Ska Sverige hämta hit tolkar som arbetat för oss i Afghanistan? Den frågan har väckt uppmärksamhet de senaste dagarna. Jerker Jansson undrar om vi inte borde göra mer, mycket mer.
USA och deras allierade har sedan några månader dragit sig ur Afghanistan efter två decennier av krigföring och talibanerna rycker fram och närmar sig Kabul. De USA-ledda styrkorna gick in i landet i oktober 2001 med det officiella målet att bekämpa Al-Qaida och talibanerna och att få tag på Usama bin Ladin i kölvattnet efter 11/9-attackerna 2021. Ett par månader senare meddelade det amerikanska försvarsdepartementet att talibanerna var besegrade, men kriget fortsatte och styrkorna blev kvar år efter år.
Sverige gick in i samarbetet 2002 med en liten grupp soldater i en underrättelseenhet. Som mest fanns nästan 1000 svenskar på plats. Svenskarnas uppgifter var inte främst stridande även om där fanns en grupp skyttesoldater, men svenskar soldater har skjutit och dödat afghaner och fem svenskar dog under kriget. De sista svenska trupperna lämnade landet 25 maj 2021.
De internationella styrkorna bestod av över 40 länder, förutom USA och Sverige bland andra Storbritannien, Australien, Kanada Italien och Nya Zealand. När de drog sig ur landet flammade kriget upp igen och strider rasar nu i nästan hela landet, och talibanerna är särskilt intresserade av att få tag på människor som har samarbetat med de främmande trupperna. Framför allt handlar det om tolkar, men också andra specialister, varav många nu i praktiken är internflyktingar vilket vi sett exempel på i nyhetsrapporteringen under de senaste veckorna.
Inget intresse för förhandlingar
Olika grupper har försökt att få talibanerna till förhandlingsbordet, i dagarna har den Afghanska regering erbjudit dem samtal om maktdelning, men de vägrar förhandla innan det nuvarande regimen i Kabul har avgått. Det är inte svårt att räkna ut att stridigheterna inte kommer att upphöra förrän talibanerna besegras eller om de själva lyckas ta hela landet. Det är svårt att se att något av alternativen är särskilt troligt, det mest sannolika är nog tyvärr att eländet bara kommer att fortsätta.
Det är en klassisk mänsklig princip. Förtryck föder nya förtryckare, på båda sidor. Situationen i Afghanistan dök inte upp från ingenstans. Sovjet inledde kaoset 1979 när de gick in i landet efter att en grupp leninister genomfört kupp som brukar kallas aprilrevolutionen. Den afghanska grenen av mujahedinrörelsen började genast bekämpa den nya regeringen som var för svag på egen hand för att försvara sig. In steg Sovjet och de blev kvar till 1989. Tusentals människor har dött sedan dess i en serie krig som hade varit över för länge sen om inte andra länder spelat storpolitiska spel i landet. Och inte minst handlar det om opium, Afghanistan står för 80-90 procent av världens opiumproduktion och ekonomiska intressen blandas med religiösa och ideologiska.
Jo, Afghanistan kanske hade blivit en islamsk diktatur . Jo, det hade varit en alldeles fasansfull utveckling för i synnerhet kvinnor och etniska och religiösa minoriteter. Men det har gått mer än fyrtio år sedan eländet inleddes och alla har haft det för taskigt på vägen. Få afghaner minns ens något annat än krig. 70 procent av landets befolkning är under 25 år och medellivslängden ligger runt 65 år. Det internationella samfundets ansvar för situationen i Afghanistan är enormt, det borde vara självklart att sätta sig ner och diskutera en långsiktig lösning på problemet.
Ett mycket stort ansvar
De militanta och reaktionära rörelser på utkanten av den islamska världen som al Quaida, talibaner och ISIS som ställer till med kaos och förstörelse behöver oftast inte någon motivation för att starta väpnade konflikter eller genomföra terrordåd, men de har sällan vare sig personella eller ekonomiska resurser att ställa till med mer än lokal förödelse. När ”goda” internationella krafter bestämmer sig för att gå in och motarbeta en sådan rörelse kan det paradoxalt nog leda till att ”dummingarna” får stöd hos de godas fiende. Enligt logiken att min fiendes fiende är min vän stiger krafter in som kanske inte ens varit intresserade av konflikten tidigare, och problemet eskalerar.
Kraven på att ge den lokala personalen en fristad, hämta dem och deras familjer från Afghanistan, har höjts i USA sedan man lämnade landet. Amerikanska myndigheter har redan hämtat folk. Sammanlagt 2 500 personer sägs det handla om, till en kostnad på runt 8 miljarder kronor. Och på senare tid har röster höjts också här i Sverige för att ge dem som arbetat med den svenska gruppen på plats en fristad. Diskussionen har dessvärre varit rätt tafflig, ärligt talat. Ingen verkar ha riktig koll. Ena stunden handlar det om flera tusen personer, nästa stund om inga alls. Det spekuleras i om de egentligen har jobbat för Sverige, om de egentligen har betalts av något annat land.
Ett ganska smaklöst Svarte Petter-spel med människoliv som lätt kunde ha undvikits om de inblandade länderna tagit lite mer ansvar. Och Sverige är onekligen ett av de länderna.
Det borde vara fixat redan
Jag kan inte se många ideologiska orsaker till att olika partier skulle behöva olika åsikt i frågan, om de nu har det. Moderaterna driver frågan om att ta hit folk, men det skulle lika gärna kunna ha varit vilket annat parti som helst. Det är en fråga som skulle kunna ha lösts utan politiska utspel, och jag tror inte ens att de flesta svenskar skulle opponera sig om man hämtade några afghaner som jobbat med svenskar tillsammans med deras familjer. Det där borde vara fixat vid det här laget.
Det långsiktiga svaret på hur det ska bli fred i Afghanistan är enkelt. Bistånd i massor, och jag menar verkligen massor. Skolor, sjukhus, pengar och allt. Muta dem? Ja, i princip. Den som inte har något att förlora har heller inget att värna. Den som har något att värna startar ogärna krig. Att lyfta människor ur fattigdom är nog det mest effektiva sättet att förhindra våld.
Uppåt 20 biljoner kronor har kriget kostat bara USA – 20 000 000 000 000 kronor! Det är en biljon kronor om året. Det är så att nackhåret reser sig. Ingen vet riktigt hur många människor det bor i Afghanistan, men någonstans runt 30 miljoner invånare är det frågan om åtminstone. Det betyder typ 33 000 kronor per person och år bara för de amerikanska styrkorna. I synnerhet i ett fattigt land är det en riktigt bra summa pengar och vi skulle kunna gå mycket längre. Vi skulle kunna se till att folk har något att värna på riktigt.
Men för att vi ska kunna göra det måste situationen på plats vara tillräckligt stabil. Det är ju det som är det svåra. Skadan är redan skedd. Sedan decennier. Att gå in igen och börja kriga är knappast någon lösning. Att få talibanerna till förhandlingsbordet just nu är omöjligt. De intar Kabul vilken dag som helst. Inget talar för något annat än att hela Afghanistan mycket snart kommer att vara i talibanernas händer. Det handlar om dagar. Att Morgan Johansson står i tv och bollar med siffror som ingen kan kolla räddar inga liv.
Att försöka hämta ut så många som möjligt därifrån och ge dem en fristad i Sverige är då det minsta vi kan göra. Jag kan gott tänka mig att hämta hit ännu fler, mycket fler. Ingen ska behöva leva i skräck, men det är nog politisk omöjligt. Det som däremot är tydligt är att det vore på sin plats att radikalt förändra världssamfundets sätt att hantera situationer som den afghanska. Bevisen för att sådana insatser sällan leder till något gott är så pass många att det är dags att börja söka andra vägar. Humanistiska, solidariska vägar.
Läs mer i Syre:
Opium göder konfliken i Afghanistan – man måste bestämma sig för lägga ner vapen
