Krönikor

Historien ger hopp inför 2021

2020 var året då vi gick i livbåtarna. Allt för att inte föra smittan vidare. Det borde inte vara så svårt kan man tycka, men just när vi borde sitta i båten, reser sig någon upp och vill ha hjälp med att kasta kaptenen överbord – för övrigt inte sällan samme sorts allvetare som nyss hävdade att det inte fanns någon anledning att gå i båtarna överhuvudtaget. Såvida de inte påpekar att jorden är platt och att ”eliten” försöker dölja det, allt medan vi störtar mot avgrunden där de väldiga havsmonstren väntar.

Man önskade ju att de åtminstone kunde göra oss tjänsten att vara spritt språngande galna, men de är sällan det. Och om man besöker University of Social Medias hemsida inser man att de är fler än man kunde ana.

En oroande tanke infinner sig: Hur i hela friden ska vi hantera de betydligt mer omfattande åtgärder som förr eller senare kommer tvingas fram av klimatkrisen?

Det är inte så mycket katastroferna i sig som etsar fasor i min själ. Vad jag verkligen fruktar är vad livrädda människor gör mot varandra. Men det är just när jag funderar i de banorna som arkeologen och historikern inom mig försiktigt rycker i min arm och viskar: ’Låter inte det här väldigt bekant?’

Och det gör det. Man behöver inte leta särskilt länge för att inse att saker och ting har varit besvärliga förut och att människan har reagerat på ett likartat sätt – oavsett om vi talar om år 541 eller 1347 efter kristus, eller de ödesdigra åren från 1815 till 1819.

Under just dessa år målar William Turner och Caspar David Friedrich tavlor med egendomligt gulaktiga skyar. John Constable står i Weymouth Bay och fruktar att han ska frysa ihjäl vid sitt staffli. Goethe har farit till kurorten Bad Tennstedt för att ta hälsosamma promenader, men i stället sitter han inomhus och huttrar. Beethoven är bedrövad och komponerar sånger där ordet ”moln” förekommer på varannan rad. I Villa Diodati vid Genevesjön sitter Lord Byron och makarna Shelley mer eller mindre inspärrade, medan ovädret dånar och Genevesjön är i uppror.

Det är ingen ordning på någonting längre, himlen skiftar i orange och lila, det blixtrar och dundrar, snöar mitt i juli, folk går i trasor och saker och ting är egentligen ganska obegripliga. Vad som hade drabbat stora delar av världen fick sin förklaring långt senare, när man insåg att de gulaktiga skyarna och den massvält som drabbade miljontals, berodde på utbrottet av vulkanen Tambora i april 1815.

Humanister är inte särskilt duktiga på att förklara vad som har hänt, men humanioran är ett oändligt bibliotek av våra gemensamma erfarenheter. Där kan vi läsa, kanske till och med förutse hur vi påverkas av existentiella kriser.
Vi kan inte förvänta oss att människan ska göra förnuftiga val när existensen är hotad och den lilla information som finns ter sig komplicerad och föränderlig, men vid nästan alla stora katastrofer har konspirationerna och syndabockarna med tiden blivit färre och människan mer sansad.

Det är en av anledningarna till att man nästan törs hoppas lite på 2021.

Våren är mycket närmare än du tror.

Medan vi väntar på tussilagon: Var tog snön vägen?