Han är författare, musiker och forskare med ett särskilt intresse för nazistisk infiltration av svensk arkeologi och har bland annat skrivit böckerna De gyllene åren och Vredens dag. Syre välkomnar sin nya krönikör Magnus Alkarp.
Hur skulle du beskriva dig själv? Vem är Magnus Alkarp?
– När någon ber mig att berätta vad jag har gjort här i livet brukar jag byta samtalsämne. Mitt CV är fullkomligt rubbat, elaka arbetsgivare har till och med sagt att det är fullkomligt omöjligt. De som är lite vänligare muttrar något om att jag måste ha många strängar på lyran. Jag har inte fler strängar på lyran än någon annan, jag har bara haft turen att kunna, och oturen att vara tvungen att spela på alla strängar jag har. För trettio år sedan fick jag MS – en ”snäll” form som knappt syns – men vänsterhanden började bli för långsam för musikeryrket och sedan insåg jag att det var omöjligt att jobba som fältarkeolog. Så det var bara att göra det bästa av situationen och helhjärtat gå in för skrivandet, den sträng på lyran som jag ännu inte hade lärt mig att spela på. De sista tjugo åren har jag varvat vetenskapligt författarskap med skönlitterärt – romaner men allt oftare teater- och filmmanuskript, både i Sverige och utlandet. Just nu ligger det en försenad roman och mognar i datorn.
Du är filosofie doktor i arkeologi. Varför just arkeologi?
– Arkeologi är det perfekta ämnet för den som vill både vill begripa sig på mänskligheten och samtidigt bli fullkomligt förvirrad. Det är också ett ämne som ständigt gör mig positivt överraskad. Att människan har överlevt denna långa vandring på ett jordklot fullt av faror och hinder som hon inte ens i filosofisk bemärkelse är anpassad för, föder en viss ödmjukhet. Visst finns det många tecken på vilka våldsdåd vi är kapabla till om förutsättningarna ändras och balansen i vår värld är rubbad, men vi hade inte kommit så här långt om vi inte i grunden var en social och omtänksam varelse som, trots våra begränsningar (och egendomliga idéer) har överlevt allt från missväxt till effekterna av super-vulkanutbrott – och allt detta tack vare våra främsta egenskaper: omsorgen om varandra och våra svagaste, viljan att samarbeta och förmågan att kommunicera.
Vad har du forskat om?
– Forntiden har alltid missbrukats i dagspolitiska syften, och en av de mest missbrukade platserna är Gamla Uppsala. Därför skrev jag min avhandling om både utforskningen av och berättelserna om platsen, allt från tidig medeltid till 1900-talets slut. Eftersom det är en så symbolladdad plats har det alltid varit problematiskt att skilja myt från fakta, men de stora problemen uppstod under den första hälften av 1900-talet när rasbiologin, nationalismen och så småningom nazismen gjorde anspråk på platsen. Nu började också Himmler infiltrera universitetet och arkeologin, men i Uppsala gjorde arkeologerna ett kraftfullt motstånd. Det blev många år i Säkerhetspolisens arkiv och resulterade i en bok – Fyra dagar i april – om de sk. Påskkravallerna 1943, där uppsalaborna kastade ut tillresta nazister.
Vilka andra ämnen intresserar dig?
– Det värsta är att man bara har ett liv och att allt är så vansinnigt intressant. Men det händer så mycket i rymden just nu. Matematikgenier talar om multiversum, andra talar om en kosmologisk kris, så om jag satt med kurskatalogen framför mig idag skulle jag nog satsa på teoretisk fysik.
Eller varför inte satsa på att bli lite bättre på latin.
Vad gör du på fritiden?
– Om det inte hade varit för det där elaka viruset så hade jag förmodligen umgåtts mycket oftare med barnbarnen. Men nu är jag och hustrun totalt i tassarna på den katt som vi är inneboende hos. Det är världens raraste katt, men det råder liksom ingen tvekan om att det är hon som bestämmer – vi får veta att vi lever om vi inte uppför oss. Lyckligtvis tycker hon att mitt intresse för hydroponisk odling är vansinnigt underhållande.
Läs Magnus Alkarps krönika här: Historien ger hopp inför 2021
