Stella är borta när Ida och Ante ska hämta henne den där sommardagen 1978. Marianne, som har skickat iväg henne i ambulansen, bjuder dem på fika i sin trädgård. Men då drar Timebanditen igång och Nisse, Freddy, Canberra och Nalle ligger där i gräset. Och en robot som säger att den heter Peter Kaminski.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Ingen brydde sig om robotens önskan att bli ansluten till en strömkälla, men Marianne gick fram och kände försiktigt på honom. Strök med handen över huden och stack in fingrarna i håret.
– Den känns som en människa. Vilken snygging! sa hon.
– Han är väldigt symmetrisk, sa Ida diplomatiskt.
Marianne såg ut som om hon hade sagt något konstigt. Sen log hon och sa att smaken var som baken och gick in för att hämta sin jeansjacka.
– Vad gör de här? Vet du? sa Ida till Ante.
– Det måste ha hänt nåt. Var inte Nisse misstänkt för att ha snott en robot?
Någon kunde ha nämnt något ditåt. Det lät inte klokt. Marianne kom tillbaka, plockade fram en cigarrett ur jeansjackan och tände den. Tankfullt tittade hon på nykomlingarna i gräset och frågade om de verkligen kom från framtiden. De såg mer ut att vara från stenåldern, tyckte hon. Kläderna, alltså.
– Medeltiden kanske, med tanke på att de har byxor och stickade tröjor, sa Ida.
– Det kan ju vara så att du inte har varit i framtiden också, sa Ante. Det finns ett modernt samhälle, väldigt modernt tror jag du skulle säga. Det består av inglasade städer som är sammanbundna med ett järnvägsnät som kallas infran, men du åker bara med infran om du har ett godkänt ärende. Annars stannar du i din stad. I städerna byggs raketer och satelliter, och i omloppsbana runt jorden växer satellitsamhällen fram. Så småningom ska man bygga andra världar i enorma rör ute i rymden.
– Wow, sa Marianne andlöst.
De där nya världarna i rör kanske skulle bli verklighet först om flera generationer, sa Ante. När man hade löst problemen med den interstellära logistiken. Och där någonstans somnade Ida.
När hon vaknade låg det en blå och vit yllefilt över henne och varken Ante eller Marianne syntes till. Inte heller någon av de andra, de hade väl vaknat, det hade gått en bra stund. Luften var sval och solen höll på att gå ner bakom skogen. Inifrån huset hördes musik och prat. Hon sträckte ut sig, lade fötterna på hammockens armstöd och armarna i kors under huvudet. Det gungade när hon rörde sig och kaprifolen doftade. Så hade hon kunnat ligga länge.
– Men hej, ligger du där?
Det var Freddy som kom emot henne, barfota i det våta gräset.
– Ja, jag somnade visst. Och ni vaknade.
– Ja, vilken najs tid! Är det härifrån du kommer?
– Jag var fjorton då, men någon annanstans.
Hon kände igen låten som hördes genom de öppna fönstren: ”You can check out any time you like, but you can never leave”. Den hade hon kommit på sig med att gå och nynna på i Xpan 7.
– Vad gör ni här? frågade hon Freddy.
Freddy satte sig i stolen mittemot, lade upp sina bara fötter på bordet och berättade en historia som Ida inte fick någon ordning på. Var de på flykt eller räddningsexpedition? Var kom Nalle in i bilden? Vad skulle de med roboten till?
– Marianne är sjyst, vi kan stanna hela sommaren, tillade Freddy.
– Har hon sagt det?
– Det var hennes mormors hus, men mormorn dog och nu är det Mariannes. Hon ska renovera det och sälja det, men först vill hon liksom vara här en sista sommar. Vi kan hjälpa henne att renovera det, förklarade hon.
– Allihop?
– Nisse är lite orolig för sin praktik, sa Freddy. Jag tänkte … om du vill stanna, för du är väl liksom hans handledare. Om ni inte måste tillbaka.
– Det är okej med praktiken, bara han är tillbaka på måndagen, som vi sa. Nej, tisdagen. Eller måndagen. Jag får inte ihop det, jag får kolla med Ante om detaljerna. Men det är ingen fara.
Det kunde vara fint med en sommar här, och hon kunde gärna måla några väggar mot mat och husrum. Eller så kunde hon hämta tält, cykel och pengar hemma, ge sig ut på cykelsemester och komma tillbaka och beundra de målade väggarna.
– Nisse vill gärna att du kollar på nåt han har skrivit, sa Freddy. Nåt långt.
Ida undrade vad Nisse hade skrivit. Inget om tidsresor, väl? Det skulle de ju inte kunna publicera. Så ropade Canberra genom köksfönstret och undrade om någon av dem hade sett Marianne, för Nalle hade somnat i soffan och de undrade var de kunde sova. Men ingen hade sett vare sig Ante eller Marianne på … en timme. Eller två. Hade hon sovit så länge?
Freddy gick och hjälpte dem att leta och Ida drog filten omkring sig bestämde sig för att somna om. Men det var så många ljud, de gick ut och in och pratade, hon önskade sig ett par öronproppar. Till slut gick de in och satte på tevatten. Då blev det tyst, men innan Ida hann sluta ögonen igen hörde hon något nerifrån staketet. En bildörr som öppnades, röster, ljus. Hon reste sig och gick ner mot bilen för att se om det var de. Det var det, de klev ur bilen och pratade lågt med varandra.
– Hej! ropade hon.
– Hej, stanna där borta! ropade Ante.
– Vi kan vara smittade med ett farligt virus! Kan du hämta en flaska desivon i tredje lådan i köket? sa Marianne. Och kasta hit det sen, så kan vi desinficera oss.
– Desivon är bakteriedödande, det hjälper inte mot virus, sa Ida. Vad är det som har hänt?
– Marianne ville se en annan dimension. Jag har inte finjusterat den funktionen på Timebandit 2 än, men vi tog en kort tur till en dimension nära vår, år 2020. Det var typ likadant. Men när vi kom in till Gnesta för att handla frukost fick vi stå i kö med långa mellanrum för att inte bli smittade med ett virus. Det var plast framför kassorna och överallt stod det lappar om att man helst skulle stanna hemma … så vi stannade inte så länge, sa Ante.
– Jag såg tidningarna. Flera tusen har dött! sa Marianne.
Men frukost hade de köpt, och de hade inte gått nära någon och inte petat sig i ansiktet. Trodde de. Så de gick med in och plockade in maten. Nalle hade somnat i soffan, roboten låg i det daggiga gräset, himlen började ljusna. Det var läggdags.
Xpan-projektet fortsätter nästa tisdag.
