Energi

Xpan-projektet – avsnitt 49

Ida, Nisse och gänget från 2300-talets Oasen har hamnat i en sörmländsk 70-talssommaridyll hos Marianne, som vill att de ska stanna och renovera hennes mormors hus. Ante och Marianne har besökt en annan dimension, men där härjade ett virus, så de vände snabbt tillbaka.

Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Ingen av dem hade bråttom hem, så de stannade kvar hos Marianne. En tid åtminstone, i väntan på att få höra något om Stella. Eller medan de funderade på om det verkligen gick att leva på Oasen.

– Det är det de vill att vi tänka, sa Freddy. Det ska vara så mycket briggisar och vingar överallt så vi ska ge upp.

– Ge upp och göra vadå? undrade Ida.

– Gräva ner oss och käka mask. Eller vad som helst, bara vi aldrig glömmer bort att Himmelska friden har oss i sitt grepp och bara vi inte säger nåt olämpligt eller är fler än femton på samma ställe.

Ida tänkte att det var lite som att vara på kollo. Vuxenkollo. De badade i sjön, spelade boccia i trädgården, lagade mat ihop – fast Freddy hade första tjing på köket. Ibland satte de upp en tapet eller målade några fönsterkarmar.

Viruset från den andra dimensionen gjorde inget väsen av sig, om nu Ante och Marianne ens hade fått med sig det. Men Marianne hade köpt med sig dagstidningarna därifrån, och där var ”coronaavstånd” och ”social distans” vanliga begrepp. Det pågick en debatt om munskydd, folk dog och en del av dem som tillfrisknade var ändå inte riktigt återställda långt efteråt.

Något sådant ville de inte sprida, så det blev Ida och Nisse som fick ta Mariannes mormors gamla Volvo in till Gnesta för att handla. Men när Ida tankspritt räckte fram sitt bankkort skakade kassörskan bara på huvudet, och hundralapparna med Greta Garbo skrattade hon åt. De fick komma tillbaka med riktiga pengar om de skulle handla.

Så de gick till banken, men mannen bakom disken var inte alls med på noterna. Ida kunde inte ha pengar på ett konto som ännu inte fanns och frågan var om någon av dem alls existerade. Han tittade knipslugt på dem och sa:

– Ånej du, den gubben går inte!

– Boomer, fräste Nisse på väg ut.

– Han är ingen boomer, sa Ida. Han är säkert född på 1920-talet, när födelsetalen var låga i Sverige. Boomer betyder …

– Jag vet, men det handlar om en attityd, inte en ålder, sa Nisse.

– Anmärk på attityden då, inte på åldern, sa Ida.

– Meh, du låter som mina päron, sa Nisse.

De hade tänkt sätta sig på bryggan vid stationen och äta glass, men det enda de kunde göra var att åka hem. Sen fick Marianne köra in till Gnesta med Ida och gå på banken själv.

– Men det här blir ju dyrt för dig, sa Ida när de var på väg hem igen.

– Det är en investering, sa Marianne. Ni ska ju renovera huset, ju! Och så funderar jag på en sak … Jag tänkte bjuda in mina vänner och deras vänner och låta dem betala en slant för att träffa er, förstår du. Om ni vill berätta lite för dem och så där. Skulle ni ha nåt emot det? Jag tänkte middagar, vi klär ut roboten till servitör och någon av er kanske kan spela nåt instrument och …

– Mmm, jag vet inte. Himmelska friden skulle krevera, de tänker sno den här tekniken av Ante och bli störst, bäst och snabbast med allting. Fråga Ante, han har koll, sa Ida.

Men det hade Marianne redan gjort, sa hon. Eller snarare hade Freddy gjort det, för det var Marianne och Freddy tillsammans som hade kommit på idén. Freddy skulle laga maten, Ante skulle visa lite enkla tidstransfertrick och de andra kunde medverka när och om de ville.

Under tiden satt Ante i vardagsrummet med roboten bredvid sig. Den satt framåtlutad med huvudet på soffbordet, och Ante hade lyft av huvudskålen. Han försökte lista ut hur man kunde ändra parametrarna så att Peter Kaminski gick att använda som serveringspersonal. Han hade ju sett hur Sebastian hade gjort med Freja Ali, och han hade rockfickorna fulla med dioder och annat smått och gott. Det borde gå.

Samtidigt undrade han vad han egentligen gjorde här, bland små bord med spiralformade ben och obegripliga porslinsfigurer. Han hade tänkt att han skulle tillbaka till Visdomens hus. Det var både så fel och så rätt. Han hade lovat sig själv att aldrig ge Himmelska friden tillgång till den anakrona tekniken, men när skulle han någonsin få ett sådant labb igen?

Det han hade byggt i källaren på Oasen, med komponenter som ett par gäster levererade i hemlighet, fungerade visserligen. Med finmaskiga nät hade han lyckats hålla vingarna ute och han hade ju kommit ganska långt. Men Visdomens hus var något annat, och han gillade att jobba med Sebastian. Tänk om han hade kunnat dela sig två … vilket han kunde om han ville. En Ante skulle kunna motarbeta den andra – lysande.

Egentligen var han närmare målet nu än i det välutrustade labbet i Visdomens hus. 1970-talet var en tid som han borde undersöka. Det hade funnits en medvetenhet, hos vissa i alla fall, om vart världen kunde vara på väg. Inte hos Marianne, hon var en futuristisk romantiker och gillade idén om mänsklighetens expansion i rymden helt och fullt. Men det hade funnits andra. Grönavågare, miljörörelse, folk som hade förstått saker men blivit överkörda. Var det inte där han borde börja?

Canberra kom upp från sjön med en näckrosstjälk i håret och en bunt kaveldunsrötter från sjön i handen. Han satte sig i fåtöljen mittemot och började skala dem, och Ante berättade vad han hade tänkt på.

– Gå hundra år till bakåt i tiden, skrev Canberra i ett block som låg på bordet.

– Hundra år? Det fanns inte ens ett elnät. Jag kanske inte skulle kunna ta mig tillbaka.

– Inse att du är ett tekniskt geni. Du skulle kunna uppfinna något annat, så att en teknisk utveckling kan ske utan att man eldar en massa kol. Allt skulle inte behöva gå så fort.

– Du menar att jag ska åka dit och stanna där, alltså?

– Hellre det än att åka tillbaka till Xpan 7. Du har ju inte ens ritningarna till vare sig Timebandit 1 eller Timebandit 2. Du kommer att behöva fråga mig om dem om du ska jobba vidare i Visdomens hus, och jag kommer aldrig att ge dig dem. Inte om du ska använda dem i deras labb, sa Canberra.

Sen gick han ut i köket för att skala kaveldunsrötter, och Ante funderade vidare. Canberra hade alldeles för rätt.

Xpan-projektet fortsätter nästa tisdag.