Det var fem år sedan nu, i tisdags, som regeringen meddelade att man skulle stänga gränserna. Det var efter en omtumlande höst med fantastiska gräsrotsinitiativ. Där ordnades lokaler, filtar, kläder och språkkaféer över hela landet, men stor del av empatin, medmänskligheten och ansträngningarna skulle få stå tillbaka, för den dagen för fem år sedan förkunnade regeringen att den valt en annan väg för Sverige.
Vi hade gjort nog, sa man, nu var det någon annans tur, vi behövde en paus, sa man. Det pratades om en systemkollaps.
Sveriges radio uppmärksammade årsdagen med flera längre reportage, man pratade med asylsökande som kommit och med två kommunalråd från respektive S och M, för att slutligen låta Morgan Johansson debattera med Jimmie Åkesson. Vi behöver väl inte anstränga oss länge för att gissa hur den debatten lät.
Men någon systemkollaps var aldrig förestående. Dåvarande SKL (Sveriges kommuner och landsting, numera regioner) bad inte om stängda gränser eller ens minskat asylmottagande, de bad om praktiska förändringar som till exempel att få göra undantag från plan- och bygglagen för att snabbare kunna möta behovet av sovplatser.
På bordet låg till exempel förslag om stöd för att kunna ta emot flyktingar som inneboende hos oss som redan bodde här. Förslag som i mångt och mycket fallit i glömska.
Det är synd att SR låter den falska historieskrivningen få stå oemotsagd. För vi kommer inte kunna hålla gränserna stängda. Nu, fem år senare, är det nära 15 miljoner fler på flykt i världen (cirka 80 miljoner människor är tvingade från sina hem i dag) och allt tyder på att det kommer bli allt värre, med den annalkande klimatkrisen. Gränserna kommer brista, frågan är bara om vi vill stå nakna när det händer. Eller om vi istället vill möta människorna med samma värme och kärlek som 2015, fast med system och regelverk som är anpassade.
