Ketamin hjälpte Ulrika Westerberg att bryta depressionen hon haft sedan barnsben. Men trots att drogen fungerade ångrar hon beslutet att vara med i studien, som genomfördes av Karolinska institutet. ”Den triggade mina trauman. Det var inte värt det”, säger hon.
Ulrika Westerberg har varit deprimerad sedan hon var liten, och har provat allt från antipsykotisk medicin och antidepressiva till elchocker, men inget har hjälpt. Inte heller samtalsterapi har fungerat, bortsett från EMDR – en särskild traumaterapi, som avslutades mot hennes vilja innan hon var färdigbehandlad.
Därför hade hon inget hopp om några som helst förbättringar när hon anmälde sig till en studie om effekten av ketamin mot depression.
– Det var mest de 3 000 kronorna som var intressant då, säger Ulrika Westerberg, som levt på marginalen under många år eftersom hon inte har kunnat
arbeta.
Scanningar av hjärnan
Första dagen på Karolinska institutet i Solna, som genomförde studien, var hon deppig, gråtfärdig och tänkte trögt. Kognitiva tester genomfördes, och även olika scanningar av hjärnan. Någon dag senare skedde själva injiceringen av ketaminet. Hon möttes upp av två sjuksköterskor som förde ned henne i en källare under psykauten på St Görans sjukhus i Stockholm. En stannade kvar för att övervaka. Plötsligt upplevde Ulrika Westerberg att hela hon höll på att lösas upp.
– Jag var mer som ett medvetande som uppgick i allt som fanns runt mig, saker och tankar och andra människor. Det var läskigt. Det enda sättet för mig att veta att jag fysiskt var i rummet var att intensivt fokusera på sjuksköterskans röst. Samtidigt var jag glad, närvarande och kände ett oerhört starkt band till sjuksköterskan som jag normalt inte gör med människor jag aldrig träffat förut, säger Ulrika Westerberg.
Det grå rummet förvandlades till att vara fullt med färger som skiftade efter tonen i samtalet. På väggen såg hon en våg röra sig fram och tillbaka, och hon började minnas positiva händelser som det var länge sedan hon hade tänkt på.
– Jag hade en föreställning om att allt jag lärt mig och allt jag hade erfarenhet av hade jag tillgång till i det ögonblicket. Jag kände att är det så här världen är uppbyggd finns det inget att vara rädd för, säger Ulrika Westerberg, som förstår att folk blir beroende av ketamin, eftersom ruset bara var positivt och överträffade allt hon tidigare upplevt.
När ketaminet började klinga av kunde hon först inte röra sig, men till slut fick hon hjälp till en taxi där hon ringde sin psykiater.
– Han skrattade när han hörde min röst för han märkte på en gång att jag var snabbare i tanken än innan. Det visade också de kognitiva testerna som jag gjorde dagen efter, säger Ulrika Westerberg.
Men trots att ketaminet gav effekt ångrar Ulrika Westerberg att hon deltog i studien. Orsaken var hjärnskanningen. Att tvingas ligga stilla på en brits i ett trångt utrymme medan apparaten knackade hårt ovanför hennes huvud triggade igång gamla trauman, så allvarligt att hon blev som paralyserad. Det förstod inte vårdpersonalen. Han tog tag i hennes ben, för att skaka henne till liv igen, vilket spädde på traumat ytterligare.
Får inte behandlingen
Dessutom är hon besviken över att – trots att hon äntligen hittat en behandling som fungerar, får hon den inte. En form av ketamin – esketamin – är numera tillåten i Sverige för personer som inte blir hjälpta av annat, men det är få personer som får den behandlingen. Ulrika Westberg tror det handlar om att den anses vara för dyr, eftersom esketamin ges på en vårdinrättning ungefär en gång i veckan och där personal måste övervaka händelseförloppet.
I efterhand tänker hon att en bidragande orsak till att depressionen minskade kan ha varit omhändertagandet under de dagar som studien pågick.
– Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet. Bara att prata med någon människa när man vanligtvis är helt isolerad och inte har familj, då kan minsta lilla samtal göra en gladare, säger Ulrika Westerberg.
Läs mer:
Psykiatrin öppnar upp för psykedelia
