Dumpade döda tamdjur en svår fråga för kommunerna

Med jämna mellanrum hör någon av sig till Sollefteå kommun för att rapportera att ett eller flera kadaver efter tamdjur ligger och förmultnar någonstans. De kan vara slängda i naturen, längs vägen eller på en rastplats. Ändå är det ytterst få fall som anmäls till kommunen, tror Maria Söderlund, bygg- och miljöchef på Sollefteå kommun.

–  De flesta är väl smarta nog att dra in det tillräckligt i skogen så att ingen ska gå förbi det.

När det nyligen hittades en stor hög med djurdelar och kroppar i olika stadier av nedbrytning var måttet rågat.

– Vi brukar inte göra en polisanmälan, men nu är det så uppenbart att det här är en dumpningsplats för får, nötkreatur och andra djur. Det är som en likbod, det ligger delar över hela slänten, säger Maria Söderlund.

Flera orter

Hon är ganska övertygad om att anmälan inte kommer leda till något åtal, men hoppas att den får ringar på vattnet. Hon önskar att flera kommuner ska agera i liknande situationer, som inträffar över hela Sverige, även om det förmodligen är vanligare där det finns djupa skogar och medelstora djurbestånd – stora gårdar har ögonen på sig och är det en liten besättning märks det på en gång om djur saknas.

– Jag tror det här är en svår fråga för ganska många kommuner, säger Maria Söderlund.

Hon förklarar att det är anmälaren som har bevisbördan och att det ska finnas en mottagare för polisanmälan. Det kan vara taskigt att polisanmäla med tanke på fastighetsägaren.

– Tänk att du har en fastighet och så har någon dumpat massa djurkroppar där. De är inget som man sopar upp och stoppar i soptunnan, vem ska ta den kostnaden?

Maria Söderlund önskar att det ges tydliga direktiv på hur kommuner ska agera.

– Vi hoppas de tar det på allvar, vi kan inte ha massa döda djur ute i våra skogar bara för att vi har stora vidder.

Det är lagstadgat att slaktavfall och kadaver efter tamdjur måste tas om hand på rätt sätt. Annars finns det risk för spridning av smittsamma sjukdomar. Maria Söderlund berättar att det är ganska vanligt att hitta kohuvuden, som kan vara smittkällor för galna kosjukan.

– Nu har vi fått nog. Vi har redan en pandemi på halsen, man måste informera om att det inte är okej att göra så här.

Hon antar att en del som skaffar djur har en romantiserad bild av gulliga lamm och kultingar. Att djuren kan bli sjuka och dö är inget som finns med i kalkylen.

– De tänker: ”Oj, vad gör vi nu? Vi stoppar dem i en plastpåse och lägger i skogen”. Och så tänker de inte på att vilda djur som äter av dem kan bli sjuka, säger Maria Söderlund.

Frågar bönderna

Arbetet med en informationsverksamhet är nu på gång i Sollefteå kommun. Ett 20-tal lantbrukare kommer att få besök och frågor om vad som händer när ett djur dör.

– Sedan vet man aldrig om de talar sanning, men om de inte kan svara på vart de skickar kadaver så vet man att de gör något annat med dem.

Ibland finns det tydliga misstankar om vem som dumpar djurkroppar. Det kan vara så att det ligger en nötgård i närheten av kadaveravfall. Men när djurdelarna inte är märkta är det svårt att bevisa något.

– Jag har jobbat sedan 2007 och det är aldrig någon som har sagt: ”Det är mina djur, det här var dumt gjort, jag ska fundera på hur jag ska ta tag i det här”. Även om de ligger i deras hagar så är det någon annans djur som har hoppat in och självdött.

Maria Söderlund berättar att kommunen inte kan kontrollera om det har försvunnit djur från en besättning, eftersom den informationen finns i register hos länsstyrelsen.

– Men de är hemliga. Det kan man också undra över varför de är. Förmodligen är det någon sekretess mellan myndigheter.

Det går inte att få till någon samverkan. Även om länsstyrelsen har ett ärende med djur som måste nödslaktas för att de går runt i en hage med döda djur så får kommunen inte veta något förrän det inkommer klagomål om ruttnande kadaver från allmänheten. Och då hamnar det på kommunens bord att se till att kropparna försvinner.

– Det blir så konstigt när man har en lagstiftning som tar hänsyn till en sak och sedan har man en annan som ska ta vid. Ganska lätt så missar man saker, säger Maria Söderlund.

Hon tycker att djurskyddet har blivit sämre sedan det togs över av länsstyrelsen år 2009.

Anledningen att det flyttades från Sveriges kommuner var att det bedömdes finnas brister och för stor variation i kommunernas hantering.

– Vi fick lite pyspunka när djurskyddet togs ifrån oss. Man åkte ut bara för att titta på skit, avfall, kadaver och gödselhantering.

Tidigare kontrollerade kommunen i första hand djurens hälsa och fick till en naturlig dialog.

– Nu kommer djurskyddet och gör sin grej, så kommer vi och gör vår grej och sedan är det några jordbrukarstödsgubbar som är ute och mäter och gör sin grej.

Maria Söderlund menar att det skulle vara enklare för bönderna att bara ha en tillsyn. Dessutom är det bra med lokalkännedom.

– När vi hade djurskyddet här var det mycket rykten som vi fick ta del av. ”Nu har Andersson börjat supa igen.” Då tänkte man: ”Ajdå, då är det bäst vi åker innan djuren far riktigt illa.”

Långa avstånd

Länsstyrelsen som huserar i Härnösand finns åtta mil bort och till utkanten av kommunen är det ännu längre.

– De kan behöva köra en dag för att komma fram.

Maria Söderlund förklarar att kommunen alltid åker ut när det kommer klagomål.

– Vi ringer inte och frågar: ”Har dina djur vatten i hagen?”, som de kan göra på länsstyrelsen. Det blir en jäkla ledande fråga. Man svarar ju inte: ”Nej, det har jag inte”. Det är därför vi vill åka ut och se våra bönder i ögonen.

Hon önskar få till ett bättre samarbete med länsstyrelsen och hoppas att många djurägare handlar i okunskap.

– Det är inte världens enklaste lagstiftning. Men man kan alltid ringa till miljökontoret och fråga vad som gäller.

Samtidigt är hon rädd för att djur far illa.

– Vi kan aldrig härleda de här stackars döda djuren och ofta har de det inte så bra på gården om man hanterar kropparna så här.