Min förra krönika handlade om kristen terror och likheterna mellan den radikalisering vi ser bland extrema Trumpsupportrar och andra kulter, som exempelvis Isis. En sorts ”hur kunde detta hända”-anda har gripit USA. I ett mycket intressant reportage av CNN berättar två vuxna döttrar hur deras respektive föräldrar sugits in i myterna runt Q, och hur det förstört alla inblandades liv.

Det är svårt för oss som ser Trump som förvirrad, opåläst, vulgär och rätt tragikomisk och dessutom med ett tämligen syndigt förflutet att begripa hur han kan vara deras snudd på Jesus-gestalt, men det är uppenbart för döttrarna att föräldrarnas bokstavstro blandats med Q:s fantasier. “Mina föräldrar placerar Q:s ord på samma nivå som Bibeln.”

Det andra föräldraparet har köpt konserver och liknande som ska räcka i flera år, för 7 000 dollar, tagit ut alla sina pengar och beväpnat sig till tänderna. Dotterns stora skräck är att Q ska befalla alla sina följare att begå självmord eller liknande.

Ronan Farrow, Mia Farrows son, som vann pulitzerpriset för avslöjanden runt Harvey Weinstein, har börjat rådda i vilka personerna var som deltog i stormningen av Capitol Hill, och även om det finns lite olika typer återfinns några gemensamma drag. De flesta är män och nästan alla är vita. De har en historia av rasistiska tankegångar, om man skrapar lite på ytan. De är ofta inte fattiga eller utsatta utan vanligt väletablerat folk, från småorter. 

Skillnaden mellan Isis och Q, förutom hudfärg och religion, är att Q-folket oftare är äldre. Isis rekryterade unga och föräldrarna försökte ofta rädda dem. Qanon rekryterar föräldrar och deras barn blir lidande. Men radikaliseringsprocessen följer samma mönster. Navet är sociala medier, framför allt Facebook. Och långt ifrån alla var tokreligiösa innan de ”gick med”.

Riksrättsprocessen i senaten har ju tickat ut, och som väntat skrapade man inte ihop de sjutton republikaner som behövts för att vinna, så vad var poängen?

Flera, skulle jag påstå, och främst var att berätta historien för det amerikanska folket, för världen, och för framtidens medborgare, som ska lära sig detta i skolan. Hade man inte gjort det hade det bara funnits ett knippe reportage. Men nu fanns en mycket väl genomtänkt och skickligt framförd kedja av bevis.

I kronologisk ordning berättade ”the impeachment managers”, ett utvalt team från Huset som fungerar som åklagare, hur Trump började med att, liksom 2016, långt före valet påstå att Biden avsåg fuska, och att om han själv förlorade skulle detta vara skälet, vilket är rätt absurt med tanke på att Biden ledde stort i alla opinionsundersökningarna.

Ingen annan politiker hade kommit undan med detta, förstås, men Trumps radikaliserade mobb befann sig i en mediabubbla ledd av Fox news och med lite runtikringrapportering som New York Post och The Federalist där budskapet ekade, och hans kabinett hakade på. Poströster var farliga, och skulle leda till fusk, hette det.

När han sedan förlorade valet använde han sig som väntat av red mirage-fenomenet – det där Trump ser ut att vinna på valnatten, innan Bidens röster är räknade – för att utropa sig själv till vinnare, och sedan peka på fusk. 

Det blev viktigt att visa hela kedjan, eftersom Trumps anhängare kör med whataboutism genom att säga ”Trump sa visserligen ’fight’, men det ordet har använts av alla de här politikerna också”, och åklagarsidan behövde förklara att det började inte med Trumps tal den sjätte januari, utan långt innan dess. Han bad dem komma den dagen, skrev på Twitter: ”It will be wild”, och förklarade för sina supportrar att de var tvungna hjälpa honom.

Sloganen ”stop the steal” innehåller en ju tydlig uppmaning. Men viktigast av allt blev vad han gjorde efteråt. För om det hade varit så att han inte tänkt sig en våldsam, dödlig stormning hade han ju agerat snabbt för att stoppa ”stop the steal”-folket. Han hade twittrat omgående och han hade skickat nationalgardet. Och han hade inte skrivit ”we love you” till mobben.

I hans attityd ligger svaret på frågan huruvida detta var något han avsett.
Kevin McCarthy, Republikanernas ledare i huset, ringde honom och vädjade om hjälp. Trump svarade att det var Antifa. McCarthy sa att nej, detta är ”Maga people”, varpå Trump, väl medveten om att kongressens, Mike Pences och all personals liv var i fara, samt hans supportrars, svarade: ”Well, Kevin, de är tydligen mer upprörda över valet än du”. Så talar en psykopat.

Klockan 18 lokal tid skrev han: ”These are the things and events that happen when a sacred landslide election victory is so unceremoniously & viciously stripped away from great patriots who have been badly & unfairly treated for so long. Go home with love & in peace. Remember this day forever!”

Notera ordet ”sacred”. Helig. ”Great patriots” – hans ord för mördarmobben – och ”love”, samt uppmaningen att de, det vill säga mobben, ska minnas dagen ”forever”.

Presentationen av fakta behövde göras för att alla som fortfarande är kapabla att söka och ta till sig fakta ska få en full förståelse för hur hänsynslös och därmed farlig Trump är, men också för att tvinga republikanska politiker att ta ställning och sedan stå för konsekvenserna.

Men för alla de familjer som gått sönder hade ett större ansvar från dem som propagerade lögnen och hyllade Trump behövts. Istället gnäller de över cancel culture och förklarar att Trump fortfarande är partiets ledare.