långt ifrån varandra från början, men lyckades nå en kompromiss till slut, rapporterar EU-portalen.

– Dessa stämningar är ett hot mot vår demokrati, sade Wölken vid en pressträff om uppgörelsen och betonade att medlemsländernas rättssystem inte ska ”användas som en lekplats för dem som försöker undvika offentlig granskning och ansvarsutkrävande”.

På andra sidan förhandlingsbordet, som representant för medlemsländerna, satt Félix Bolaños, justitieminister i Spanien.

– Våra demokratier är i fara när rika och mäktiga kan tysta kritiker i domstol bara för att de uttalar sig om frågor av allmänt intresse. Med denna nya lag försvarar EU journalister och människorättsförsvarare mot ogrundade och oegentliga domstolsförfaranden, sade han på pressträffen.

Möjliggör kompensation

Såväl journalister och medieorganisationer som aktivister, akademiker, konstnärer och forskare omfattas av uppgörelsen. I den finns regler om möjlig kompensation den som utsätts för en Slapp-stämning, i form av finansiellt, rättsligt och psykologiskt stöd.

Medlemsländerna får enligt uppgörelsen inte erkänna Slapp-domar från tredje land, så länge de inte skulle erkännas i medlemlandet i fråga. Europaportalen skriver att det är vanligt att stämningar mot journalister görs från länder där de har svagare skydd. Som exempel lyfts Monacoregistrerade affärsmannen Svante Kumlin, som stämde journalisterna Per Agerman och Annelie Östlund på finanstidningen Realtid sedan de granskat hans företag.

Med hjälp av den nya lagen ska den som utsätts för Slapp-metoden kunna be en domstol att avskriva uppenbart ogrundade stämningar. Och domstolen ska kunna ålägga den som ligger bakom att stå för samtliga rättegångskostnader, inklusive försvarets.

Daphne Caruana Galizia-stiftelsen välkomnar beskedet i ett inlägg på X, tackar initiativtagaren Vera Jourova, vice ordförande i EU-kommissionen, och skriver vidare att man tillsammans med Case-nätverket ser fram emot att analysera den slutliga direktivtexten.

Nu väntar det formella antagandet av lagen, som sedan ska införas i medlemsländerna inom två år.

Donald Trump och hans advokater har hävdat att hans tal vid ett politiskt massmöte – där han uppmanade sina anhängare att gå till kongressen och ”fajtas utav helvete” – föll inom ramen för den dåvarande presidentens immunitet.

Det avslår nu den federala domstolen, som anser att Trump talade som en presidentkandidat inför nästa val, och inte som en president som utför sina plikter.

De tre domarna konstaterar samtidigt att deras dom inte innebär sista ordet i saken och att Trump kan överklaga beslutet hela vägen till Högsta domstolen.

Beslutet har i första hand bäring för tre separata civilrättsliga fall, där demokratiska kongressledamöter respektive poliser som arbetade i Kapitolium den ödesdigra dagen vill stämma Trump som ansvarig för stormningen för att få ersättning för sveda och värk.

Fredagens beslut får även påverkan för åtalet där Trump ska ställas inför rätta för sina försök att få resultatet efter presidentvalet ogiltigförklarat. Det federala åtalet som letts av den särskilde åklagaren Jack Smith anses vara det tyngsta av de nu pågående rättsprocesserna mot honom.

Men S vill inte se över lagen på samma sätt som regeringen utan tycker att man ska rikta in sig på bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller den om förargelseväckande beteende. Regeringen och en parlamentarisk grupp ser just nu över om koranbränningar skulle kunna begränsas med hänvisning till hot mot rikets säkerhet.

– Vi är i det läge som vi socialdemokrater varnade för efter sommaren, nu har det andra landet i vårt läge löst frågan och satt stopp för koranbränningar medan regeringen och Sverigedemokraterna inte tagit några initiativ, säger Shekarabi.

Regeringen utreder en helt annan fråga som dessutom saknar parlamentariskt stöd.
Centerpartiet står fast i sin hållning efter beskedet i Danmark. C ser i dagsläget inte behov av några lagändringar, säger partiets rättspolitiska talesperson Ulrika Liljeberg:

Yttrandefriheter kommer ofta med ett pris. Skulle man ha friheter som är så smala att ingen blir kränkt när du utnyttjar din frihet, då är de inte så mycket att ha, säger hon.
Även Sverigedemokraterna är kritiska till Danmarks beslut, med hänvisning till yttrandefriheten.

”I många fall är Danmark ett föregångsland, men här har de verkligen gått vilse”, säger Jessica Stegrud, i SD:s partistyrelse i en skriftlig kommentar.