Nisses framtidsreportage från framtiden går inte att publicera, säger Ida. Trots att han har gjort ett så fint jobb. Besviken och nedslagen bestämmer han sig för att prata med Juha om det istället.
Nisse ville prata med Freddy om sitt reportage, men när han kom in i köket såg hon så bekymrad ut att han lade armen om henne och frågade hur det var istället.
– Äh, det är ingenting. Kan du skala potatis? sa hon och fortsatte att plocka in disken.
Det var den sista potatisen från jordkällaren. Kanske fanns det mer i det övergivna grönsakslandet, Nisse tyckte att han hade sett potatisblommor där. Han hällde den i diskhon och sköljde av jorden innan han började skala.
– Marianne, sa hon till slut. Hon har så mycket idéer om grejer vi ska göra. Alltihop låter bra, men vi kan inte göra allt det, det går inte. Men när jag säger det så säger hon bara att jag ska ”se möjligheterna”. Den här fantastiska tomten och alla vi fantastiska människor. Och så hennes arv och allting.
– Jag trodde att du gillade att fixa och planera, sa Nisse.
– Ja ja, men … I går frågade hon vad jag trodde om att bygga en scen i bortre änden av trädgården och hyra in artister och ha en festival. Det var ju en kul idé. Men hon började räkna ut hur mycket plankor som skulle behövas till scenen och sånt. Alltså, en del idéer är bäst som idéer, i alla fall ett tag.
– Manisk, sa Nisse.
Freddy såg så där uttryckslös ut som hon kunde göra när hon inte ville fråga vad han menade. Hon hade inte läst psykologi. Han var precis på väg att berätta om en kille på folkhögskolan som hade blivit manisk när Ida kom in med Camilla. Hon höll på att visa henne runt, sa hon. Freddy och Camilla kände varann från Xpan 7. Camilla sa att Freddy verkligen hade blivit vuxen och pratade lite om hennes familj och hur ledsna de hade varit att inte ha henne och Ante med sig när de gick i omlopp. Freddy såg skeptisk ut.
– Och hur har ni det på Oasen? fortsatte Camilla.
– Ni i styrelsen vet väl allt om det, sa Freddy.
– Gör vi?
– Vad har ni alla vingarna till då? Och briggisarna?
– Freddy, du kanske inte tror mig, sa Camilla. Men det var villkoret för att ni skulle få vara kvar. Ja, alla avhopparställen. Vi måste ju ha kontroll, och …
– Över allt vi säger och allt vi gör?
– En odemokratisk regim kanske måste ha koll på alla hela tiden, sa Ida. Vad folk säger och sånt där. Kom, nu går vi och tittar på gäststugan.
Camilla protesterade, de hade ju demokratiska val, sa hon. Faktiskt. Även om det fanns mycket som kunde vara bättre i Himmelska fridens Xpan-städer. Jo, men yttrandefriheten, sa Ida. Och den personliga integriteten. Sen hördes det inte längre vad de sa, men Nisse såg dem i trädgården.
När han berättade för Freddy om reportaget som inte skulle kunna publiceras såg hon inte så upprörd ut som han hade tänkt sig, men hon förstod hur besviken han var. Och hon var helt för att hänga med till hans tid och ta ett snack med Juha. Men de kunde inte bara lämna Marianne.
De dukade utomhus, de fick bära ut stolar inifrån och de skulle få sitta tre i hammocken, men det skulle gå. Nisse såg att Ante hade satt Camilla i arbete med att riva bort korkmattan i övre hallen. Han och Canberra höll på att bli klara med fönstren i matsalen och hade börjat i vardagsrummet. Marianne kom ner, lite blek, och lade en brustablett i ett glas vatten.
– Det blev visst lite mycket i går, sa hon.
– Det jämnar ut sig, sa Freddy.
De fick plats ganska bra. Marianne såg lite piggare ut, Camilla hade börjat diskutera något med Ante och Canberra. Ida hade tankarna någon annanstans och Nisse funderade på om det här var en pinsam tystnad och vad som i så fall kännetecknade en sådan. Måste man själv uppfatta den som plågsam? Eller räcker det med att man tror att andra gör det? Och i så fall, är det egentligen …
Freddy reste sig upp och sa:
– Hej allihop, det här är potatismos, det där är frästa groddar med timjan och soja och det där är en vitkålssallad. Och så har vi en gäst, Camilla Cho från Xpan 7. Vill du presentera dig?
Det var så självklart för henne att samla ihop läget och ta hand om det. Ett pro, tänkte Nisse. Camilla förklarade att hon var utsänd av Himmelska friden, en framtida expansionspartner, för att se till att harmonibrigadisten Stella Stierna kom tillrätta med hjälp av Ida och Ante. Därför skulle hon vara tacksam att få stanna tills de hörde av sig från sjukhuset.
– Jaha, men vad är Himmelska friden? Expansionspartner?
– Ett företag, då, som driver samhället i ett visst område på entreprenad.
– Från vem då? undrade Ida. Vem är det som ger er uppdrag, är det staten?
– Ursprungligen, men vi har gradvis tagit över ansvaret. Staten avskaffades officiellt för bara tio år sedan, faktiskt. Men det är knappt någon som har märkt skillnad.
– Men det låter ju som ett idealsamhälle, sa Marianne.
Hon blev ännu mer imponerad när Camilla berättade om projektet med DemokratAI, som roboten Peter Kaminski ingick i. Som skulle omsätta människors verkliga behov och värderingar i rationella beslut. Därför var det viktigt att Peter kunde återställas och följa med till Xpan 7, sa hon.
– Åh, varför sa ni inte det? sa Marianne.
Sedan föll en regndroppe. Och en till. Stora, mjuka, ljumma droppar som kom tätare och tätare. De kröp ihop under parasollet och åt upp snabbt, och sen sprang de in. Marianne gjorde i ordning vardagsrummet till robotverkstad med hjälp av Ante och Canberra. Fönsterna fick Ida ta hand om, sa hon. Om hon inte skulle byta till perspektivfönster ändå.
