I Nya Zeeland kommer sjuka vuxna med färre än sex månader kvar att leva att kunna be om läkarassisterat döende, enligt nyhetssajten Stuff.

Landet blir det sjunde i världen att legalisera dödshjälp. Det finns i olika former i Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Schweiz, Kanada och Colombia, i nio delstater i USA och i Australien.

Staffan Bergström är professor emeritus i Internationell hälsa vid Karolinska institutet och ordförande i föreningen Rätten till en värdig död, RTVD.

Han berättar att dödshjälp finns i två former. Den ena kallas läkarassisterat döende, då patienten själv intar ett läkemedel som avkortar döendeprocessen. Den andra kallas eutanasi, då någon annan än patienten utför den handling, till exempel en injektion, som leder till patientens död.

– I dag lever 200 miljoner i stater med lagstiftning om frivillig dödshjälp och alltfler länder skapar betingelser för svårt lidande människor. Nya Zeeland använder folkomröstningsinstrumentet för att grundlägga förändringar. Skulle vi göra det i Sverige skulle många säga ja – trots att politiker har en beröringsskräck i den här frågan, säger Staffan Bergström.

Överklaga till högsta instans

Han blev uppmärksammad i media efter att han försåg Per Maritz, som hade förlamats i nervsjukdomen ALS, med en dödlig dos sömnmedel.

Pandemin stoppade Per Maritz godkända resa att dö på en klinik i Schweiz och i ett inlägg på Facebook skrev han om att inte få hjälp att avsluta sitt liv i Sverige: ”Jag plågas så. Min dag består av att överleva, genom att försöka andas. Att inte kunna sköta sin hygien. Vara inkontinent. Få kramper, inflammationer och känna panikångest när jag inte kan andas.”

Per Maritz dog den 14 juli 2020. Efter dödsfallet anmälde Staffan Bergström sig till polisen.

– Då upprättades en anmälan med brottsrubricering medhjälp till dråp men jag har inte blivit förhörd av åklagar- eller polismyndigheten. Jag förstod ju även att jag skulle anmälas till Inspektionen för vård- och omsorg (Ivo) och riskera deslegitimering. Jag har 50 yrkesår bakom mig och skulle jag förlora min legitimation tar jag det med rakryggad hållning, säger Staffan Bergström.

Han säger att han kommer att överklaga till högsta instans. Beskedet från Ivo tror han kan komma omkring årsskiftet.

– Antingen blir jag frikänd, får en varning eller blir av med legitimationen.

Flertal positiva till utredning

Hur är riksdagspolitikers intresse för dödshjälpsfrågan?

– I riksdagen finns ett nätverk, som leds av Barbro Westerholm (L), och alla partier utom Kristdemokraterna finns representerade. Jag skulle säga att intresset är långsamt växande men präglas av en beröringsskräck och feghet, som är påfallande, säger Staffan Bergström.

Barbro Westerholm kallade för ett år sedan dödshjälp ”en viktig frihetsfråga” och Liberalerna ställde sig bakom att göra en parlamentarisk utredning om huruvida dödshjälp bör tillåtas. 2015 beslutade Miljöpartiet som första parti att förespråka en utredning. Moderaterna och Sverigedemokraterna har tillsatt interna grupper att arbeta med frågan.

Staffan Bergström hänvisar till en opinionsundersökning som Novus genomfört på uppdrag av föreningen RTVD. Resultatet visade att 78 procent ansåg att en parlamentarisk utredning ”absolut” eller ”kanske” bör göras.

– Det är gåtfullt att beröringsskräcken besegrar förnuftet och folkviljan. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har inte rört sig alls i frågan. Generellt tror jag att mångas inställning beror på okunnighet och att konfronteras med obotliga sjukdomar och döden är obehagligt.

”Kyrkan stark motståndare”

I rapporten Dödshjälp konstaterade Statens medicinsk-etiska råd, Smer, 2017 att det finns möjligheter att pröva bärkraften i många av argumenten utifrån forskning och statistik från länder med dödshjälp.

”Trots detta har debatten enligt Smer inte utvecklats så mycket som man kunnat hoppas på. I stället för att bidra till att fördjupa debatten tenderar fakta, eller snarare faktapåståenden, att bli slagträn i debatten, där varje sida framför sina egna ’fakta’, ofta utan källor. Det är mot denna bakgrund som Smer tagit fram denna kunskapssammanställning.”

Både värdeargument och faktaargument beskrivs i rapporten. Ett vanligt värdeargument bland förespråkare är rätten att bestämma över sitt liv. Motståndare argumenterar för livets okränkbarhet.

Faktaargument handlar till exempel om konsekvenser av dödshjälp. Ett vanligt argument för dödshjälp är minskat lidande och upplevd värdighetsförlust och vanliga argument mot är minskat förtroendet för vården eller risk för ett sluttande plan och dödshjälp till alltfler patientgrupper.

I samband med rapportsläppet uppgav Smer:s ordförande Kjell Asplund till SVT nyheter att intresset för att ”få bestämma över hela sitt liv” ökat.

– Dessutom har kyrkan som alltid varit en stark motståndare till dödshjälp fått en svagare ställning i många länder, vilket kanske också kan ha bidragit.

Patients självbestämmande

Enligt Kjell Asplund påverkar till exempel införandet av dödshjälp inte vården i livets slutskede negativt och sårbara grupper till exempel gällande kön, ålder och etnicitet är inte överrepresenterade bland döda i Oregon-modellen.

– Många som söker dödshjälp upplever sig vara en belastning för sina närstående och för samhället.

I Oregon gör endast en av nio patienter som har övervägt dödshjälp en formell begäran, vilket enligt rapporten pekar på att beslutet grundas på ”en övervägd och bestående önskan”. Samtidigt finns stöd för att ett av flera skäl att begära dödshjälp är att patienter inte vill vara en börda för omgivningen.

Hur resonerar du om människor som skadats allvarligt och vill dö men som kanske återfår livsglädjen och argument om att förändra attityder till livet?

– Det är en väldigt viktig fråga. Vi måste göra skillnad mellan människor som är i slutskedet av ALS eller cancer och personer som varit med om en ryggmärgsskada i en olycka. Det är viktigt att aldrig ha bråttom och att göra en noggrann uppföljning av beslutskapaciteten. Vi måste se hur olika behandlingar fungerar. Är en patient deprimerad kan det behandlas men någonstans i ett längre tidsperspektiv tycker jag att patientens självbestämmande också måste få styra, säger Staffan Bergström.

DHR: Press och sluttande plan

Åsa Strahlemo, ordförande för organisationen DHR, Delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet för människor med nedsatt rörelseförmåga, är negativ mot det hon kallar aktiv dödshjälp.

– Ingen människa ska känna sig pressad till att avsluta sitt liv på grund av att hen inte får det stöd av samhället som hen borde ha rätt till. När hjälpen brister kan det leda till att personen uppfattar sig att vara en sådan belastning för sin omgivning att man inte längre vill leva.

Hon hänvisar till det så kallade sluttande planet.

– Till en början omfattar dödshjälpen väldigt få personer och grupper för att sedan bli mer omfattande. I Belgien sa man i början att dödshjälp inte skulle utföras på barn men det är något som görs i dag, säger hon.

”När lagen antogs var det bara myndiga personer som kunde komma i fråga för dödshjälp. 2014 togs den begränsningen bort och Belgien blev det första land att tillåta att även barn beviljas dödshjälp. Förutsättningen är att barnet bedöms ha omdömesförmåga när det uttrycker sin önskan att dö. I dessa fall är det ett krav att barnet är terminalt sjukt och lider svårt,” enligt rapporten.

Men i kapitlet Finns det tecken på sluttande plan? står att utvecklingen talar mot det och att kriterierna i det mest studerade Oregon inte har ändrats på 20 år.

”Skapar stigmatiserande bild”

Hur resonerar du kring om människan har rätt att bestämma över sitt liv och död?

– DHR har stor respekt för individers lidande, smärta och ångest inför livets slutskede, men vi motsätter oss påståendet att dödshjälp är ett värdigare livsslut än något annat. Det skapar en stigmatiserande bild av människor som lever med en svår sjukdom eller rörelsenedsättning och den livskvalité som vi själva måste få definiera, säger Åsa Strahlemo.

Hon berättar att hon ofta möter människor som på ett ögonblick, till exempel genom en olycka, har fått hela sitt liv förändrat.

– Till en början kan det kännas skrämmande och orimligt. Men när det gått en tid och individen hittat sin nya väg i tillvaron känns livet ändå viktigt och bra att leva. Om dödshjälp erbjudits efter olyckan och individen tackat ja hade ett liv gått till spillo.

– Om vi ska ha den fulla rätten att alltid bestämma över vår död. Varför har vi då en nollvision för självmord? Varför anses vissa liv värda att leva medan andra ska få hjälp att dö? Det är däremot väldigt viktigt att samhället satsar på en ännu bättre palliativ vård och ger bättre omsorg, hjälp och stöd utifrån individens behov.