Ida har inte läst Nisses reportage från framtiden ännu, fast han har påmint flera gånger. Hon är hans praktikhandledare på Tidningen och han hoppas få med det unika reportaget i nästa nummer. För en liten stund sedan har hon kommit tillbaka till 1978 efter att ha hämtat Camilla i sin egen tid tillsammans med Ante.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början
Nisse vaknade av att solen sken in i genom det öppna fönstret i gästrummet. De hade öppnat fast det hade regnat på natten, för hela rummet luktade parfym. Freddy hade nosat sig fram till sprejflaskan på badrumshyllan, vilket såg otroligt gulligt ut.
Nu luktade det inget särskilt längre. Varm hud och lite schampo bara, inte Oasen-lukten av rök, svett och fårfett. Han saknade det inte, men han blev glad när han tänkte på det. Det hade liksom bara varit så det var. Tills de hämtade vatten nästa gång.
Solen stod högt på himlen, men det var tyst. Det hade blivit sent kvällen innan och vinet som Marianne hade köpt till middagen hade inte gått åt, så de hade delat på det. Speciellt Marianne. Hon fick väl offra sig, sa hon. Det var ju fredag eller nåt – Nisse hade nästan glömt att det fanns olika veckodagar.
Framåt kvällen hade han gått bort till gäststugan och knackat på. Det lyste där inne, så han antog att Ida var där och hoppades att de kunde titta på hans reportage. Men ingen svarade, och när han öppnade var det ingen där.
Han lösgjorde sig från Freddy, reste sig och klev i kläderna. Gick på toa, satte på tevatten, gick runt lite i huset. Marianne snarkade i sitt rum men Canberra var borta. När teet var klart bredde han en marmeladmacka och gick ut och satte sig i hammocken.
Därifrån såg han gäststugan i en annan vinkel, och det låg något i gräset. Något som rörde sig. Inte en koltrast och inte en orm utan en … fot. Med näbbsko på. Det fanns bara en människa här nere i Fjollträsk som hade såna, speciellt i juni. Och där låg Ante och såg halvkokt ut i yllerock. Och så en till, och roboten utan huvud. Kunde de inte bara skicka den där grejen till återvinning?
Så Ida och Ante hade varit ute på tidsresa. Och hon höll på att vakna, så med lite tur kunde hinna snacka lite text. Han ville ha allt klart när han kom tillbaka, de skulle kunna ha första delen i nästa nummer, det skulle bli …
… och sen kom Freddy ut med en tekopp och slängde sig ner bredvid honom.
– Tjena, sovit gott? sa hon.
– Mmm, jag hade ju dig. Kolla där borta.
– Där? Åh, har Ante och Ida varit ute och tidsrest med Peter? Och vem är det där?
Den tredje personen var en kvinna i Himmelska friden-kläder och en onödigt varm yllesjal. Hon låg fortfarande i koma, men Freddy kände igen henne.
– Det är ju Camilla! Vad gör hon här?
Ida var på väg att vakna ur sin tidstransferkoma. Hon rörde försiktigt på en kroppsdel i taget, lite stelt, och tog det långsamt med tankarna också. Här, där, nu, då. Här är där där man inte är, nej, tvärtom. Då är då när man inte är, nu är nu när man är.
Ja, där låg Camilla. Och Ante och Peter. Och där var huset. Mariannes hus som skulle ha en namnskylt som det stod Stierna på om 42 år? 38? Äh. Tjejen som pratade var Freddy och pojken i kortbyxor och kortärmad gubbskjorta var Nisse. Långsamt sydde hon ihop verkligheten, och sen kom Freddy ut med kaffe och smörgås.
En stund senare, när Nisse frågade om de kunde gå en sväng, anade hon vad han ville – det var reportaget. De gick ner till sjön, för det var det enda ställe hon hittade till. De satte sig på bryggan med fötterna i vattnet, och äntligen läste hon Nisses framtidsreportage. Intervjuerna med Freddy, Lydia, Sebastian, den kusliga Angelica Winge, Nalle, Järv.
– Vilka fina intervjuer, sa hon.
– Tack, vad roligt att du tycker det! Men jag undrar om inledningen är för lång.
– Nej, det tycker jag inte. Men det är en annan sak. Om du hade läst det här reportaget i en tidning för ett par veckor sedan, vad hade du tänkt då?
– Mmmm, det är ju inte vad man är van vid, precis. Men jag har foton! Kolla här …
– Vi skulle kunna ha med det som skönlitteratur, ett fiktivt reportage, kanske? Men inte ett vanligt. Vi skriver om grejer som händer. Inte om sånt som inte händer, och det här är sånt som inte händer. Jag är jätteledsen, Nisse, men det går inte.
– Men det händer ju! Är det seriös journalistik att bara skriva sånt som alla redan vet?
Ida rörde fötterna i cirklar bland sjögräset så det gled mellan hennes tår. Det simmade fiskar i vattnet, mörtar kanske. Nisse hängde med huvudet och grep lite för hårt om bryggstolpen.
– Nu vet vi att du är en bra reporter, Nisse. Tänk efter vad du skulle vilja skriva om, i vår tid, alltså. Du hade en idé när du kom …
– Men den här är tusen gånger bättre. Jag hoppas du inte tar illa upp, men när vi kommer tillbaka tar jag det här med Juha. Han är ju också min handledare, eller hur?
– Gör det du, sa Ida.
Nisse blinkade bort tårar och försökte intala sig att han inte brydde sig. Okej, han kunde alltid sälja reportaget till nån annan om inte den där Juha heller ville ha det. Men han hade varit så säker på att Ida också tyckte det var viktigt att berätta om det här. Han tyckte det var fegt.
På väg upp från sjön bestämde han sig. Han skulle ta med sig Freddy, om hon ville, till sin egen tid. De skulle gå upp på Tidningens redaktion och prata med Juha, som visserligen verkade vara en grinig typ, men som ändå var ihop med Freddys brorsa. Han kunde inte komma och jiddra om att de inte fanns och ingen skulle tro dem. Inte när Nisse hade ägnat flera dagar och riskerat sitt liv för det här reportaget. Och om Juha också sa nej ville väl någon annan ha det.
