5 juli

Nyhetsmagasinet Syre

fredag, 5 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 6: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del sex är Duhas berättelse.
    • Zoom

      Del 6: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del sex är Duhas berättelse.

      Jag heter Duha Ashour och är femtiotvå år gammal. När revolutionen bröt ut var jag journalist och skrev om många ämnen som: Är kriget i Syrien sekteristiskt? En studie om kurder, Kvinnan i revolutionen, Utveckling och förändring av livet i Syrien och Soldater i obligatorisk militärtjänst.

      Jag tillhörde det oppositionella vänsterpartiet Kommunistiska arbetarpartiet (Partiet hette Kommunistiska arbetarförbundet när det grundades i mitten av 1970-talet, därefter ändrades det till Kommunistiska arbetarpartiet. Det var ett av de förbjudna vänsterpartierna) och jobbade som ledare för partiets rådgivande organ. Partiet ville störta regimen och på den första kongressen år 1981 slog vi fast vår avsikt att fälla regimen och bytte till slagordet ”Driv bort diktaturen”. Partikamraterna och jag hade delade meningar om revolutionen. De ville ha en politisk revolution, trots att vi enats om att vår revolution skulle vara social i marxistisk mening, en förändring i de ekonomiska förhållandena och produktionsförhållandena, och att revolutionen skulle spridas och eliminera exploateringen mellan samhällsklasserna. I början av 1980-talet gav vi ut flera periodiska tidskrifter, till exempel Proletären, en intern bulletin för partimedlemmar. De skrev i den och spred den mellan sig. Vidare en månatlig politisk publikation som hette Röda baneret och magasinet Kommunisten som var ett idéorgan.

      Jag gick under jord år 1987. Arresteringsvågen mot våra medlemmar hade pågått sedan 1982. Partikamrater och deras vänner greps liksom sympatisörer. Till och med de som läste våra publikationer och tidningar blev gripna.

      Jag levde under falskt namn med falsk identitet och arbetade på en textilfabrik för att garantera min försörjning och undervisade barn i hemmet. Genom erfarenheterna av att hålla mig gömd och leva i folkliga områden och slumområden lärde jag känna sanningen om den syriska verkligheten. Jag bodde på hustak i små rum som var otjänliga som bostäder. Jag och en väninna som höll sig gömd tillsammans med mig blev avskurna från partiet på grund av arresteringarna som drabbade partimedlemmarna. Vi var en grupp kvinnor utspridda över flera områden som levde underjordiskt och höll på med självstudier, aktiviteter och samtal. Jag arbetade tretton timmar om dagen i syfabriken med dålig lön. Ingen besökte oss i våra rum och vi visade ingen var vi bodde. Våra möten hölls på olika platser varje gång, utan namn och aldrig på samma plats två gånger. Jag upprätthöll de folkliga områdenas traditioner och vanor när det gällde klädsel och vi undvek att träffa våra manliga vänner, men vi bar aldrig slöja trots att alla kvinnorna i området var beslöjade.

      Vid ett tillfälle glömde min väninna att låsa dörren ordentligt och jag väcktes på natten av larm och oväsen. En man hade kommit in i vårt rum och försökte våldta min väninna. Hon drabbades av tillfällig stumhet, men jag skrek och samlade folk runt oss. Det som hände var ett tecken på hur svårt det var för kvinnor att leva ensamma i fattiga och folkliga områden. Vi gick igenom andra liknande erfarenheter och det är något som skiljer sig från rikare och mer utbildade omgivningar. Vi kvinnor var tvungna att dölja våra kroppar, våra själar och hela vår närvaro för att vara säkra. Händelsen gjorde mig rasande och fördubblade min förbittring.

      Jag var en politisk kvinna, levde förföljd och jagad, arbetade för ett underjordiskt parti, min ekonomiska och sociala situation befann sig på botten och min personliga frihet var obefintlig. Jag var avskuren från min familj och släkt, för de stod också under bevakning av säkerhetstjänsten och jag kunde inte kontakta dem. Tre av mina bröder var fängslade av säkerhetsapparaten för de tillhörde samma parti som jag. Min familj var fattig. Jag hade börjat arbeta när jag var arton år gammal, efter studentexamen, för att hjälpa familjen. När mina bröder greps, innan jag blev tvungen att gå under jorden, övertog jag deras ansvar. Jag hade andra bröder som fortfarande var små. När jag levde gömd kunde jag inte längre ta hand om mina småbröder och mamma.

      Ändå var jag lycklig och nöjd för jag var övertygad om att det jag gjorde var en kamp för att etablera demokratiska värden i Syrien. Jag minns att jag många år senare, när jag satt i fängelse, skrev ett långt brev till min dotter. Jag skrev: »Jag har förlorat min övertygelse!« Min ilska berodde på att jag arbetat för samhällsförändring och stridit för det, men på ett personligt plan var min frihet begränsad in i minsta detalj.

      Bland de svårigheter jag upplevde i min tidiga ungdom var att min egen familj övervakade mig för att jag var flicka. Min morbror följde mig till universitetet trots att jag var ekonomiskt oberoende. Men han ville försäkra sig om att jag inte träffade några män när jag rörde mig ute, trots att det stod klart att hela mitt liv handlade om arbete, att jag var så seriös att jag aldrig tog mig tid till några personliga saker som flickor i min ålder gjorde och som rörde relationer till män.

      Mitt liv mitt emellan de folkliga klasserna och mina politiska relationer med eliten och de intellektuella fick mig att bättre förstå livets realiteter. Jag såg dubbelmoralen mellan vad som sades och vad som gjordes. Våra kamrater levde traditionella liv inom patriarkala ramar i sin privata familjesfär, medan de inom partiet pratade om något annat än det de levde, särskilt när det gällde kvinnofrågor och frågor om vår frihet. Jag var emot deras dubbelmoral, men jag lämnade inte partiet för jag tänkte att den paradoxen var en del av livet och att vi skulle genomföra förändringarna gradvis.

      Medan jag levde underjordiskt växte fina relationer av samhörighet och samarbete mellan partikamraterna fram. Ibland hände det att vi inte hittade någonstans att sova och då kunde vi åka buss från morgon till kväll för att sent på natten ta oss hem till någon nära bekant och ge oss av igen på morgonen innan någon vaknat. Andra gånger hade vi inte pengar till bussbiljetten. Vi var förföljda och mycket fattiga, men kamratandan var god.

      Jag organiserade mina självstudier och ökade min kunskap och bildning. En gång smet jag och min väninna från vårt rum, för säkerhetstjänstens män var oss på spåren. Vi hyrde snabbt ett rum på ett annat ställe och gömde oss där. Allt som fanns i det rummet var en liten soffa. Där fanns ingen uppvärmning, inte ens några täcken. Vi sov med en av oss fastklamrad vid soffan. I vår ägo hade vi boken Rött och svart av Stendhal. Vi läste den högt för att glömma kylan!

      Jag levde underjordiskt i sex år tills jag greps i Damaskus år 1993 efter att ha blivit förrådd av en vän. Jag drabbades av panik, för jag hade blivit förälskad i en partikamrat och vi hade gift oss i hemlighet för att inte riskera att bli gripna och nu var jag gravid i andra månaden. Jag gjorde motstånd mot säkerhetstjänstens män när de försökte gripa mig. De var civilklädda och jag skrek och ropade på hjälp på gatan, men folk som samlats runt oss och försökte rädda mig drog sig undan av rädsla för folket från säkerhetstjänsten. Jag visste att de skulle ta mig till den politiska säkerhetsenheten på al-Misattorget mitt i Damaskus, för jag hade fått tag i en av säkerhetsmännens tjänstebricka när han visade den för folk. Jag ville veta vad som skulle hända med mig. Jag kände mig fruktansvärt besviken över att min vän hade röjt och förrått mig. Jag var ansvarig för honom och en grupp unga män som till sist släppts ur fängelset. Trots det skrek jag åt säkerhetsfolket att släppa honom. Det kändes som en plikt mot partiet.

      Gripandet av mig var en stor framgång för dem, ett tillfälle att avsluta kapitlet om Kommunistiska arbetarpartiet, för jag var den den enda kvarvarande som de ville fängsla i partiet. Jag hörde dem skratta när vi kom fram till enheten för att de till sist fått tag i mig efter sex års jakt. De var glada över att ha avslutat sitt uppdrag. Men jag var lycklig! Äntligen hörde jag någon kalla mig vid namnet som jag varit berövad i sex år! Till och med min make hade kallat mig Qamar, för vi dolde min identitet för hans familj. Förhörsledaren kallade mig vid mitt namn och det var en exceptionell händelse. I fickan gömde jag nyckeln till mitt hem och min vigselring. Jag bestämde mig för att göra mig av med dem och gjorde det i två omgångar, den första på toaletten och den andra när jag låtsades få en astmaattack och de lät mig gå ut på balkongen där jag kastade min vigselring. Jag var rädd att de skulle fängsla min man en andra gång. Jag väntade mig att de skulle misshandla mig, men det gjorde de inte. De var bara glada.

      Jag tänkte på katastrofen som skulle uppstå snart när det framgick att jag var gravid. Jag ville inte kompromettera min man. Jag kräktes men tog mig samman och bestämde mig för att det inte fanns någon kraft i världen som kunde försvaga mig och få mig att bryta samman, inte ens om de torterade mig som de torterat mina kamrater. I själva verket torterade de mig inte och jag provocerade dem inte. Mina partivänner hade dock torterats brutalt och en av dem, Madhar al-Jundi, dog under tortyr. Jag koncentrerade mig på att tänka rationellt på hur jag bäst skulle undvika skada. Till en början tänkte jag att jag antingen skulle abortera mitt foster eller bida min tid och dölja graviditeten, tills det stod klart vad de skulle göra med mig. Chefen för säkerhetsenheten sade till mig att det inte fanns någon kraft som kunde motstå den sittande regimen och att den skulle bli kvar för evigt. Därefter stoppade hans män in mig i en liten smutsig cell. I det ögonblicket, då de låste järndörren, kände jag att jag skulle dö. Det ögonblicket minns jag fortfarande. Jag skrek och bankade på dörren. Jag höll på att kvävas. Det kändes som om jag inte var någonting, inte ens en insekt. Det kändes som om jag löstes upp och att detta förtätade ögonblick var hela meningen med fängelset. Sedan dess, även sedan jag lämnat fängelset, har jag inte kunnat sova om dörren till mitt rum har varit låst. Jag kan inte vistas i ett rum med låsta dörrar. I fängelset slutade jag inte skrika förrän fångvaktaren kom och frågade mig varför jag skrek och jag vet inte varför jag svarade: »Cellen är smutsig. Jag vill städa den.« Jag befann mig i något slags chocktillstånd, men de kom till mig med städutrustning och jag gjorde rent där.

      Jag beslutade mig för att behålla den långa kavaj jag var klädd i för att inte magen skulle synas. Under förhören med mig förstod jag att de hittat partiets dokument, alla skrivna med min handstil. Jag förnekade att jag var partimedlem och sade att jag bara varit sekreterare åt Abd al-Aziz al-Khair som var en ledande medlem av partiet och en ansedd ideolog, vilket var till min fördel, för de flesta dokumenten hade etiskt-litterärt innehåll. Jag sade till förhörsledaren att detta bara var intellektuella och etiska texter. Förhörsledaren behandlade mig respektfullt, men en annan var grov och våldsam. Förhören med mig pågick i en hel vecka. De lät mig inte sova. Ibland somnade jag i stolen och vaknade plötsligt. Jag hölls kvar i tre månader på den politiska säkerhetsenheten och kunde dölja min graviditet. Därefter flyttades jag till det civila fängelset i Duma.

      Den politiska säkerhetsenheten arbetar som polisen. Alla säkerhetsenheter arbetar på olika sätt. De ansvariga avslutade mitt ärende och överlämnade mig till domstol. Jag hade ätit dåligt och magrat mycket och jag hade inte bytt kläder på tre månader. Jag led av avflagnande hud, särskilt mellan benen och på magen. Kroppen var illa åtgången. Jag tittade på min söndertrasade hud och pratade med mitt foster, bad det vara tålmodigt. Jag rörde vid magen, smekte den och sade: »Vi ska klara oss. Vi får inte bryta samman!« Men jag förlorade medvetandet då och då och hade svårt att andas på grund av de ohälsosamma förhållandena i cellen. De gav mig bindor, men jag behövde dem inte. Jag rev sönder dem och kastade dem med matresterna för att de inte skulle få reda på att jag var gravid. Jag bad förhörsledaren om kläder och jag fick det jag bad om. Min kropp hade verkligen lidit skada.

      De tog mig till domstolen och min man kom för att besöka mig. På så sätt upptäckte de att jag var gift och blev rasande. Jag sade att de inte hade frågat mig om jag var gift eller inte. Den där kylan var mitt enda sätt att provocera dem. De torterade honom med elektricitet i tre dagar. Jag fick bara se honom i tio minuter innan de tog honom till tortyren.

      I fängelset hindrade de mig från att ta emot besök under tre år men de tillät mig att ta emot förnödenheter som min man och min familj kom med. Jag drabbades av kramper på grund av kylan, jag var i stort sett helt okunnig om vad som händer med kvinnokroppen vid graviditet och jag var på väg in i fjärde månaden, orolig och rädd.

      Vid ett tillfälle kände jag plötsligt en rörelse i min mage som påminde om en kittling. Rörelsen upprepades flera gånger. Jag smekte magen, flyttade händerna fram och tillbaka och kände en underlig värme och hur en varelse rörde sig därinne. Då blev jag säker på att jag ville ha mitt foster, mer än någonsin tidigare. I det ögonblicket upplevde jag att jag var mamma! Och jag beslutade att skydda fostret, ändra mitt liv, sköta min hälsa och bry mig om vad jag åt. En enorm kraft vällde upp inom mig.

      I Dumafängelset fanns ett sjukvårdsrum. En sjukskötare undersökte mig och sade att jag vägde för lite, var blek och det visade sig att jag led av blodbrist och urinvägsinfektion, men jag var lycklig för att min kropp fick andas och se solen och jag började äta. Vi hade tillåtelse att vara på fängelsegården från nio på morgonen till sex på kvällen och jag kunde duscha och tvätta mina kläder. Men jag kände panik och hade skuldkänslor för att jag skulle föda mitt barn i fängelse och utsätta det för de hårda villkoren där.

      Jag väntade på den juridiska processen även om jag var övertygad om att rättegången var en formsak och att domen redan var förberedd av säkerhetsapparaten. Den undantagsdomstol som hölls för oss hade införts med stöd av de undantagslagar som varit i kraft i Syrien sedan 1963 och som til.lät domstolar som kunde avkunna dödsdomar. Samma sorts domstol avkunnade dödsdomarna mot Muslimska brödraskapet på 1980-talet och domar på femton års fängelse för våra partikamrater. En patrull från den politiska säkerhetstjänsten kom och hämtade mig och förde mig till domstolen och innan de förde mig tillbaka till fängelset tog de mig till säkerhetsenheten. Allt var kopplat till säkerhetsapparaten och dess makt. Rättsväsendet var bara en länk i kedjan.

      I fängelset åtog jag mig att ta hand om biblioteket, eftersom vi politiska fångar var förbjudna att läsa. Jag övertalade en brottsdömd fånge att låna Rosa Luxemburgs bok med kärleksbrev och en bok om graviditet åt mig. När jag kom till fängelset hade min uppmärksamhet fångats av ett blommande persikoträd som växte på gården rakt utanför mitt fönster. Jag pratade med det hela tiden. Hon var min tvilling. Liksom hennes rötter var mina djupt nedsänkta och min graviditet och mina grenar längtade efter att komma ut i fria luften. Jag kan fortfarande höra min röst säga: »Du och jag är fångar båda två!«

      Jag var inte nöjd med mina villkor och ville förändra dem. Det var därför jag hade gått med i det oppositionella vänsterpartiet och nu tänkte jag på vad som behövde göras i fängelset. Jag anmälde mig som frivillig att arbeta i köket och att ta hand om biblioteket. Jag undervisade och såg efter medfångarnas barn. Det fanns ungefär trettio barn tillsammans med oss.

      Särskilt på somrarna var de tillsammans med sina mödrar i flera månader innan de gav sig av igen.

      En gång svimmade jag på fängelsegården, började blöda och fostret slutade röra sig. Jag trodde att det var dött. Men det levde! Läkaren som undersökte mig sade att fostret hade krupit ihop på ett ovanligt sätt och blivit skrämt. Jag beräknades föda den 3 september 1993, men förlossningen började tidigare. Jag jobbade i köket och när vattnet gick bad de om tillstånd att få flytta mig till sjukhus. Det var en fredag och meddelandet som skickades till den politiska säkerhetstjänsten blev inte besvarat. De ansvariga på fängelset var rädda och tog mig inte till sjukhus när förlossningen började därför att jag var en politisk fånge och de skulle utsättas för stränga straff av säkerhetstjänsten om de hade gjort det.

      Dumafängelset låg intill sjukhuset och de hämtade en kvinnlig läkare som sade att jag var på väg att föda och genast måste föras till sjukhus. Men fängelset var förbjudet att låta mig lämna det utan säkerhetsprövning, även om jag var döende. De skickade flera meddelanden, men ingen svarade. Flera läkare kom och var och en av dem sade att det var olagligt för dem att förlösa mig i fängelset, att jag omedelbart måste flyttas till sjukhus och att jag kunde dö vilket ögonblick som helst. Mellan medvetslöshet och medvetande hörde jag meningen »Hon kommer att dö«. Trots det vägrade de! Medfångarna protesterade, bankade på dörrarna för att hjälpa mig och skrek till fångvaktarna: »Kvinnan kommer att dö … Som Gud kommer att straffa er … Kvinnan kommer att dö.« De slog på kokkärl också för att föra oväsen och jag hörde deras röster som på långt avstånd.

      I sex timmar befann jag mig i det tillståndet innan meddelandet från säkerhetstjänsten kom att jag kunde flyttas till sjukhus. Efter att jag kommit dit hade jag en svår förlossning. Jag såg verkligen döden! Min dotter föddes uppsvullen men mycket mager. Hon hade utsatts för påfrestningar eftersom vattnet gått och under en period fick hon ingen näring. Jag drabbades av ett bestående handikapp eftersom förlossningen påverkade ryggraden.

      Jag vaknade på sjukhuset av handflator som slog mot mitt ansikte och skrek: »Dö inte … dö inte!« Jag hade förlorat mycket blod och kunde inte öppna ögonen. Men så hörde jag min dotter gråta och öppnade ögonen! Polisen krävde att jag skulle ge mig av inom två timmar och återvända till fängelset. Detta fördubblade mina skuldkänslor för att jag hade fött en dotter till fängelsevärlden. Hennes ögon var slutna, hon öppnade dem inte. Ansiktet var underligt och så magert att det nästan var skrämmande. Kroppen var deformerad av svullnaden. Jag blödde ymnigt och när sköterskorna fick veta att jag var en politisk fånge blev de rädda för mig.

      Jag kom till fängelset i en helt nedblodad kappa. Medfångarna ordnade en högljudd fest med massor av mat för att fira min dotter Dianas ankomst. Jag låg ned på rygg på grund av skadan under förlossningen och under en lång period kunde jag inte röra mig. Jag var i dålig fysisk och psykisk kondition, men omsorgen jag fick av mina fängslade partikamrater räddade mig.

      När min dotter var ett år och två månader bad jag hennes pappa ta ut henne. Därefter kom hon och hälsade på mig varannan vecka, sov hos mig en natt och återvände till sin pappa. Jag satt sex år i fängelse och släpptes 1999.

      Från det att jag släpptes fram till början av revolutionen återupptäckte jag det syriska samhället som blivit ett konsumtionssamhälle. Investeringslagar som tillät privata företag att verka stiftades under Assad den äldres era. Mobiltelefon och internet kom in i landet och trots att det fanns begränsningar i början spreds företeelserna snabbt. Syrien började öppnas för världen även om öppningen var ekonomisk och konsumistisk. Detta ledde till ett uppsving för medelklassen under en begränsad period. Jag kände att jag stod inför en annan värld utan respekt för kunskap och kultur. Jag hade varit borta från det syriska samhället i närmare tolv år, sex år under jord och ytterligare sex i fängelse. Jag var berövad mina medborgerliga rättigheter, inte tillåten att arbeta och avstängd från universitetet. Jag förstod att folk ville glömma det förgångna och vi som suttit i fängelse var en del av det. På sätt och vis hade samhället övergett oss, lämnat oss att möta våra öden före fängelsevistelsen och efter den.

      När Bashar al-Assad tog över blev folk glada, men jag vägrade dela deras optimism över att han ärvde makten, för jag kände till sanningen om den militära säkerhetsregimen som stod bakom. Al-Assad sade att det skulle finnas utrymme för frihet. Reformarbetet skulle börja med förändringar av institutionernas administration, därefter skulle ekonomiska reformer genomföras och till sist demokratiska. Många diskussionsforum bildades efter år 2000, som Riad Sayf, forumet Vänstern, Antiglobaliseringsrörelsen och al-Atassiforumet (Bland de forum som skapades fanns flera intellektuella och politiska organisationer. De var en del av fenomenet som senare blev känt som Damaskusvåren. Riad Sayf är en av oppositionsledarna i Syrien och var tidigare medlem av parlamentet).

      Det som hände därefter var att Assadregimen grep många aktivister, intellektuella och portalfigurer för oppositionen inom dessa forum och satte dem i fängelse i åratal. Bland dem fanns Riad Sayf, Michel Kilo, Aref Dalila och Anwar al-Bunni. Han återgav kontrollen och överhögheten till säkerhetsapparaten och folk insåg att det han lovat bara var lögner. Den gamla atmosfären av fruktan och rädsla kom tillbaka.

      Under Damaskusvåren såg jag till att vara med på alla vänster- och intellektuella rörelsers möten och jag var anhängare av antiglobaliseringsrörelsen, eftersom jag ansåg att den nya ekonomiska världsordningen orsakade en del av våra problem. Det var en brutal värld som genererade kriser och dessa kriser löstes på folkens bekostnad, även på Europas egna folks, för också i Europa och på andra ställen skedde stora nedskärningar av medborgarnas sociala och kulturella förmåner och tjänster inom utbildningsväsendet. Den västerländska människan förvandlades till en isolerad individ som levde i en skrämmande konsumism.

      Efter arresteringsvågen och hotelser bestämde jag mig för att i första hand ta hand om min dotter och ge tillräckligt med tid åt hennes uppfostran och åt att bygga upp mitt personliga liv. Jag arbetade som lärare utanför statlig tjänst och registrerade mig på ett privat universitet och levde på det sättet fram tills revolutionen bröt ut.

      Revolutionen var den explosion som öppet synliggjorde det syriska samhällets problem, av vilka inte ett enda lösts under åtskilliga år, från de sekteristiska och regionala till den grasserande korruptionen inom statsapparaten. Jag var skrämd eftersom jag kände till Assadregimens rätta ansikte, liksom världssamfundets fientlighet gentemot demokratiska revolutioner eftersom en demokratisk regim skulle kunna skada västerländska intressen. Dessutom hade Assadregimen i decennier tjänat som säkerhetsgarant för flera stora länders intressen i området. De skulle därför inte göra sig av med honom utan vidare.

      Det skrämde mig också hur snabbt slagordet »Regimen måste falla« höjdes. Jag var på min vakt för att inte bli indragen i något jag inte helt förstod ens med min kvartsekellånga erfarenhet av politiskt arbete. Jag såg paniken i folks ögon inför vad som hände dagligen. I de alawitiska områdena reste många till sina byar, och mina kristna och drusiska vänner var skräckslagna. Trots att vi bara var två månader in i revolutionen började mina drusiska väninnor bära slöja av rädsla och med föraningar om vad som komma skulle. De sade till mig att detta var en islamisk revolution, särskilt när ropen »Allahu Akbar« började höras bland demonstranterna.

      Det påminde mig om dagen då Hafez al-Assad dog. Då reste många alawiter till sina byar. År 2000 fanns sekterismen i det syriska samhället, men inom acceptabla gränser och före Assadfamiljens styre levde folk tillsammans. Med Hafez al-Assad kom ökad sekterism och han sanktionerade den. Men den förtegs med hjälp av repression, underrättelsetjänsten och att människor slöt sig i sig själva av rädsla. Och det som senare såg ut att explodera i det syriska samhället hade funnits där tidigare men undangömt och dolt.

      När den folkliga rörelsen i Daraa tog fart träffade jag mina gamla partikamrater och vi funderade över hur vi skulle kunna delta. Jag var från första början övertygad om att al-Assad skulle möta den folkliga proteströrelsen på ett blodigt sätt och jag ansåg det nödvändigt att kommunicera direkt med rörelsen för att förklara att situationen i Syrien var mer komplex än den i Egypten, Tunisien och andra länder där den arabiska revolutionen brutit ut. Jag hade kontakt med de unga aktivisterna i Daraa, män strax över tjugo. De bad om böcker om Marx, gerillakrigföring och revolutionära rörelser i världen. De törstade efter kunskap, lärdomar och tankar, men tiden och våldet verkade mot dem.

      Vidare var deras relation till oss som den tidigare politiska generationen inte uppmuntrande. Vi kunde inte betraktas som något lyckat exempel för dem, eftersom det politiska motståndet trettio år tidigare hade varit splittrat och kopplingen till den folkliga klassen svag. De nya generationerna visste inte tillräckligt om våra erfarenheter på grund av rädslan i samhället, bristen på förtroende, fördumningen och säkerhetsapparatens inflytande. De unga själva ropade slagord om att denna revolution var de ungas revolution och att de inte ville att den gamla politiska generationen skulle lägga sig i. Ett mycket ansträngt förhållande präglat av brist på förtroende utvecklades mellan generationerna och de ungas sinnesstämning var upphetsad och upprorisk.

      Jag deltog i demonstrationerna, men var mycket försiktig, för jag ville inte att upplevelserna från gripandet 1993 skulle upprepas. Jag reste till flera olika platser för att undersöka vad som hände och begav mig till Jisr al-Shughur i Idlibdistriktet för att träffa människor och diskutera incidenten då medlemmar av säkerhetstjänsten dödades i juni år 2011. Utsagorna i de intervjuer jag gjorde med folk var motsägelsefulla, men generellt fann jag några fakta. Viktigast var att hatet mot regimen var stort i Jisr al-Shughur sedan 1980-talet och händelserna med Muslimska brödraskapet, då många fängslades, andra dödades och resten flydde utomlands. Jag träffade kvinnor som fortfarande väntade på sina makar och barn, som varit försvunna i Assad den äldres fängelser i trettio år.

      Jisr al-Shughur är en stad som är marginaliserad på alla nivåer, liksom största delen av Syriens landsbygd. Där genomfördes gripanden under demonstrationerna i början av revolutionen och många demonstranter dödades. Folk omringade militärpolisens högkvarter och de var beväpnade. I högkvarteret fanns sjuttio medlemmar av säkerhetstjänsten. Det var invånarna som berättade den här historien för mig: De unga männen som omringade högkvarteret tillverkade en bomb, en tunna med sprängmedel, och krävde att de gripna skulle släppas och att säkerhetstjänstens enheter skulle lämna Jisr al-Shughur. Männen gav dem en tidsfrist på två dagar att ge sig av. Enheterna bad regimen skicka förstärkningstrupper, men regimen övergav dem. Ingen kom och hjälpte dem och motståndsmännen sprängde högkvarteret, brände byggnaden och alla säkerhetsstyrkor som befann sig därinne dödades. Kvinnorna var emot det som hände. De ropade att säkerhetsmännen bara var unga grabbar som hade mödrar. Kvinnorna hade redan berättat för mig att de var emot vapnen som revolutionärerna bar tidigt. Men ingen svarade dem och ingen lyssnade på deras åsikter.

      Det var vad som hände i exempelvis Jisr al-Shughur, som jag studerade på plats. Det var som en krigsförklaring mot regimen eftersom det hände ungefär två och en halv månad in i revolutionen och regimen hade avgett sin krigsförklaring mot folket tidigare. Det underliga var att man förnekade att det förekom vapen trots att det var så, även om förekomsten varierade från region till region.Jag deltog i hjälparbetet och undervisade i Sahnaya. Vi delade vårt dagliga bröd, jag och ett antal internflyktingar, varav många från Darayya. Snart började säkerhetstjänstens folk ställa frågor om mig på grund av mitt hjälparbete. Jag blev efterlyst. Ett problem var att jag var ansvarig för kvällsundervisningen av två flickgrupper. Darayyaborna vägrade skicka sina flickor till blandade skolor i Sahnaya, därför var jag tvungen att undervisa dem ensamma på frivillig basis. Jag var utmattad, eftersom jag arbetade med journalistik och undervisning för att klara uppehället och dessutom som volontär med hjälparbete och mer undervisning. Och att vara efterlyst av säkerhetsapparaten var ett skyhögt pris att betala så jag lämnade mitt hem och gick under jorden, flyttade runt mellan mina vänner. Jag ville till varje pris undvika att upprepa fängelseupplevelsen. En av våra vänner, Marwan al-Hasbani, hade nyligen (2014, övers. anm.) dött av tortyr i ett av regimens fängelser. Vi beslutade oss för att sälja huset och ge oss av till Latakia. Jag hade dock inget pass, för det var inte tillåtet för den som suttit i fängelse.Vi försökte få hyra ett hus i Latakia, min makes hemstad. När ägarna till uthyrningsförmedlingarna fick se mitt id-kort och fick reda på att jag var sunnit från Aleppo bad de artigt om ursäkt och sade på ett indirekt sätt till min man att vi skulle få stora problem. Det gällde alla områden där det bodde sunniter eftersom min man var alawit, från en av byarna längs kusten. Vi var ett gift par från olika religiösa inriktningar, vilket gjorde oss hemlösa i tre månader medan vi letade efter någonstans att bo. Min dotter pendlade mellan Aleppo och Damaskus, min make mellan Latakia och Damaskus och jag flyttade runt mellan mina vänners hus i Latakia. Till slut låtsades jag att jag var shiit och vi lyckades hyra ett hus.

      Jag, och andra som jag, kände att det inte fanns någon plats för oss. Jag hade varit tvungen att påstå att jag var shiit för att hitta någonstans att bo! Revolutionen hade blivit islamiserad och väpnad och korrumperad, liksom den oppositionella politiska klassen.

      Sedan revolutionen bröt ut hade soldater stoppat folk vid vägspärrarna. När de fick reda på att jag och min make tillhörde olika religiösa inriktningar blev de förvånade. Jag diskuterade saken med vissa trevliga soldater men argumenterade aldrig med de osympatiska. Jag tyckte synd om dessa soldater. De tillhörde de fattiga och var tvingade att göra militärtjänst. Särskilt på sommaren då de stod hela dagarna i solgasset. Jag var emot att soldaterna skulle betraktas som illojala arméenheter, för de var också offer. De fruktade alla parter, både säkerhetstjänstens män och revolutionärerna.

      Jag förlorade hoppet slutgiltigt när jag förstod att det jag upplevde i Latakia var typiskt. Mina sunnitiska, kristna och alawitiska vänner arbetade med flyktingarna från Aleppo och Jisr al-Shughur. Jag begav mig till platser där det fanns flyktingar och studerade deras situation i Latakia. De kvinnor jag talade med från Aleppo och Idlib sade att de trivdes bättre socialt i Latakia. Stora mängder kapital från Aleppo hade nått staden och givit upphov till ett kulturellt uppsving. Invånarna tog emot allt detta med entusiasm och vid mina undersökningar i Latakia kom jag i kontakt med flera hjälporganisationer. Jag hade hört mycket om alawiternas motvilja mot närvaron av sunniter, men i själva verket märkte jag inte av det. Mina grannar i Latakia visste inte mycket om vad som hände i andra områden eller sanningen om det som skedde. Kvinnorna storgrät när jag berättade för dem om de stupades mödrar i Aleppo och Ghouta-Damaskus. Där fanns grupper som var emot regimen men de deltog inte i revolutionen utan arbetade engagerat med flyktingar. Min alawitiska väninna körde varje dag till de närliggande byarna och delade ut mat och kläder till flyktingarna. Hon öppnade också en avgiftsfri kvällsskola för deras barn. En annan vän som är läkare ägnade sig åt att ge dem vård gratis. Ytterligare en kristen vän arbetade utan uppehåll, dag och natt, tillsammans med dem och stöttade dem. Jag var irriterad över att revolutionens medier inte berättade om de här goda exemplen. De var en del av arbetet med att skapa fredlig samexistens i Syrien.

      Synsättet att det syriska folket är simpelt och oförmöget att upprätthålla mänskliga relationer kom inte bara från regimens sida. Det fanns även inom oppositionen. Men jag såg att det verkligen arbetades outtröttligt för flyktingarna. Människor försökte släcka det uppflammande sekteristiska och regionala hatet, trots att säkerhetsapparaten inte tyckte om det.

      Jag levde med min fiktiva identitet och väntade på att säkerhetstjänsten skulle gripa mig i vilket ögonblick som helst. Dessutom var våra pengar på väg att ta slut. Jag bestämde mig för att lämna Syrien. Det viktiga för mig var att fängelseerfarenheten inte upprepades. Jag började skriva mina memoarer för att inte glömma. Jag kontaktade franska ambassaden och de svarade på mitt brev dagen därpå och hjälpte mig att lämna mitt land och ta mig till franskt territorium. Jag reste utan pass, olagligt, och smugglades ut. Nu lever jag som flykting i Frankrike och min dotter Diana, som jag födde i fängelset, fullföljer sina universitetsstudier i Paris.Jag är en kvinna som genomlevt alla slags fysiska och psykiska förluster och jag har levt mycket begränsat. Men jag har också upplevt den mest intensiva kärlek, solidaritet och altruism.

      Livet har ständigt överraskat mig med hjälpande händer som sträckts ut mot mig där jag minst väntat mig det och ofta har jag blivit slagen av händer vars silkeslena beröring förlett mig. Det har lärt mig intellektuell ödmjukhet och ödmjukhet inför min kunskap, eftersom jag inte förstår allting och aldrig kommer att göra det. Generaliserande omdömen och att placera människor i färdiga mallar, långt från deras verkliga jag, är inte bara intellektuellt och reellt värdelöst utan framför allt ett sätt att generera hat och fientlighet gentemot den andre, och att väcka ondskan i alla dess dödliga manifestationer. Det går inte att krossa det onda med ont, lika lite som det går att krossa det med gott. Jag har kommit fram till att tanken att krossa ondskan och göra slut på den är naiv. Nu sysselsätter mig idén att dekonstruera ondskan genom att förstå bindningarna mellan människor, trots deras individuella och kollektiva personligheter, genom att utvärdera alla frågeställningar och behov utan att göra prioriteringar och genom att söka nya former för samexistens med mindre ondska och mindre grovt våld för hela världen.

      Föregående del finns att läsa här.

  • Energi

  • Krönika