Drunknade i tunnelbanan, brända byar, översvämmade städer. Klimatkrisen är idag kännbar över hela världen. Ändå enades världssamfundet redan 1992 om att inte mixtra med klimatsystemet på ett farligt sätt. När världens ledare nu ska träffas på Cop26 i Glasgow, står mänskligheten återigen inför ett vägskäl. ”Gör inte om samma misstag”, uppmanar Reinhold Pape som deltog i Klimatkonventionens första Copmöte i Berlin.

Det är början av oktober och miljö- och klimatminister Per Bolund har bjudit in till en pressbriefing inför klimattoppmötet i Glasgow. Det 26:e i ordningen av alla de möten som anordnats för världsledarna sedan Klimatkonventionen antogs under Rio-konferensen 1992. Strul med tekniken gör att enbart Per Bolund och hans stab ser de grafer han vill förmedla.

– Vi ser dem och de är väldigt snygga kan jag tala om, skämtar han.

Snygga men hårresande. När de sedan skickas ut, framträder det gap som finns mellan ländernas bidrag och vår möjlighet att nå Parisavtalets mål om att hålla världens temperatur på 1,5 grader. Istället för att grafen börjar peka brant nedåt inom något år, pekar den utsläppskurva som utgår från ländernas bidrag uppåt och börjar inte vända nedåt förrän 2040. Och det flackt.

– Om det är något som de understryker så är det hur viktigt det är med stora och snabba utsläppsminskningar – och att de måste komma i närtid, säger Per Bolund.

1,5-gradersmålet kom till efter hårda förhandlar i Paris 2015 efter att flera önationer och andra sårbara utvecklingsländer satte sig på tvären. Att hålla temperaturökningen ännu lägre hade så klart varit önskvärt. Men ansågs inte realistiskt. 1,5 gradersmålet var däremot inom det möjligas gräns. Det var också den gräns som forskare pekat ut som en ”säkrare” nivå, för att vi inte ska riskera en situation där alltifrån smältande permafrost till ökade skogsbränder snabbt skulle göra det än svårare att hålla klimatförändringarna i schack.

– Ibland, när du måste åstadkomma en förändring, så är det nödvändigt att vända världen upp och ned, sa 18-åriga Selina Leem från Marshallöarna den 12:e december 2015 i Paris och berättade om hur tidvattnet för varje gång slukade mer och mer av hennes hem.

"Borde bli en vändpunkt"

Då hade Parisavtalet precis klubbats av Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius och hon fått mikrofonen av en märkbart medtagen Tony deBrum, örikets premiärminister. Världsledarna hade kommit överens om att hålla uppvärmningen en bra bit under två grader och sträva mot 1,5 grader. I avtalet skrevs det också in att de rikare länderna skulle gå i bräschen och hjälpa de fattigare länderna med både omställning och anpassning till de oundvikliga klimatförändringarna. Fullt rimligt kan tyckas. Vår atmosfär kan liknas vid ett badkar där vi sedan mitten av 1800-talet gradvis ökat utsläppen av växthusgaser. Att det nu är fyllt till brädden, kan knappast beskyllas fattiga människor i länder som Bangladesh och Marshallöarna. Ändå är det de som är mest sårbara för att jorden nu hettas upp.

– Det här avtalet borde bli en vändpunkt för vår historia, en vändpunkt för alla oss, avslutade Selina Leem sitt tal i Paris och möttes av stående ovationer.

"En försvinnande liten chans"

Om Parisavtalet blir den vändpunkt Selina Leem hoppas på är ännu oskrivet. Men klart är att de närmsta veckorna kommer att bli avgörande. Mötet i Glasgow kan ses som en deadline för att de klimatplaner som är själva grundbulten i Parisavtalet, uppdateras. Det vill säga ländernas frivilliga bidrag till temperaturmålen. Men för att de både ska lämnas in och innehålla något som gör att 1,5 gradersmålet hamnar inom räckhåll måste ord bli till handling. Det vill säga avtalets fina skrivningar om klimaträttvisa måste börja uppfyllas. I rena pengar handlar det om 100 miljarder dollar årligen fram till 2025. Pengar som ska fördelas från rika länder till de som i klimatsammanhang ingår i gruppen underutvecklade.

– Vi vet att flera fattiga länder villkorat sina klimatåtaganden med att de får tydlig leverans på klimatfinansieringen, säger Per Bolund på pressbriefingen.

Till de länderna hör Kina och Indien, som sammanlagt står för över en tredjedel av världens totala utsläpp av växthusgaser. Bara en vecka senare kom nyheten att Sverige fördubblar sitt klimatbistånd till 2025. Men om Sverige och andra länders ökade bidrag räcker hela vägen är in i det sista oklart. Vid den senaste sammanställningen 2019 saknades över 20 miljarder dollar årligen till 2025. En ny sammanställning väntas strax innan mötet i Glasgow öppnar. Men även om målet då visar sig vara uppfyllt, måste det till något extraordinärt för att vi ska vara på kurs mot 1,5 grader efter toppmötet i Glasgow, enligt klimatforskaren Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet.

– Utifrån vad vi har sett hittills och vad som varit på gång så är det försvinnande liten chans att vi ska nå 1,5-målet. Men varje tiondel räknas, så det är otroligt viktigt att man inte bara ger upp, säger han.

"Varje tiondel räknas"

Ett tydligt exempel på det är att EU som anses ha en av världens mest ambitiösa klimatplaner till 2030, ändå är otillräckligt för att ligga i linje med Parisavtalets 1,5 gradersmål. Men än går det inte att helt döma ut målet, anser Björn-Ola Linnér. Höjs ambitionerna under klimattoppmötet från exempelvis Indien och Kina är det mer troligt att EU tar ytterligare ett steg framåt, vilket skulle kunna ge en framåtrörelse inom hela avtalet. Samtidigt är det inte ord som håller jordens temperatur inom säkra nivåer – utan handling.

– Det är det som är svårigheten, säger Björn-Ola Linnér.

När Klimatkonventionen antogs av 154 länder i maj 1992 var syftet att ”stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt”. Men innehöll inga bindande krav på utsläppsminskningar. Då låg koldioxidhalten på 359 ppm i atmosfären. Samma månad i år låg den på 419 ppm – den högsta halten av växthusgasen på över 4 miljoner år. Forskare har också kunnat koppla flera av sommarens extremväder till våra utsläpp. Men det kan knappast Parisavtalet beskyllas för. Klimattoppmötet i Glasgow är det första sedan avtalet började gälla 2020. Men om det ska bidra till att vända kurvan och lyckas där tidigare avtal misslyckats, är det inte bara beroende av att länderna verkligen beslutar om klimatplaner i linje med avtalets temperaturmål och genomför dem till punkt och pricka – utan också hur det sker. Något som ska regleras i Parisavtalets regelbok som politikerna hoppas fatta beslut om i Glasgow.

Här är också några av de största stridsfrågorna.

– Glasgow är för mig en spegelbild av Marrakech 2001, säger Reinhold Pape, som var med och grundade den internationella rörelsen Climate action network (Can) för över trettio år sedan.

"Det blev så många kryphål"

Han deltog i Klimatkonventionens första Cop i Berlin 1995, där världens första klimatavtal började diskuteras. När det sedan antogs två år senare i Kyoto 1997, påbörjades intensiva förhandlingar om den så kallade regelboken, det vill säga hur avtalet skulle genomföras. I Marrakech – 2001 – gick man i mål. Men resultatet blev en besvikelse för Reinhold Pape och miljörörelsen.

– Vi hade förhoppningar om att länderna skulle börja ta tag i sina utfasningar av fossila bränslen, sedan blev det så många kryphål, vi kallade det ”hot air” – det blev ett luftslott.

Kyotoavtalets regelbok tillät att de länder som förbundit sig att minska sina utsläpp, kunde köpa utsläppsminskningar i andra länder. Så kallad klimatkompensation. Exempelvis genom att finansiera ett vattenkraftverk eller skydda en skog som annars huggits ned. Men flera granskningar har visat att det betydde föga för utsläppen till atmosfären. Framförallt för att nästan alla projekt skulle ha ägt rum ändå, även om det inte skjutits till pengar. Samtidigt som de köpande ländernas incitament att ta tag i sina egna utsläpp undergrävdes.

Men ett nytt system för handel med utsläpp planeras nu inom ramen för Parisavtalet. Om det fungerar som det är tänkt ska det bidra till en rejäl kapitalinjektion i länder som annars har svårt att exempelvis skydda skog eller finansiera ren energi. Men risken är då som nu – att det blir ett luftslott.

– Sverige och EU vill inte att det blir ett såll som läcker koldioxid, då får vi inte den stabilitet som vi vill se i Parisavtalet, utan bara siffror på ett papper, säger Per Bolund.

"Hellre ett ickebeslut än ett med kryphål"

Men frågan kring hur handelssystemet med utsläpp ska riggas inom ramen för Parisavtalet är infekterad. Ända sedan klimattoppmötet i Katowice 2018 har man försökt – men misslyckats att komma överens. En av flera tvister rör om både köpande och säljande länder ska kunna tillgodoräkna sig den utsläppsminskning som blir om exempelvis Sverige finansierar en vindkraftspark i Colombia. En majoritet av parterna hävdar att det endast är det köpande landet som ska kunna bokföra det – medan Brasilien är ett exempel på ett land som tänker annorlunda. Risken är att även Cop26 slutar i ett ”icke-beslut”, om inte Brasilien visar mer ”vilja till flexibilitet”, berättar Per Bolund.

– Effekten av det blir att alla förlorar, ingen kommer att dra nytta av det och det riskerar snarare att urholka förtroendet för hela den internationella överenskommelsen, vilket vore väldigt olyckligt. Så jag har ändå förhoppningen om att det kommer att finnas en vilja att vara lite mer flexibla även från Brasiliens sida, då tror jag att det går att hitta en väg framåt, säger han på Syres fråga.

Hellre ett icke-beslut än ett med kryphål – tycker Reinhold Pape. Han har deltagit i otaliga klimattoppmöten, ända sedan Cop1 i Berlin 1995. Men trots det kärva läget inför förhandlingarna i Glasgow, är han optimist. Tidigare har IPCC varnat för att vi varit på väg mot 5-6 graders uppvärmning. Nu spår FN att vi är på väg mot 2,7 grader, baserat på de klimatplaner som fanns fram till juli i år. En ny uppdatering väntas inför mötet.

– Nu måste vi klara att komma ner från 2,7 till 1,5 – och det ska vi klara. Jag tror på det, IPCC har visat att det är möjligt.

Men sedan måste också ord bli till handling.

– På grund av min långa erfarenhet är jag lite pessimistisk. Men ungdomarna och den fantastiska klimatrörelsen är mitt stora hopp, säger han.

Läs mer om Cop26:

Åsa Romson: ”Klimatkonferenserna gav mig energi som miljöminister”

Klimataktivisterna laddar för Cop26

Greta Thunberg befarar nytt bakslag på klimattoppmötet

Klimatsatsningar äts upp av subventioner för 30 miljarder: ”Hindren är politiska”

Lyckligt slut eller domedag – vad säger forskarna om klimatkrisen?

Karin Lexén inför Cop26: ”Akut läge – men det finns hopp”