3 juli

Nyhetsmagasinet Syre

onsdag, 3 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 5: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del fem är Zains berättelse.
    • Zoom

      Del 5: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del fem är Zains berättelse.

      Mitt täcknamn är Zain. Jag var tjugo år och studerade vid institutionen för pedagogik när revolutionen bröt ut. Jag gick ut i demonstrationer och ropade slagord tillsammans med läkarstudenterna, ingenjörerna och vetenskapsstudenterna på Aleppouniversitetet. Jag var väldigt upprörd då över vad som hände barnen i Daraa och över mordet på pojken Hamza al-Khatib (en pojke från Daraa, tretton år gammal. Säkerhetstjänsten fängslade honom och efter en tid överlämnades hans kropp till familjen med spår av svår tortyr, bland annat var nacken bruten och penisen avskuren).

      De första dagarna av revolutionen var det största jag har varit med om i mitt liv, när jag ropade på gatorna: »Syrien vill ha frihet!«

      Vid demonstrationen i stadsdelen Furqan i mars 2012 höjde jag och mina demonstrerande vänner ett plakat med texten »Huriyya Aazaadi«. Aazaadi betyder frihet på kurdiska. (Huriyya är frihet på arabiska, övers. anm.) och vi krävde att de som fängslats skulle friges. Kraftigt beväpnade män från säkerhetstjänsten och regimtrogna styrkor kom och misshandlade oss med elbatonger. Vi sprang och gömde oss i närliggande byggnader medan vi ropade: »Folket och armén är bröder.« De öppnade eld mot oss och Anas Samu (student som läste på ingenjörsinstitutionen vid Aleppos universitet. Han stupade för en kula från säkerhetstjänsten den 28 mars 2012 i närheten av Saadmoskén) dödades. Det var första gången jag såg en människa bli dödad inför mina ögon. Efter det fanns det inte en demonstration jag inte deltog i. Jag var med i områdena Bustan al-Qasr, Salah al-Din och Sayf al-Dawla. Jag kommer från Tariq al-Bab, men jag demonstrerade inte i mina egna kvarter för att ingen skulle känna igen mig och trakassera min familj. Tre läkarstudenter var med oss under demonstrationerna och gav akuthjälp till de skadade. Säkerhetsstyrkorna grep dem och femtio dagar efter att de fängslats hittades deras lik brända och slängda intill en container på en gata i stadsdelen al-Zahra. De tre var Basim Aslan, Hazem Battikh och Musab Badr. Inte ens medmänsklig sympati med skadade demonstranter var tillåtet.

      Vi höll på med fredliga aktiviteter och stred med ord och kreativitet. Vi spred publikationer till universitetsstudenterna där vi förklarade idén med revolutionen, och efter massakern vid Queiqfloden (den 29 januari 2013 hittades ett hundra lik slängda på Queiqflodens stränder i området Bustan al-Qasr i Aleppo) färgade vi floden röd i protest, sedan familjerna hittat liken efter sina gripna söner slängda där.

      Jag gick och lärde mig ge första hjälpen och akutvård för att rädda skadade vid demonstrationerna. Fria armén hade kommit in i vårt område i juli 2012. Trupperna kom från Aleppos landsbygd, till exempel Liwa al-Tawhid (Enhetsbrigaden som leddes av Abd al-Qadir Salih som var en av grundarna av Liwa al-Tawhid, en av Fria arméns brigader. Han kallades Hajji Mara för att han föddes i Mara på Aleppos landsbygd år 1979. Han dödades i en räd av Assadregimens flygvapen år 2013). Regimens flygplan började angripa Aleppo och många familjer lämnade sina hem. Jag vägrade ge mig av och anslöt mig till ett fältsjukhus som gav vård åt sårade. Det stred mot rådande traditioner. Det är inte brukligt för en flicka att leva utanför familjens hem. Jag kommer från en konservativ och religiös omgivning, men jag insisterade på att stanna på Dar al-Shifasjukhuset i Shaarområdet.

      Sjukhuset var en konfliktpunkt och en frontlinje. Kulorna trängde in på akutmottagningen, där jag befann mig hela tiden, för regimen försökte återta området. Trots det kom många volontärer till oss, kvinnliga och manliga. Inga kommunikationsmedel var tillgängliga, så jag sov på sjukhuset. Efter bombmassakrerna kom söndertrasade människor till oss. Vi kunde inte komma fram i sjukhuskorridorerna på grund av alla sårade och stupade. Vi klev över liken för att komma dit vi skulle. En gång i veckan åkte jag till min familjs övergivna hus för att tvätta mig och sedan återvände jag genast.

      Sedan angreppen intensifierats handlade hela dagarna bara om massakrer. Vi började lägga de döda på trottoaren utanför sjukhuset. Jag fotograferade oidentifierade lik och sparade bilderna. Vi begravde liken och skrev ned platsen där vi begravt kropparna intill varje bild, så att föräldrarna kunde få veta var deras barns gravar fanns när de kom och frågade efter dem efter angreppen. Vi gjorde ofattbara saker, särskilt med de söndertrasade kropparna. Vi försökte överlämna liken till de anhöriga på ett värdigt sätt. Vi sydde fast alla kroppsdelar och försökte få liken att se mänskliga ut. Första gången jag sydde i mänsklig hud var på en man i åttioårsåldern. Tarmarna låg utanför kroppen och läkaren bestämde att vi inte kunde överlämna liket till hans familj i det tillståndet. Än i dag kan jag inte beskriva hur det kändes. Jag tror inte att det finns ord för det som hände eller för mina känslor, vad som hände med mig. Jag vågar fortfarande inte tänka på det. Då tänkte jag bara på hur vi skulle kunna hjälpa människor och rädda dem. När de kom med barnlik som fått huvudena avhuggna darrade jag. På dagen, medan jag arbetade, höll jag ihop. Men hela nätterna grät jag och kunde inte sova. Och bombangreppen slutade inte. Massakrerna som pågick försatte oss alla i full beredskap. Vi turades om att sova några få timmar på sjukhuset, som var inrymt i en byggnad bestående av sju våningar. Hela huset hade bombats, men vi var kvar på första våningen.

      I slutet av 2012 angreps sjukhuset som aldrig förr och den resterande våningen förstördes. Min väninna Bushra Sheikho, volontär som jag, och många i sjukhuspersonalen stupade.

      Jag överlevde av en tillfällighet. Jag hade varit vid fronten och såg flygplanet när det gick till angrepp med vakuumbomber. 34 människor dödades och vi höll på i fyra dagar med att samla ihop liken. Med egna händer plockade jag ihop mina vänners kroppsdelar.

      Sjukhuset hade blivit till vårt nya hem och hela personalen var som en familj, där varje medlem hade dött. Jag bröt samman och grät utan att kunna sluta. Jag visste inte vad jag skulle göra, för när jag hade bestämt mig för att delta i demonstrationerna hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det hela skulle sluta med att vi genomlevde dagliga massakrer.

      Trots det fortsatte de som var kvar att arbeta och nya volontärer anslöt sig till oss. Vi arbetade dygnet runt. I själva verket var allt vi gjorde att samla ihop kroppsdelar, begrava de döda och behandla de sårade och vi kunde inte tänka på någonting utöver det. De paroller om frihet och värdighet som vi ropat i våra fredliga demonstrationer hade bleknat bort inför flygbombningarna! Jag hade svårt att andas på grund av utmattning och arbete.

      En gång kom de med en skadad från grupperna som stödde regimen. Han var från al-Nabk. Jag tog hand om honom och såg till att han kunde kontakta sin familj. Jag tänkte inte ett ögonblick att jag hatade honom för jag tog hand om vilken sårad som helst. Men styrkorna tog honom. Folk förbannade både regimen och Fria armén för att deras söner dödades och deras hem förstördes när Fria armén gick in i kvarteren och drev ut dem. Jag försökte lugna dem och hjälpa dem. De var fattiga från början och förlorade allt.

      Jag flyttade för att arbeta på ett annat sjukhus i al-Halakområdet vid frontlinjen. Sammandrabbningarna var våldsamma och krypskyttar var utplacerade överallt. Jag höll på med det till maj 2013. Jag var tvungen att flytta runt mellan flera sjukhus alltefter deras behov. Jag stannade kvar tills jag fick veta att jag blivit antagen till magisterutbildningen i pedagogik och psykologi på Aleppouniversitetet. Jag bestämde mig för att ge mig av till regeringskontrollerat område genom en av övergångarna som kallades al-Mashariqa. Det var den enda övergången mellan regimen och de oppositionella styrkorna. Det var farligt att ge sig in där men jag insisterade på att ta mig dit och lägga fram mina officiella dokument för att registrera mig och fullborda mina högre akademiska studier. Jag lämnade Fria arméns område för de regimkontrollerade och ordnade alla dokument jag behövde. Därefter började jag förbereda mig för att återvända till mitt arbete på sjukhuset. Kriget rasade men på något sätt fortgick livet fram till dess i Aleppo.

      På vägen tillbaka till volontärarbetet på sjukhuset skulle jag bara gå över en gata för att passera den sista vägspärren och ta mig från regeringens område till oppositionens. Jag bar slöja, inte niqab utan en vanlig slöja. Men nu satte jag på mig en niqab för att inte vaktposterna vid vägspärren skulle känna igen mig. Jag var rädd för att de kände till mina aktiviteter. Jag såg några kvinnor och män i närheten av vägspärren. Först var de rädda för mig och sedan grep de mig. De trodde att jag gömde ett bombbälte. Det var den 30 oktober 2013. Kvinnorna framför övergången tillhörde vaktstyrkan. Jag antog att de skulle känna stark sympati för mig. Men de slog mig brutalt och männen anslöt sig till dem och fimpade sina cigaretter på min kropp. De sade att jag var terrorist. Vägspärren bestod av ett stort rum och de tog in mig där och sade att de skulle våldta mig en efter en. En av dem slog mig, en annan sparkade mig, en tog av mig kläderna och en annan våldförde sig på mig när jag var helt naken och nöp mig hårt överallt på kroppen, särskilt mellan benen. Han var sadist och njöt av mina skrik. Han kvävde mig nästan med händerna. Så höll de på hela natten och tillät mig inte ens att prata. Därefter tog de mig till en sektion inom säkerhetstjänsten och hela vägen var deras händer på min kropp, tafsade våldsamt och oanständigt med fokus på det mellan mina ben. Jag bet mig i läppen, samlade mig, samlade mig igen och försökte hålla ihop. Jag ville försvinna! Men de slutade inte förrän vi nådde säkerhetstjänstens dörr. Inte ens nu kan jag beskriva hur jag kände mig! De hade förgripit sig på mig med all upptänklig brutalitet! De där tillhörde inte säkerhetstjänsten, de tillhörde al-Shabiha (från ordet för spöke. Innebörden har förändrats från det att fenomenet först dök upp i mitten av 1980-talet i Syrien. Då kallades de ligister som terroriserade och attackerade befolkningen. I början användes de för ekonomiska ändamål, stal vapen och konsumtionsvaror som de smugglade. Senare förändrades innebörden av begreppet och utvecklades till att beteckna en grupp avlönade anhängare som säkerhetstjänsten använde för att trakassera och skrämma människor. De stod över lagen och utanför institutionerna. Särskilt i början av den syriska revolutionen användes de flitigt av regimen och dess säkerhetsapparat för att undertrycka den folkliga rörelsen), kvinnorna och männen. Medan jag såg på tog de emot en summa pengar av den militära säkerhetstjänsten i Nya Aleppo, en belöning för att de hade gripit mig.

      Hos säkerhetstjänsten fick jag ögonen förbundna, fördes ned flera våningar under jord och placerades i ett mycket litet rum där det fanns tio kvinnor som led av skabb och löss. Vi tilläts bara gå ut på toaletten en gång. Men det värsta var att tyget de använde för att täcka mina ögon luktade blod, en unken kvävande lukt. De ville veta namnen på de läkare och sjuksköterskor som arbetade på sjukhuset, de ville att jag skulle samarbeta med dem och jobba för deras räkning. När jag inte gick med på det fortsatte de med tortyren.

      De hängde upp unga män framför oss som slaktdjur. De levde fortfarande men deras kroppar var söndertrasade, med öppna sår och helt nedblodade. De saknade ansiktsdrag. En av dem hade ögonen förbundna när jag gick förbi honom på vägen tillbaka från en tortyrsejour, men han kände att en kvinna passerade intill honom och viskade: »Be för mig.« Fångvaktaren hörde honom och vi straffades båda två. De satte mig i ett däck så att huvudet hamnade vid knäna och slog mig våldsamt med plast- och kopparkablar. Jag önskade att jag skulle dö men de sade att döden var en lättnad och en dröm för min del.

      En gång kom de med en ung man. Förhörsledaren hämtade mig och ställde mig framför honom. Utredaren sade till honom att den här flickan kommer från er grupp och om du inte erkänner kommer vi att våldta henne medan du ser på. Mannen erkände. De gjorde likadant med andra män. De hade fått veta av en Aleppokvinna som röjt mig att jag arbetade på ett sjukhus och sedan använde de mig för att få männen att erkänna, hotade dem med att de skulle våldta mig. Jag darrade av skräck varje gång.

      När jag inte gick med på att arbeta för dem kom de med en man från Fria armén. De höll fast mitt huvud för att jag skulle se på honom. Jag ville inte titta för han var naken. Bödeln slog mig med en piska och sade: »Om du inte tittar våldtar vi dig.« Jag såg dem våldta mannen och de tvingade mig att stirra honom i ögonen när de våldtog honom. Jag såg unga män förlora förståndet. En av dem var läkare. De torterade honom med elektricitet och han blev helt galen. En annan förlorade kontrollen över sin kropp och började bajsa och kissa ned sig.

      En av medfångarna försökte begå självmord genom att kväva sig med sin slöja. Hon drog åt den om halsen som en vansinnig. Kvinnan hade fängslats tillsammans med sin mamma. Hon släpptes men de behöll mamman. Anklagelsen var att hennes barn tillhörde Fria armén. De sade att hon inte skulle släppas förrän barnen hade överlämnat sig själva.

      Jag satt i Aleppofängelset en månad. Därefter flyttade de mig mellan flera olika enheter. Hos den militära säkerhetsdivisionen i Hama utsattes jag för tortyr och samma förhållanden som i Aleppo. Sedan tog de mig till militärpolisen i Homs. Under den tiden placerades jag med kriminella, tjuvar, mördare och prostituerade.

      De förde mig till flygbasen al-Shayrat och därifrån flög de mig till al-Mazzehflygbasen i Damaskus. Bara en kvinna var med mig och nakna fängslade män. De var kedjade med långa järnkättingar, hopbundna med varandra och de blev slagna oupphörligt.

      De tog mig till säkerhetstjänstens enhet i Damaskus och förde mig ned flera våningar under jord. När jag fick veta att jag var på Palestinaenheten sade jag mig att jag skulle dö. Jag visste vilka förhållanden som rådde där och om man kom levande därifrån var det ett under.

      Cellen var två gånger en meter. Vi var tätt hopträngda, den ena ovanpå den andra, och vi turades om att sitta, stå och sova. De gav oss mat full av naglar och hårtussar. Det fanns inget ljus och ingen luft att andas. Jag blev sjuk och låg medvetslös i flera dagar. Flickorna bankade på dörren och kallade på hjälp för att rädda mig. Fångvaktaren kom och sade till dem: »Säg till oss när hon dör så vi kan slänga henne i soporna.« De förbjöd oss att komma ut och lämnade oss att bajsa och kissa på oss. Vi hade ständig diarré och under mensperioden var situationen katastrofal. Det fanns inga bindor, så vi rev sönder kläderna för att använda i stället. De tvingade oss att dricka vatten som de lagt kamfer i som lugnande och många flickor förblödde på grund av det.

      En gång kom de med en fånge från Daraa. Vi visste inte att hon blivit våldtagen och var gravid. Hon dolde det för alla. Vi trodde att hon var sjuk eftersom hon aldrig slutade kräkas. Sedan berättade hon för oss att hon blivit våldtagen på säkerhetstjänstens enhet 215 och var gravid i tredje månaden. Hon försökte framkalla ett missfall och slog sig kraftigt i magen. Hon drabbades av kraftiga blödningar och föll ihop på golvet, rörde sig inte mer. Fångvaktaren kom med en fånge från en annan cell som var barnmorska. Kvinnan blev aborterad samtidigt som kameran i cellen filmade oss hela tiden. Det var något skamfyllt, att vara blottad och plågsamt naken i den här situationen. Vi täckte över henne medan aborten pågick och ställde oss framför kameran så att ingen kunde se henne. Vi var tjugo kvinnor och en som genomgick abort inför våra ögon, som skrek och grät oavbrutet. Hon fick inte ens en smärtstillande tablett och inget att göra sig ren med efter aborten.

      Förhören och tortyren av oss fortsatte. Jag var nära att drabbas av epilepsi, för de fortsatte tortera de unga aktivisterna inför mig. Vi hungerstrejkade och de visste att jag sporrade de andra att delta, så de satte mig i isoleringscell. Där såg jag för första gången löss krypa på golvet och de åt av min kropp. Stanken av träck var mördande i isoleringscellen. Precis mitt emot fanns männens kroppar och deras lukt var kvävande, för deras sår var öppna och infekterade. Fångvaktarna använde andningsmasker. Jag förstod att en ung man dog av tortyr medan jag satt i isoleringscellen. Förhörsledaren slog honom i huvudet med min celldörr som var av järn. Jag hörde hur hans huvud krossades. Förhörsledaren fortsatte slå tills mannen föll till marken och jag hörde honom rossla till innan han dog. Hans blod sipprade in under dörren i min cell. De brukade dunka männens huvuden mot korridorväggarna och mot celldörrarna. Hela korridorväggarna var nedstänkta med blod från deras huvuden.

      Jag drabbades verkligen av epilepsi. Vi hörde fångvaktarna och förhörsledarna flämta av trötthet på grund av all den tortyr de utsatte männen för. Jag förstod när de kom på kvällen att flera av männen hade dött under tortyrsejourerna när en av fångvaktarna sade: »Bär bort dem. Det är slut med dem.« Jag darrade.

      På årsdagen av revolutionen gjorde de något utöver det vanliga. De var extra provocerande och brutala. De klädde av männen nakna, tog ut dem i korridoren och överöste dem med våldsamma slag medan de skrek: »Det här är för årsdagen av er revolution!«

      Efter fem månader förflyttades jag till Adrafängelset och stannade där i ytterligare fem månader. Omständigheterna var bättre där än på Palestinaenheten. De tvingade oss att rösta för att välja om Bashar al-Assad. Jag vägrade delta och sade att jag aldrig skulle lägga min röst på honom. De satte mig i isoleringscell som straff.

      Jag kom ut tack vare en muta från en advokat som min familj anlitat. Vad som helst kunde ordnas med pengar. Jag var fysiskt och psykiskt helt nedbruten. I fängelset hade jag inte fått min medicin och jag led av körtelutvidgning, svullnad i höger bröst och jag hade fått problem med urinvägarna, underlivsinfektioner och min mens var avbruten under hela tiden i fångenskap. Efter frigivningen fick jag behandling så att mensen kom tillbaka normalt, men jag led fortfarande av blodbrist och utmärgling.

      Jag återvände till Aleppo och bodde i stadsdelen al-Shaar. Trots att min familj tryckte på för att jag skulle lämna staden vägrade jag och började år 2015 arbeta som fältkoordinator på en hjälporganisation som distribuerade mat och mediciner till kvinnor och barn. Bombangreppen intensifierades dag för dag. Jag gick till sjukhuset för att hjälpa till med akutvård samtidigt som jag undervisade barn i en tillfällig skola. Anfallen blev en del av våra liv medan regeringsstyrkorna varje dag kom lite närmare Aleppo. Vi väntade oss att bli belägrade. Min familj var belägrad av Islamiska staten i en by i närheten av staden al-Bab. De flydde därifrån och kom till Aleppo. Men de återvände inte till vårt hus för det var förstört. Hela vårt kvarter var förstört och övergivet.

      En av mina väninnor hade gått över till Islamiska staten och hon kontaktade mig för att försöka övertala mig att ansluta mig. Jag var chockad över vad hon gjort och höll mig för mig själv. Hon var övertygad om att Islamiska staten skulle tvinga regimen att ge oss våra rättigheter. Jag var emot henne i det avseendet. Islamiska staten var min fiende precis som Assadregimen.

      Jag och en annan väninna hittade en bostad där vi levde ensamma. Vi utsattes för starka påtryckningar för att vi var två unga kvinnor som bodde på egen hand. Vi diskriminerades för att vi var kvinnor och under mitt arbete på sjukhuset var en av läkarna, som hade långt skägg, emot idén att vi kvinnliga volontärer skulle befinna oss där. Han sade till oss att vår plats var i hemmet och att det inte var tillåtet för män och kvinnor att vara på samma plats. Andra läkare stod på vår sida mot honom och stödde oss. Vi arbetade som män förutom att vi inte bar vapen. Vi körde till frontlinjen, var stationerade där för att ge akutvård till sårade och hjälpa skadade, men de stridande vid fronten motsatte sig vår närvaro. Jag och sju andra kvinnliga volontärer jobbade utan vila dag och natt, men efter en tid var bara jag och en annan kvinna kvar. Jag och min väninna som bodde ensamma utsattes för trakasserier och Nusrafrontens enheter stoppade oss vid vägspärrarna för att vi bar jeans trots att vi samtidigt bar slöja. De ville att vi skulle klä oss helt i svart och bära niqab, men jag vägrade. De protesterade när vi körde bil och sade att det var förbjudet för oss. Det var första gången vi hörde någon prata på det sättet i Syrien. De försökte hala revolutionens flagga med motiveringen att det var de otrognas flagga. De ville hissa den svarta flaggan med texten »Det finns ingen gudom utom Gud« men vi vägrade. En gång sade jag till en av dem som opponerade sig: »Det här är mitt lands flagga. Jag har hissat den med mitt blod. Var var ni när vi hissade den?«

      I början av revolutionen fanns det många kvinnor som engagerade sig i arbetet och rörelsen. Jag och andra unga kvinnor levde oberoende. Jag bodde ensam, arbetade och gjorde nya erfarenheter i mitt liv. Jag var emot vapnen men jag vet många kvinnor som beväpnade sig. Senare förändrades saker och ting när de väpnade styrkorna tog kontrollen.

      Belägringen av Aleppo började i slutet av maj år 2016 och därefter blev bombanfallen mer våldsamma. För mig var det krigets värsta dagar. Jag såg människor svälta och kunde inte hjälpa dem. Jag kommer aldrig att glömma ansiktet på den kvinna i sjuttioårsåldern som stannade mig och vädjade till mig om mat. Hon sade att hon och hennes fyra döttrar inte ätit på två dagar. Då önskade jag att vi skulle dö allihop och slippa denna plåga. Barnen letade efter mat i tomma sopcontainrar.

      Vi saknade medicinsk utrustning och skyddsrummen blev till vårdstationer. Sista tiden, under andra halvan av 2016, dog många människor av brist på läkemedel och antalet amputationer ökade därför att det saknades elementär vårdutrustning. Vi utförde kirurgiska ingrepp i ljuset från mobiltelefoner, för elektriciteten var avstängd hela tiden, liksom vattnet, och blodet torkade in eftersom vi aldrig kunde skura sjukhusgolvet. Stanken var outhärdlig. Vi desinficerade de kirurgiska instrumenten med hjälp av eld.

      Under belägringen genomfördes andra sorters bombangrepp. Tryckvågsgranaterna var som jordbävningar. Marken skakade runt oss, även om vi var långt från nedslagsplatsen. I bensinfatsbomberna som släpptes över oss fanns även klorgas, vilket ökade antalet offer. Jag kände lukten av klorgas. Mina ögon började rinna och de blev röda, liksom huden. Den kliade alltid i flera dagar efter ett anfall. I början tog jag hjälp av syrgas, men sedan blev vi av även med den.

      När det gällde maten försvann den också. Det fanns lite bulgur och linser men det fanns ingen värmekälla att laga mat på. Folk brände sina kläder för att koka bulgur. Det fanns en man vid namn Abu Abdu som utvann diesel ur plastföremål, men då uppstod det en giftig substans och han dog själv vid ett av omvandlingsförsöken. Jag åt den persilja som fanns och strödde på salt men ingen olja. All vår mat var utan olja. Under oktober och november var folk på gränsen till kollaps. Jag såg dem på gatorna med utmattade, bleka ansikten, onåbara som spöken. Barnen led av blodbrist och undernäring, mödrarnas bröstmjölk sinade och de kunde inte amma eftersom de inte åt. En gång kom de med en man till sjukhuset vars revben stack ut. Han såg ut som ett benrangel och hade dött av svält.

      Vårt hem, mitt och min väninnas, låg i Shaarområdet. Regimen tog kontroll över områdena al-Sakhour och Masakin Hanano. Jag var livrädd och kunde inte sova av rädsla för att bli fängslad igen. Om regimen kom ville jag hellre dö i bombangreppen än återvända till fängelset. Byggnaderna runt mig var raserade och huset jag bodde i var till hälften förstört. Jag hade en komradio i handen dag och natt för att kunna kommunicera med civilförsvaret och akutvården och jag följde attackplanens rörelser och bombningar. Jag var på gränsen till att dö av sorg och förtvivlan över vår svält, över hur människor dog inför mina ögon, över granaterna som föll i överflöd. Döden som jag längtade efter men som inte kom! Granatsplitter flög in genom fönstren och föll över mig utan att jag flyttade mig från sängen. Jag lyssnade på hög musik och brydde mig inte. Jag väntade på en hastig död, avskydde tanken på att vänta på döden. Det var därför jag satte på musik varje gång jag kom tillbaka hem. Det blev en av mina nya vanor.

      Varje gång regimen tog kontroll över ett nytt område flydde befolkningen kollektivt därifrån. En väldig människomassa vällde in i ett annat område. Sin mat var allt de bar på. Jag flydde med dem. Under en vecka bodde jag på tre olika ställen. När regimen tog över ett område lämnade jag det för ett annat. Därefter var jag på flykt igen tillsammans med människomassan som rörde sig runt i Aleppo. Vi sprang med granaterna vinande över huvudena samtidigt som regimstyrkorna ryckte fram.

      Sista dagen innan jag lämnade Aleppo för gott ville jag leverera mat till en grupp familjer som höll på att dö av svält. Jag sprang genom ett område där det fanns krypskyttar. Jag såg en bil som brann efter att ha träffats av en granat. Inne i den fanns människor som hade fattat eld. Jag stannade inte för att ge dem vård. De var redan döda och jag visste att det fanns hungriga barn som väntade på mig.

      När jag kom fram till platsen där familjerna fanns träffades vi av en granat innan jag hade gett dem maten. Under de första tio minuterna såg jag inget annat än svart rök, därefter började det som fanns runt mig gradvis att bli synligt, liken och kroppsdelarna. Och jag hade överlevt igen. Inom mig sade jag: »Vilken katastrof! Jag överlevde!« I trekvart letade jag efter en bil som kunde förflytta de sårade. Många var skadade. Den dagen glömmer jag inte så länge jag lever. De skadade dog medan jag såg på och jag kunde inte rädda dem. Hungriga familjemedlemmar hade plötsligt, inom loppet av några sekunder, förvandlats till kroppsdelar utspridda framför mig. Detta hände i Aghiurkvarteret i november 2016.

      Regeringsenheterna hade för vana att genomföra våldsamma bombningar innan de tog över ett område, de brände och förstörde allting innan de gick in. Jag visste att de skulle ta kontroll över Aghiur och vi förflyttade oss alla till stadsdelen al-Zebdia. Människor från alla håll samlades där och det var den sista plats Aleppoborna lämnade innan regimen slutgiltigt tog kontroll över staden.

      Vi stannade en månad i skyddsrummen. Jag grät över hur smutsig jag var. Det fanns inget vatten och inget internet och jag tvättade mig inte på en hel månad. Det fanns en brunn och varje familj tilldelades en enda hink och ett mål mat bestående av kokt bulgur i bästa fall. Det fanns familjer som var utan mat i två eller tre dagar, även om familjerna hjälpte varandra. Anfallen blev mer intensiva och våldsamma. Vi väntade på döden. Än i dag kan jag inte fatta hur jag överlevde. Tiotals gånger gick jag runt i bråten och rasmassorna och drog ut liken efter mina vänner. Jag var helt förstörd.

      Vi var en grupp unga män och kvinnor som i början av revolutionen hade startat gruppen Aleppos revolutionärer. Nu kände vi ett ansvar gentemot de neutrala civila som inte involverat sig i det som hände. Vi samlades för att säga till styrkorna att folk ville överleva och ge sig av. Vi ville rädda dem som fanns kvar i olika stadsdelar. Två personer från vår grupp gick och träffade Zenkibataljonerna och Ahrar al-Sham och informerade dem om vad vi ville. Vår begäran sammanföll med ett internationellt arrangemang för att evakuera oss. Vi ville verkligen få ut de civila, för situationen för oss var annorlunda än för människor i andra belägrade områden. Vi hade inga passager där vi kunde ta oss in och ut och i Aleppo fanns inga odlingsområden. Folk var verkligen på väg att dö av hunger, om de inte dog av bombanfallen. Staden var tom och vi var samlade i vissa begränsade områden, som om vi gjort oss redo för att dö. Den internationella uppgörelsen om evakuering av de civila slöts och vi visste att de gröna bussarna skulle komma. Men ambulanserna kom före för att evakuera de skadade. Bulldozrar kom för att jämna ut rasmassorna så att ambulanserna kunde komma in. Iranska milisgrupper dök upp och besköt civilförsvarets bilar. Mina vänner sårades och förhandlingarna avbröts i två dagar. Till sist började människokaravanerna ge sig av. Den dagen kallas Dagen då Aleppo föll.

      Folk var halvt vansinniga och kunde inte tro att de skulle få leva. Många hade bränt sina hus när de lämnade dem. Jag var på sjukhuset och gav mig inte av i någon av de första omgångarna. Jag stannade och hjälpte de sårade och tog hand om min vän i civilförsvaret som blivit skadad. Jag reste ut i en ambulans tillsammans med min sårade vän, åkte inte buss med människokaravanerna. Jag var rädd att bli gripen vid någon av de vägspärrar som stod under kontroll av ryska soldater. De stoppade ambulansen men lät oss passera. Hälften av de människor som tog sig ut med bussarna var skadade och sårade.

      Jag kom till ett sjukhus tillsammans med min vän, lämnade honom med hans fru och gav mig av i riktning mot gränsen. Jag visste att jag hade lämnat Aleppo för gott och att Aleppo var borta för alltid. Jag grät otröstligt som jag inte gråtit sedan början av 2011.

      Nu bor jag i Kanada. Jag hade aldrig trott att jag skulle leva som flykting i ett annat land och jag tänker fortfarande på Aleppo. Men i dag är jag helt övertygad om att det inte finns någon mänsklig rättvisa. Allt vi bad om var en smula värdighet, frihet och rättvisa och resultatet blev att vi utraderades och vårt land föröddes.

      Här är länk till föregående del.

  • Energi