Fem år efter att regeringen beslöt om en andningspaus i flyktingmottagandet finns inte tillstymmelse till diskussion om när vi ska börja andas. Istället kommer bevis på bevis att syrebristen som pausen lett till har tagit livet av den humanism som tidigare höll uppe samhället. Denna gång vägrar Centern, som tidigare bidragit till vissa upplivningsförsök, att göra gymnasielagen lite, lite mer human.
Centerns motivering, att politiken måste vara långsiktig, förutsägbar och inte styras av slumpen, som till exempel vilket datum regeringen tagit vissa beslut, är helt rimlig. Men konsekvenserna för dem som nu drabbas av Centerns tjurighet är inte på något sätt rimlig. Det är trots allt människoliv som politikerna nu spelar med. Och det är lätt att få bilden att Centern hellre jävlas med Miljöpartiet än ser till dessa individers liv. Inte minst utifrån Centerns orimliga svammel i Aftonbladet om att det skulle vara ett stort avsteg från tidigare principer att räkna in CSN-lån som inkomst.
Samtidigt måste vi någon gång fråga oss vad vi som nation sysslar med och hur vi hamnade här. Hur gick vi ”från öppna era hjärtan” och ”mitt Europa stänger inte gränser” till att tävla om att ha Europas högsta murar? Den officiella förklaringen är att flyktingströmmarna 2015 visade på att Sveriges migrationspolitik var ohållbar. Låt oss en gång för alla slå fast att det inte är sant.
Faktum är att den syresättning av humanism och medmänsklighet som skedde 2015 skulle ha kunnat bygga ett väldigt mycket starkare samhälle än det vi sitter med i dag. Men istället för att backa upp det vände politikerna ryggen åt solidariteten och alla som kämpade. Ett svek som det är frågan om vi någonsin kommer hämta oss från. Ett svek som gör att vi istället för att diskutera hur vi bäst kan hjälpa dem som flyr krig och terror har en politisk strid om ifall några tiotals ungdomar som funnits här i många år ska få stanna eller ej.
Hittills har gymnasielagen gjort att 55 har fått stanna, att förlänga tiden från studenten till jobb från sex månader till ett år kommer inte göra en radikal skillnad. Men det kommer göra en livsavgörande skillnad för några individer och att som Centern offra dom för ett politisk fulspel är ovärdigt.
Hösten 2015, när vi tog emot som flest flyktingar, var stödet inte bara det största någonsin för att ta emot dom utan även för att ta emot fler. Sedan svek politiken och opinionen följde efter. Moderaterna trodde de kunde ta tillbaka väljare från SD genom att vända 180 grader från Reinfeldts politik och istället kopiera SD:s politik. Socialdemokraterna trodde de kunde bli av med migrationsfrågan och avväpna både SD och M i den frågan genom att triangulera med dom. MP trodde de skulle kunna stoppa än värre politik och sedan se till att ”pausen” skulle bli kort genom att gå med på tillfälligt stängda gränser. De hade alla fel.
Politik handlar inte bara om att förhandla bakom stängda dörrar. Politik handlar i än större grad om att vinna opinion, att sätta dagordning och beskrivning av verkligheten och historien, att vinna trovärdighet. Vad M, S och MP verkligen gjorde 2015 var att bekräfta SD:s verklighetsbeskrivning. Och som ett resultat av det lever vi nu inte bara med en extremt flyktingfientlig opinion. Partierna tävlar om att gå hårdast åt flyktingarna, måla upp 2015 som skräcken som de politiska motståndarna drev oss in i och det som de ska se till vi aldrig kommer tillbaka till.
En extrem undantagslagstiftning har blivit norm och håller på att bli permanent. Och en allmän bild, flitigt förstärkt av nervösa medier, av att samhället 2015 höll på att kollapsa till följd av vad de kallar massinvandring, är helt dominerande.
Att verkligheten var något helt annat. Att, som Mattias Gönczi skrev om i en ledare i förra veckan, tusentals frivilliga ställde upp och gjorde allt de kunde för att hjälpa dem som kom och SKL bara bad om några inte alltför stora praktiska förändringar i lagarna, inte om stängda gränser, spelar liksom ingen roll. När till och med MP var med och stängde gränsen ”inser alla” hur illa och ohållbart det var.
Ofta framställs de låga opinionssiffrorna som MP:s största problem och tittar vi på miljöfrågans roll och hur starkt gröna partier går i övriga Europa är det sannerligen uppseendeväckande att partiet balanserar på fyraprocentsspärren. Men det är ändå bara ett symtom.
Det verkliga problemet är att partiet förlorat såväl slaget om verklighetsbeskrivningen som trovärdigheten. Efter 2015 års svek finns inte längre opinionen för en human flyktingpolitik kvar. Politik kommer alltid handla om kompromisser, men kompromissar du med dina grundvärderingar så kommer du alltid förlora såväl opinionen som trovärdigheten.
Systemkritikern Rebecka Le Moine och Annika Hirvonen, som hårdast slagits för mänsklig migrationspolitik, fortsätter båda kandidera till språkrör för MP.
Rättshaveristen och populisten Pernilla Stålhammar fortsätter kandidera till språkrör för MP.
