Zoom

Djurrättsrörelsen om Gotlands djurfristad: Tydligt att den inte fungerat

Gotlands djurfristad tar hand om lantbruksdjur som annars skulle ha avlivats eller slaktats, men det föddes också nya djur på gården, främst får och kycklingar.

Den sågs av många som djurrättsrörelsens stolthet, ett skyltfönster utåt där utnyttjade lantbruksdjur fick leva det goda livet. Nu ska Gotlands djurfristad avvecklas och ägaren hotas av djurförbud. Vad var det egentligen som hände? Och hur går det med djuren nu?

(Uppdaterad 14.40) Syre har tidigare skrivit om den dramatiska utvecklingen hos Gotlands djurfristad under hösten. Hur en anonym anmälan om vanvård av femton får och en häst den 29 oktober ledde till en rad inspektioner från länsstyrelsen, veterinärbesök och till sist avlivningar av djur. Så kom djurfristadens beslut, efter ett krismöte en månad senare, att avveckla verksamheten. Och strax därefter släpptes bomben när ett annat djurhem, Tigerharen, slog larm om att två minigrisar som hämtats hos Gotlands djurfristad några veckor tidigare hade ohyra, var gravt överviktiga och gick snett på grund av förvuxna klövar.

Sedan lades nästa bit till pusslet: en artikel i djurrättstidningen Anlib där en handfull före detta volontärer vittnade om missförhållanden, både för djuren och för dem som jobbade på gården. När det gällde arbetsförhållandena handlade det om hög arbetsbörda, otillräcklig introduktion, orimliga förväntningar, otydliga eller obefintliga rutiner, konflikter, smutskastning och tystnadskultur. Fristaden ska enligt Anlib också ha varit ovillig att ta veterinärer till gården, låtit bli att behandla sjuka djur och inte tagit till sig kritik.

Syre har pratat med fem personer som på olika sätt varit involverade i Gotlands djurfristad. En del för ett par, tre år sedan, andra mer nyligen. De bekräftar bilden i Anlib, även om alla inte helt håller med om tystnadskulturen. Det har förekommit öppna diskussioner, men de har inte lett till något bra. Vi har bytt ut namnen på alla fem och berättar inte alltid när i tiden de var på gården, för att låta dem vara anonyma.

Elsa skötte i princip gården själv

Elsa arbetade på plats under några månader. Precis som de flesta andra är hon inte odelat negativ.
– Jag har lärt mig så otroligt mycket, hur man tar hand om olika djur och hur man arbetar på en gård, vilket varit väldigt lärorik, säger hon.
Men arbetssituationen var ohållbar.
– Mitt jobb skulle vara att ta hand om hönsen och hästarna men det slutade med att jag i princip skötte alla djuren och gården själv. Föreståndaren var vaken på nätterna och gick upp någon gång efter lunch, jag gick upp sju och skötte hela gården fram tills dess. Sen fortsatte jag att hjälpa till fram till 20-21, och sen gick jag och lade mig, säger Elsa.

Får på Gotlands djurfristad
Får på Gotlands djurfristad. Många av djuren verkade må bra, men det fanns också problem, enligt volontärer. De säger dessutom att djuren fick självdö och ligga kvar på ägorna. Foto: Gotlands djurfristads Facebook

Hon säger att arbetet gjorde henne trött, men att det värsta var den psykiska påfrestningen. Hon var konstant på sin vakt och rädd för vilket humör föreståndaren skulle vara på.

När det gäller djuren reagerade hon på att de var överviktiga och att det inte fanns någon plan för att få dem att gå ned i vikt.
– Förutom det så verkade djuren må bra, säger Elsa.

Det var också mycket kring djurens omvårdnad som det talades om, men som aldrig hände: Klippa klövar, verka hovar, ta bort löss från hönor.

– Och det var väldigt smutsigt inomhus eftersom hönsen fick gå fritt därinne, jag skulle kalla det misär. Fågelbajs och smuts överallt.

Anne tänkte att det fanns utvecklingspotential

Anne åkte till djurfristaden en sommar för att hjälpa till. Hon funderade på att stötta djurfristaden och ville bilda sig en uppfattning först. Hon kom i kontakt med den genom Vegomässan, en stor mässa som samlade landets djurrättsintresserade under mer än tio år. Hon satt sedan med i styrelsen ett kort tag men avbröt av flera skäl.

"Jag känner till minst 20 som kommit dit och avbrutit i förtid, men det är säkert fler."

– Det saknades ordning och reda, struktur. Jag såg problemen från början men tänkte att det fanns utvecklingspotential. Men det blev aldrig bättre.

En anledning till att ingenting blev bättre är, enligt alla vi talat med, att föreståndaren fattade alla beslut själv och inte lyssnade på någon annan.

Det gjorde att många tappade sugen och kände sig överkörda, och kan förklara den höga omsättningen av volontärer. Mimmi, som var där och jobbade under en kort period och senare hjälpte till administrativt på distans, berättar:
– Jag känner till minst 20 som kommit dit och avbrutit i förtid, men det är säkert fler.

Mimmi tycker precis som Elsa att mycket på gården var positivt. Hon älskade kontakten med djuren, att få lära känna dem som individer. Hon uppskattade att få lära sig köra traktor, utfodra djuren och mocka. Det var sådant hon aldrig gjort tidigare. Arbetsbördan var stor, det var jobb nästan dygnet runt, men det värsta var alla dubbla signaler, order och kontraorder. Hon kunde till exempel uppmuntras att ta ledigt och gå en promenad, men sedan mötas av klagomål när hon kom tillbaka: Hur kunde hon överge djuren? Andra volontärer säger att det inte fanns matrutiner, att man kunde få klagomål om man tog matpaus på eget initiativ.

Mimmi säger:
– Det kändes som att det man gjorde aldrig var tillräckligt.

Cecilia berättar om rutiner som raserades

Samtidigt var det svårt att göra rätt. Före detta volontären Cecilia säger:
– Min känsla var att föreståndaren hela tiden gjorde sig oumbärlig för verksamheten genom att i princip göra det omöjligt för andra att göra ett bra arbete. Det fanns inga rutiner, och om man försökte skapa rutiner så raserades dom efter ett tag.

Problemen fanns på två plan, dels praktiskt i den dagliga verksamheten med rutiner och arbetsledning, dels strategiskt, mer långsiktigt. Hur driver man en djurfristad på bästa sätt? Hur många djur ska man ta emot?

Gotte och Bengt har fått stor uppmärksamhet i och med att djurhemmet Tigerharen larmade om vanvård
Gotte och Bengt har fått stor uppmärksamhet i och med att djurhemmet Tigerharen larmade om vanvård. Minigrisarna vägde över 140 kilo när de kom till Tigerharen, vilket är alldeles för mycket. Foto: Gotlands djurfristads Facebook

Den stora konflikten under det senaste året har rört omplaceringar. Styrelsemedlemmar och volontärer ville omplacera djur, föreståndaren ville behålla alla djur. Genom långa förhandlingar kunde dock minigrisarna Gotte och Bengt omplaceras till ett annat djurhem, Tigerharen, den 3 november.

Tigerharen: Grisarna var i väldigt dåligt skick

Linn (hennes riktiga namn) på djurhemmet Tigerharen berättar:
– Vi såg att grisarna var i väldigt dåligt skick och vi var oroliga att Gotlands djurfristads ägare skulle få djurförbud och djuren avlivas, eftersom länsstyrelsen redan hade avlivat tolv får helt nyligen. När vi var på väg därifrån i bilen föddes tanken på att starta en verksamhet som skulle jobba med att omplacera djuren, Djurens hemtjänst. Vi antog att alla djur skulle behöva omplaceras om föreståndaren fick djurförbud.

"Vi gjorde det inte för att smutskasta Gotlands djurfristad, utan för att djurrättsrörelsen hade börjat mobilisera sig för att ha den kvar. Det gjorde oss rädda."

Djurens hemtjänst förde sedan i tre veckor en dialog med djurfristaden om att omplacera alla hönor och tuppar. I föreningen, som håller på att bildas officiellt, ingår även personer som tidigare varit engagerade i Gotlands djurfristad.
– Men dialogen fungerade inte, säger Linn.
Det var mycket fram och tillbaka och till sist blev det nej. Djuren skulle stanna på fristaden.

Det var efter det bakslaget som Tigerharen la ut bilderna på Gotte och Bengt i sociala medier och visade att de var kraftigt överviktiga, hade ohyra och problem med benen.

– Vi gjorde det inte för att smutskasta Gotlands djurfristad, utan för att djurrättsrörelsen hade börjat mobilisera sig för att ha den kvar. Det gjorde oss rädda. Vi kände att det måste komma fram hur det såg ut där, säger hon och tillägger:

– Sen tror jag inte att alla djuren hade det så dåligt.

"Hade jag haft värk hade jag velat dö"

För några år sedan handlade diskussionen på Gotlands djurfristad inte om omplaceringar, utan om att förhindra att djuren blev fler. Ekonomin var ansträngd och arbetsbelastningen redan för stor, tyckte volontärer och styrelsemedlemmar. Men det fortsatte att födas fler får och kycklingar, och djuren fortsatte att strömma in utifrån.
– Alla runtomkring sa alltid nej till fler djur men hon lyckades ändå fixa dit fler, säger Cecilia.

Alla som hjälpt till eller haft ansvar på fristaden har haft en sak gemensam: kärleken till djuren. Men vad som är bäst för djuren har det funnits delade meningar om. Förutom frågan om omplaceringar, har diskussioner också rört djurens liv. Ska man alltid låta djur fortsätta leva, fast de kanske lider?
– Föreståndaren hade den här uppfattningen om liv till varje pris, som jag inte håller med om. Så tänker jag inte om de djur jag haft hand om, och så tänker jag inte om mig själv. Om jag hade haft värk i hela kroppen skulle jag hellre vilja dö, säger Anne.

"En djurfristad kan inte stå och falla med en person som har veto i precis alla frågor."

En dag uteslöts en volontär utan att styrelsen fått vara med och bestämma. När beslutet ifrågasattes ska föreståndaren ha sagt att hon hade rätt att fatta det beslutet själv. Över huvud taget fattades inga beslut på styrelsemötena, enligt dem vi pratat med. Därför var det svårt för andra i styrelsen att ha inflytande även kring djuren. Det var också en konflikt kring omplaceringar nu under hösten 2020 som fick tre styrelsemedlemmar att avgå med omedelbar verkan.

– En djurfristad kan inte stå och falla med en person som har veto i precis alla frågor. Det måste finnas en transparens. Man måste kunna ta till sig av kritik. Det måste finnas regler och rutiner som efterföljs. Om man ska ha många djur så måste det finnas fler ansvariga på plats. Man måste kunna säga nej till nya djur om man inte mäktar med dem man redan har, säger Cecilia.

"Jag önskar att jag åkt dit"

En annan sak som kommer upp i samtalen med före detta volontärer och styrelseledamöter är problemet med den geografiska placeringen. Gotland är vilt och vackert men att ta sig till djurfristaden i Hangvar från till exempel Göteborg med allmänna färdmedel tar minst tio–elva timmar – om man har tur med förbindelserna.
– Man måste offra ganska mycket om man ska dit och hjälpa till. Det hade varit lättare om den funnits på fastlandet, tror före detta volontären Hanna.

En volontär som hjälpte till administrativt men aldrig besökte gården säger att hon har dåligt samvete nu över att hon inte skaffade sig insikt i verksamheten.
– Jag önskar att jag hade åkt dit.

Gotlands djurfristad har haft ett gott renommé i djurrättskretsar. 2016 belönades den med Guldråttan, Sveriges finaste djurrättspris som delas ut av Djurens rätt till någon eller några som gjort “en exceptionell insats för djuren”. Sedan 2019 heter priset Elna Tenowpriset och gick senast till foodserviceföretaget Nordest.

Djurens rätt: Borde inte ha nominerats

På Djurens rätt beklagar man utvecklingen.
– Det är mycket ovanligt med djurfristäder i Sverige och därför är det väldigt tråkigt att djurfristaden inte längre kommer att finnas kvar. Men länsstyrelserna ansvarar för djurskyddet och de har som uppgift att göra kontroller vid misstanke om att djur inte har det bra. Det är en otroligt viktig funktion. Om länsstyrelsen gör bedömningen att ett djur mår så dåligt att det behöver avlivas eller tas från sin ägare så är det det som gäller, säger Moa Richet Hagert, kommunikationsansvarig på Djurens rätt.

Två representanter från Gotlands djurfristad  tar emot Guldråttan i maj 2016
Två representanter från Gotlands djurfristad  tar emot Guldråttan i maj 2016. "Med ett brinnande engagemang och hårt arbete har djurfristaden och dess medarbetare förmedlat budskapet om djurs rätt till sina egna liv. Gotlands Djurfristad bedriver djurrätt i praktiken och gör en stor insats för att lyfta lantbruksdjuren som de individer de är", löd motiveringen. Foto: Djurens rätts Facebook

Hur känns det såhär i efterhand att de fick priset?
– Med den kunskap vi har nu så hade vi i inte nominerat Gotlands djurfristad till Guldråttan. Idén bakom fristaden är såklart fortfarande hedervärd – att låta lantbruksdjur leva för sin egen skull – men det är tydligt nu att verksamheten inte har fungerat som den ska, säger hon.

Genom åren har också flera personer med inflytande och stora kontaktnät inom djurrättsrörelsen uttalat sig positivt om djurfristaden. De har spelat in Youtubevideos på plats och visat upp en vacker bild. En sådan aktör är Vegomagasinet som dessutom står som samarbetspartner på djurfristadens hemsida. Men Mattias Kristiansson, chefredaktör för Vegomagasinet, vill inte uttala sig när Syre kontaktar honom och ber att få ställa några frågor.
– Ni kan gotta er i det här utan mig, svarar han per mail.

Efter ett förtydligande om artikelns syfte, skriver han:

– Bra att ni tar tag i det, men jag har inga kommentarer.

Syre kontaktar även restaurang Hermans i Stockholm, som står som sponsor, men får inget svar.

Veganfamiljen: Vi är förtvivlade

Vi söker även Veganfamiljen, en influencer- och aktivistfamilj som har varit faddrar och som tidigare har delat video från Gotlands djurfristad i sina kanaler. De vill inte uttala sig om hur de uppfattade gården när de var där våren 2019 – istället kommer de att ge ett uttalande om det i sina egna kanaler senare. Men de säger att de känner både sorg och lättnad efter den senaste tidens utveckling.

Veganfamiljen ägnar all sin fritid åt att inspirera till en vegansk livsstil
Veganfamiljen ägnar all sin fritid åt att inspirera till en vegansk livsstil. "Vi känner stor medkänsla för både volontärer som har farit illa och för föreståndaren som vi vet har slitit oerhört mycket", säger de bland annat. Arkivbild. Foto: privat

– Att djur har lidit och vanvårdats gör oss förtvivlade. Vi anser att djur ska få leva för sin egen skull och samtidigt må bra, inte bara överleva när det innebär lidande. Att de har lidit och vanvårdats ser vi dock som ett tecken på att verksamheten inte har fungerat väl. Vi känner att det mest ansvarsfulla är att avveckla verksamheten och göra sitt yttersta för att djuren kan omplaceras och få den vård och omsorg de behöver.

– Vi beklagar djupt att utgången för djurfristaden blev som den blev, men vår lojalitet kommer alltid att ligga hos djuren, oavsett om de lever på en djurfristad eller i en djurfabrik.

Aktivisten Smedjeback: Måste omplaceras snarast

Djurrättsaktivisten Martin Smedjeback har också bidragit till att sprida en vacker bild av Gotlands djurfristad.
– Det är klart att jag känner mig kluven till min medverkan såhär i efterhand. Jag har förstått att det funnits problem för människorna som jobbade där, med arbetsrutiner och arbetsledning, och jag försökte prata med föreståndaren samt styrelsen och hoppades att det skulle bli bättre. Men uppenbarligen hjälpte det inte. Jag borde kanske ha gjort mer, säger han till Syre.

"Att ha ett stort hjärta för djur är inte nog. En risk är att man vill hjälpa fler djur än man klarar av."

Han berättar att han har pratat med en person som är väl insatt i läget på Gotlands djurfristad.
– När jag var där tyckte jag att många av djuren verkade ha det bra, men när jag hör hur djuren mår idag blir jag väldigt ledsen och oroad över hur det ska gå för dem. Jag anser att det är av största vikt att djuren omplaceras så fort som möjligt, säger han.

Martin Smedjeback tillsammans med grisen Jane vid ett besök på Gotlands djurfristad
Martin Smedjeback tillsammans med grisen Jane vid ett besök på Gotlands djurfristad. Arkivbild. Foto: Gotlands djurfristad

Martin Smedjeback tycker att djurfristäder är bra och viktiga, för att de visar allmänheten att grisar, får och kycklingar är individer, att de är någon – inte något.
– Samtidigt är det viktigt att djuren tas om hand på rätt sätt. Det har med facit i hand inte skett på Gotlands djurfristad. Att ha ett stort hjärta för djur är inte nog. En risk är att man vill hjälpa fler djur än man klarar av.

Tänker samarbeta med bönder – ifrågasätts

I dag består djurfristadens styrelse av tre personer och beslut har fattats om avveckling. Företrädare för Gotlands djurfristad har valt att inte prata med vare sig Anlib eller Syre, trots flera påstötningar. Däremot gjorde föreståndaren tidigare ett långt och känslofyllt inlägg i en sociala mediegrupp med 20 000 medlemmar, ett inlägg som raderades av admin efter två timmar – för att det kritiserade personer som namngavs. Inlägget postades även på Anlibs Facebooksida, där det ligger kvar.

Av inlägget framgår att hon nu ska samarbeta med en köttbonde för att ta hand om djuren. Att det funnits sådana planer är också något andra berättat för Syre. Men ingen tror att det kommer att fungera i praktiken.

– De kan inte hålla sams, så jag har svårt att tro att det ska fungera, säger Elsa.

Grisar, hästar och en katt i harmoni sida vid sida på Gotlands djurfristad
Grisar, hästar och en katt i harmoni sida vid sida på Gotlands djurfristad. Bilden är tagen 2017. Foto: Gotlands djurfristads Facebook

– Det kommer stå att köttbonden hjälper till, men i själva verket tror jag bara det är för att lugna ner alla och få det att se bra ut, säger Hanna.

För en kort tid sedan fanns 150 djur på Gotlands djurfristad. Enligt flera källor finns i dag cirka 100 djur kvar. Många vi talar med är rädda för vad som ska hända med djuren nu.

– Jag är så orolig, säger en före detta volontär, jag skulle bara vilja åka dit och ta med mig alla djuren. Men det går ju inte.

Senare postar föreståndaren om framtidsplanerna i fristadens Facebookgrupp för faddrar och volontärer. Hon skriver att hon nu tänker driva verksamheten vidare som ett företag i samarbete med bönder. ”Grön rehab” och turism är inkomstkällor de undersöker. Inga fler djur ska räddas, men de djur som redan lever ska få leva vidare.

– Hon släpper aldrig djuren, säger Hanna. Djurförbud är det enda som skulle hjälpa nu.

(Artikeln har uppdaterats: Elna Tenowpriset är nu rättstavat, och priset delades senast ut den 7 december till Nordest.)

Jenny Luks: "Djurfristäder räddar extremt få djur"

Alla håller inte med om att fenomenet djurfristäder är något gott. Jenny Luks skriver om vegansk mat i tidningen Syre men har en lång bakgrund som aktiv inom djurrättsrörelsen. Och hen är kritisk.
– Djurfristäder räddar extremt få djur av alla dem som används i djurindustrin varje år. Det betyder givetvis allt för just de individerna, men är det ett effektivt sätt att rädda djur? Det skulle ju kunna vara så att en långsiktig kampanj mot julskinkor räddar hundratusentals djur från att födas upp i djurindustrin. Men av någon anledning anses fristäderna vara hjältar och någon som sitter på ett kontor och layoutar kampanjmaterial är det inte.
Ett stort problem tycks också vara att det i regel saknas både pengar och arbetskraft, påpekar Jenny Luks.
– Att ta hand om hundratals djur utan att ha råd med omkostnaderna är ansvarslöst. Man kan inte räkna med att djurrättsrörelsen ska ställa upp med pengar. Folk skänker pengar till de organisationer och verksamheter som de anser är mest effektiva för djurrättsfrågorna.
Men även Jenny kan se att visst, det finns också positiva aspekter med djurfristäder.
– Varje räddat djur är en vinst. En fristad kan också vara ett sätt att visa upp att kor, grisar, får och andra lantbruksdjur faktiskt har egna personligheter, att de har andra behov än vad folk kanske tror och att de lever mycket längre än de korta liv som fabrikerna tillåter.

 

Har du några idéer om hur man skulle kunna sköta en djurfristad och få ekonomin att gå runt? 
– Det är tyvärr enormt svårt att få ekonomi i en djurfristad. Jag tror mer på omplaceringsverksamhet, så att inte en gård står ensam med alla kostnader, och att man tar in det antal djur man för stunden har möjlighet att ta hand om. Ingen skulle väl starta katthem och behålla alla katter som kommer in? Man omplacerar dem givetvis så att fler katter kan räddas. Och så bör man vara en grupp personer som går in i projektet tillsammans, så man inte står ensam med hela gården.

Gotlands djurfristad – detta har hänt

– Gotlands djurfristad bildades 2014 som en ideell förening. Man tog då över verksamheten Tora Vårdag af Rosa. Den verksamheten startade år 2000 i Nynäshamn och flyttade 2012 till Gotland.
– I juni 2017 flyttade djurfristaden till Hangvar på nordvästra Gotland.
– Majoriteten av djuren på gården har övergivits eller är räddade från avlivning eller slakt, men många har också fötts på Gotlands djurfristad.
– Den 29 oktober fick länsstyrelsen på Gotland en anonym anmälan om vanvård av 15 får och en häst.
– Sedan dess har länsstyrelsen gjort en omfattande tillsyn av gården och haft flera anmärkningar, bland annat om halta och sjuka får med förväxta klövar. Myndigheten har avlivat sammanlagt 25 får vid tre tillfällen och hästen Musqot som hade problem med en hov. En polisanmälan om djurplågeri är upprättad och länsstyrelsen har inlett en prövning om djurförbud.
– Den 30 november meddelade djurfristaden via sin facebooksida att de lägger ned verksamheten.
Källa: Länsstyrelsen i Gotlands län, Gotlands djurfristads hemsida, Anlib

 

MÅNGA ANMÄLNINGAR
Genom åren har Gotlands djurfristad anmälts till länsstyrelsen flera gånger.
– April 2014. En veterinär anmäler djurfristaden för att hästen Musqot inte får behandling för sin fång.
– 8 februari 2016. En namngiven person anmäler gården för bristande märkning av djuren, bristande behandling av slaktavfall och brandskyddsregler mm.
– 29 maj 2017. En hovslagare som besökt hästen Musqot anmäler djurfristaden för att den låtit bli att följa veterinärordinationer för hästens akuta fång. Ur anmälan: ”Kraftig smärtreaktion vid palpation framför strålspets. Obs, räckte att trycka med tummarna för reaktion.”
– 4 januari 2018. En namngiven person anmäler Gotlands djurfristad för att den skriver på sin hemsida att hundar och katter enbart utfodras med veganskt foder.
– 11 juli 2018. En namngiven person anmäler gården för bristfälligt elstängsel för fyra nötkreatur. De ska ha brutit sig lös fyra gånger och gått in på en tomt.
– 26 juli 2019. En anonym anmälan om att gården har för många djur, som den inte klarar av att sköta själv. Ur anmälan: ”Fåren är gamla och kan inte längre stå på benen. De ligger i sin egen avföring.” ”Det mockas inte ut hos hästarna och de får stå i sin egen avföring. Hela gården är full av råttor.”
– 30 oktober 2020. En anonym anmälan om att 15 får har problem att gå på grund av förvuxna klövar och att en häst har fång.
Källa: Länsstyrelsen i Gotlands län

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV