”Det var en av de få träd som fick vara kvar” läser jag. Och jo, jag tänker på träden och att det var så många som inte fick vara kvar. Men jag tänker nog ännu mer på hur ett träd kan vara ”en av de få”. En enda träd av de få träden. Inte en träd på kroppen. En träd?
En och ett är svårt för den som lär sig svenska i vuxen ålder. En tråd, ett träd. En månad, ett år. En minister men ett statsråd, en unge men ett barn. Vinden blåser men ormet kruper – nej, fel. Det finns ett slags system, men för den som inte vill stå på huvudet i språkvetenskapen är det bara att lära sig ett ord i taget och göra misstag på vägen.
Träd är ett ett-ord men en-orden är mycket vanligare. Djur är i regel en-ord, inklusive mänskliga varelser. En mygga, en abborre, en sparv, en häst, en författare, en bagare och en tonåring. Men inte alltid – biet, lejonet, djuret, barnet och statsrådet kommer där och gör allting osäkert. Det heter en flöjt men ett piano, ett språk men en dialekt, ett formulär men en vokabulär, en björk men ett träd.
Men personen bakom ”en av de få träden” skrev inte nybörjarsvenska. Det är ganska många som gör samma slags misstag utan att egentligen vara osäkra på en och ett. De skulle aldrig skriva ”en träd” eller ”en mord”, men det blir ”en av träden” och ”en av de mord som …” ändå.
– Det är som när man skriver en slags istället för ett slags. Man blir osäker på vad det syftar på egentligen, säger en skribent.
Ja, kanske? Ett slags är lika med ett slag av, och det handlar om ett helt konkret slag. Jag har skrivit om ett slags förut, men drar historien snabbt igen. Man slog mynt förr i tiden. Lade en bit metall på en stamp, ett underlag av metall mönstrat som ett spegelvänt mynt. Sen slog man till med en slägga så att mönstret präglades in i metallbiten.
Mynt slagna på samma stamp var mynt av samma slag. Samma slags mynt.
Sedan började ordet användas om allt möjligt annat än mynt, i överförd bemärkelse. När vi talar om ett slags pelargoner tänker vi inte så mycket på slag – vem slår pelargoner? – utan bara på olika pelargoner. Det heter ju en pelargon, så därför blir det ofta en slags pelargon. Trots att den obestämda artikeln en/ett borde syfta på slaget, inte blomman.
I ”en av de få träden” finns i och för sig inte den möjligheten till sammanblandning. Ingenting som en kan syfta på. Den här företeelsen verkar inte vara undersökt – allt jag hittar handlar om andraspråksinlärare som inte vet om det är våran hus eller vårat. Och det är en annan sak.
Så varför? Kanske beror det på inflytande från engelskan, där det ju heter ”one of the few” oavsett om det är a tree eller a flower. Man gör likadant på svenska och väljer ”en av de få” oavsett vad som kommer efter.
Jag tror att det är något ganska nytt, att många tar fel på en och ett i sådana uttryck. Tänk om framtidens språkhistoriker kommer att konstatera att det blev vanligt det året då amerikansk politik började ta så mycket plats i våra liv och medier?
