Energi · En syl i vädret

Krama han i godan ro

Alice Babs och de andra i Vårat gäng.

Om jag sitter och skriver i godan ro är det ingen som kommer och klagar på mitt språkbruk. I alla fall inte för att jag använder uttrycket i godan ro. Om jag däremot skulle skriva våran och eran istället för vår och er, då skulle det bli liv i luckan.

Ändå är det precis samma -an i slutet på godan, eran och våran. Samma som när huset står i ljusan låga, när man anar argan list och säger ett ord i rättan tid. Det är nämligen gamla ackusativformer, sådana som man en gång kunde vänta sig att finna i ackusativobjekt. Direkt objekt kallas det ofta numera, och det är ett sådant objekt som en boll i ”jag kastar en boll”. Den andra sortens objekt heter dativobjekt eller indirekt objekt. Det är ett sådant objekt som väggen i ”jag kastar en boll mot väggen”.

I modern svenska är bollen och väggen likadana oavsett vilken sorts objekt de är. Men en gång i tiden var det skillnad, precis som det är i till exempel tyska i dag. I en del gamla texter finns det dativformer också, som vårom och erom. På 1700-talet kunde man till exempel skriva: ”… altså moste wi intet beholla alt för osz, och them wårom …”. Alltså får vi inte behålla allt för oss och de våra.

När något är allom bekant är det bekant för alla och när något sker enligt lagen eller som det ska vara är det lagom. Ja, just det, det är ursprunget till lagom – det är också dativ, precis som honom.

Så om jag kastar din och min boll i gammalt ackusativ, då kastar jag våran boll. Och om jag kramar om ett litet barnbarn i gammalt ackusativ är det helt rätt att säga att jag kramar han. Om jag däremot ger barnbarnet en kram blir det honom: jag ger honom en kram. För honom var dativobjektet, han var ackusativobjektet och det där satt i ryggmärgen.

Numera heter det honom i båda fallen i standardspråket. Det är vad man lär sig i skolan. Men i informellt talspråk säger många istället han i båda fallen.

När det gäller hon och henne är det ungefär samma sak. Du kramar henne eller ger henne en kram. Men i informellt talspråk kan det hända att man kramar ’na istället, och det där ’na är en rest av en gammal ackusativform: hana. I en del dialekter säger man ”jag kramar hon” också.

Vårat har en annan och kortare historia än våran. Det kom till för att våran uppfattades som ett adjektiv, enligt Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok. I så fall borde det nämligen heta vårat i neutrum. När folk började säga vårat hus och sånt är svårt att veta, men det första kända belägget är från 1624. När radioserien Vårat gäng började sändas 1939 var det alltså ingen nyhet.

Så borde man egentligen säga våran och eran? Borde man egentligen säga att man kramar han när han får en kram? Nja, inte på grund av att det hette så en gång i tiden. Om man inte helt och hållit tänker återgå till det gamla kasussystemet, och det vore lite oväntat.

Standardformerna vår, er och krama honom är det som funkar i formell text, men att de gamla ackusativformerna ändå lever kvar är mer intressant än upprörande.