26 juni

Nyhetsmagasinet Syre

onsdag, 26 juni 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 2: Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del två är Saras berättelse.
    • Zoom

      Del 2: Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del två är Saras berättelse.

      Jag kommer från al-Moadamyeh och heter Sara. När revolutionen bröt ut var jag tjugoett år, studerade på universitetet och arbetade. När jag var sjutton bestämde jag mig för att försörja mig själv och tog arbete på en översättningsbyrå. Min familj är välbärgad och blev upprörd över att jag började arbeta så tidigt.

      Den 21 mars 2011 var dagen för de första demonstrationerna i al-Moadamyeh (Al-Moadamyeh är ett samhälle väster om Damaskus som administrativt tillhör Rif Damaskus-guvernementet. Al-Moadamyeh, en förvanskning av al-Moadhamyeh som refererar till kung al-Moadham Issa ibn Ayuob, var ett av de första samhällena som reste sig mot Assadregimen 2011. Det räknas som ett av de viktigaste i västra Ghouta och var det största till ytan innan regeringen beslagtog 85 procent av marken utan att betala kompensation till lokalbefolkningen). Vi firade Mors dag när vi hörde demonstranternas rop i närheten av vårt hus: »Daraa, vi är med dig intill döden« och »Folket vill att regimen faller«. Genom fönstret observerade jag regimtrogna polisstyrkor, soldater och säkerhetsmän som bar elbatonger och pistoler. De grep många människor och misshandlade andra. Jag såg dem slå min kusin som var 16 år och sedan gripa honom. Jag var väldigt arg, för min familj hindrade mig från att gå ut och de tillät att den unge pojken blev gripen. Mödrarna vars barn fängslats grät av ångest. Men säkerhetstjänsten släppte dem efter två dagar.

      Den 25 mars 2011 hölls en stor demonstration där deltagarna krävde regimens fall. Varken jag eller de andra kvinnorna i al-Moadamyeh deltog. Jag började demonstrera i april månad, gick ut på gatan, fotograferade demonstrationerna, skrev ned vad som hände i detalj och skickade till en av mina vänner som skickade det vidare till medierna. Jag höll det hemligt för min familj som fruktade att jag skulle bli gripen. Samhället utgick ifrån att alla som greps utsattes för våldtäkt, vilket ledde till att kvinnan stöttes ut och familjen vanärades.

      I största hemlighet för familjen höll jag kontakt med Facebooksidan al-Moadamyehs koordineringsorgan. Till följd av Assadregimens val av en våldsam lösning på säkerhetsproblemen i mötet med den folkliga rörelsen bildades grupper av medborgarrörelser, senare kända som Koordineringsorganen. Deras huvudsakliga uppgift var att samordna och organisera det civila arbetet och synkronisera det med den folkliga rörelsen och de revolutionära aktiviteterna och arrangemangen. Varje samhälle eller stad hade sitt koordineringsorgan och de var uppdelade administrativt så att de var oberoende av varandra. Koordineringsorganen definierade sig som icke-statliga organisationer som ägnade sig åt civilsamhället. Organen var annorlunda jämfört med den traditionella oppositionen. I början av revolutionen ledde de en form av kollektivt politiskt arbete inriktat på att störta Assadregimen. Varje koordineringsorgan knöts till sitt område genom namnet, som Koordineringsorganet i al-Moadamyeh eller Koordineringsorganet i Duma och senare andra.

      Koordineringsorganen förenades under namnet Den syriska revolutionens förenade koordineringsorgan, grundat i maj år 2011. Koordineringsorganen hade många uppgifter, bland annat dokumentation, rättsskipning, akuthjälp, vård och matdistribution.och skickade rapporter om gripna och om räder som säkerhetstjänsten gjorde. Den första som stupade i al-Moadamyeh var Muhyi al-Din Damrani som dödades av beväpnade män. Det sades att de kom från regimanhängarnas kvarter. Folk gick ut för att följa honom till graven. De var ungefär 2 000.

      Under begravningsdemonstrationen greps andra och jag skickade deras namn till medierna. Därefter, den 22 april 2011, gick 10 000 människor ut i en stor demonstration. I den deltog även kvinnor, och säkerhetstjänsten öppnade eld. Ett barn och två unga män dödades, mellan trettio och fyrtio personer sårades. Jag fotograferade demonstrationen som passerade utanför vårt hus. Jag kunde inte tro våldet som utspelade sig inför mina ögon. Invånarna i al-Moadamyeh öppnade ett fältsjukhus i moskén och från minareten kallade de på hjälp från blodgivare för att behandla de sårade. Jag gick dit och såg en stor samling människor på led för att donera. På gatorna ropade andra efter akutvårdsutrustning och det gjorde ont i mig när jag såg folk som vägrade hjälpa till och sade till varandra: »Det här angår inte oss.«

      På mitt universitet sade studenterna att den som demonstrerade mot Assad var en förrädare och att de som gick ut emot honom fick pengar från utlandet. Men jag såg med egna ögon att det inte var sant. Jag förlorade vänner på universitetet och vann andra i revolutionen, medan jag i hemlighet fortsatte med mitt arbete som reporter.

      Regeringsarmén invaderade al-Moadamyeh den 9 maj 2011. Telefonnätet och internet blockerades och stridsvagnar placerades ut på gatorna inne i och runt staden. Vi förbjöds att öppna våra fönster. Säkerhetstjänstens enheter spred ut sig överallt och tillsammans med dem var kollaboratörer som pekade ut var demonstranterna bodde. Jag såg dem storma husen och hörde kvinnornas skrik. De grep omkring 1 500 personer och misshandlade alla. De trängde sig in i vårt och alla andras hus och slog vem som helst som de mötte på vägen. Under fem dagar hindrades vi från att lämna våra hem och de misshandlade alla som försökte ta sig ut. Jag öppnade ett fönster och då sade en av säkerhetstjänstens män: »Håll dig inne, annars skjuter jag dig!« Den femte dagen var folk hungriga och de tilläts gå och köpa bröd. I början av vår gata stod en stridsvagn, och oljefat och sandsäckar hade staplats upp, som i en krigszon. Jag blev chockad. Jag hade en 3G-anslutning till internet och arbetade över den. Från mitt fönster dokumenterade jag vad säkerhetstjänstens folk och armén gjorde.

      Efter två veckor återgick livet till synes till det normala. Vi började demonstrera varje fredag. Varken dödandet eller brutaliteten fick stopp på demonstrationerna mot Assad.

      Vi, en grupp unga kvinnor, skrev speciella plakat till demonstrationerna där vi krävde regimens fall. Darayyas invånare kom och deltog tillsammans med oss. Vi arbetade i skenet av stearinljus och tryckte upp flygblad i en printshop nära en vägspärr. Det innebar en stor risk men vi var inte rädda. Vi kopierade och läste böcker om världens revolutioner och deras historia och spred flygblad utanför folks ytterdörrar som förklarade revolutionens natur. Vi var grupper av kvinnor, aktiva inom livets alla områden. Grupperna var åtskilda av säkerhetsskäl och för att hålla dem hemliga. Våra möten hölls i min familjs hus, eftersom ett av mina mål var att inte bli fängslad. Men familjen visste inte om det.

      När antalet sårade växte på grund av säkerhetsstyrkornas skottlossning mot demonstranterna skrev jag in mig på en akutvårdskurs för att lära mig ta hand om sårade. Vi kunde inte ta dem till de allmänna sjukhusen, för säkerhetstjänsten grep de skadade och läkarna som vårdade dem.

      Fredagen den 29 juli 2011 hölls en jättelik demonstration under parollen »Er tystnad dödar oss«. Folk bar en stor revolutionsflagga och ropade med en röst: »Folket vill att regimen faller.«

      Under 2012 genomfördes två massakrer av säkerhetstjänsten och al-Shabihamilisen. Vid den första följde jag vad som hände från mitt fönster. Till att börja med hörde jag hur husdörrar slogs sönder, därefter skottlossning och skrik från människor som blev slagna, deras röster när de greps och sedan när de slaktades. Massakern, som kom att kallas Knivmassakern, inträffade i slutet av juli 2012. Vi gömde oss i källaren. Vi var några familjer, ungefär femtio personer, som kände till nyheten om arméns stormning. Vi hade varken telefon eller internet. Vi hade inte heller tillräckligt med mat men vågade inte gå ut. Några dagar gick med kraftig närvaro av soldater och säkerhetstjänst. Jag och en släkting smet ut på natten och klättrade över muren. Det var kolmörkt och vi ville skaffa lite mat. Jag oroade mig för barnen i källaren. De var mina elever, jag kramade om dem i mörkret och höll dem intill mig. En flicka sade till mig: »Om de ska döda oss föredrar jag att de skjuter mig. Säg åt dem att inte skära halsen av mig!« Det gjorde mig galen att höra barn prata på det sättet. Vi hade tjugo stycken hos oss i källaren. Rummet var litet, det fanns inte plats för alla. Det var svårt att sova och vi kunde inte äta, för vi var rädda att bli slaktade. De var utanför vårt hus. Jag hörde och såg dem.

      Sista dagen knackade de på vår dörr, därefter knackade de på källardörren och en man i militäruniform uppenbarade sig. Vi darrade av skräck. Jag och min svägerska öppnade. Han förbannade oss och skrek, medan jag sade att vi var kvinnor och barn här och att vi var rädda. Han frågade var männen fanns och jag svarade: »Det finns inga.« Han krävde att vi skulle lämna källardörren öppen och gick sin väg.

      Först dagen därpå förstod vi att de inte skulle komma tillbaka och döda oss. Men att vänta hela natten var fruktansvärt. Jag trodde att de skulle skära halsen av oss om de fann några män, men vi överlevde. Vi upptäckte att hundra människor hade dött i stormningen. De dödade familjen Idris genom att skära halsen av dem. Därefter dödade de fyra unga män inför deras mor. Hon kom att kallas al-Moadamyehs al-Khansa (Kvinnlig arabisk poet på 600-talet. Hon var samtida med Muhammed, konverterade och skickade ut fyra söner i kriget för islam, övers. anm.). Jag sökte upp henne och hon berättade historien i detalj, hur de dödade dem framför ögonen på henne och satte eld på huset. Jag skickade vidare alla uppgifterna till medierna.

      Den andra massakern inträffade i oktober månad. När vi fick höra om arméns stormning flydde vi till min morbrors hus i närheten av stadsdelen Sharqia, som tillhörde de regimtrogna och där situationen var säkrare. Vi upptäckte att huset inte var tillräckligt stort och att hela släkten försökte tränga ihop sig där, så pappa bestämde att vi skulle åka tillbaka till vårt hus. Det var ett misstag att ge sig ut i den allvarliga situation som rådde, för en helikopter förföljde oss och sköt kulspruteeld. Jag märkte att enheterna siktade runt omkring oss för att plåga och skrämma oss. De skulle enkelt ha kunnat skjuta ihjäl oss. Jag trodde att jag skulle dö, för helikoptern var precis ovanför oss. Vi flydde undan i sicksack åt höger och vänster. Det höll på i tio minuter, men det kändes som tio år. Jag förstår inte varför de lekte med våra liv där vi satt hopträngda på varandra i en liten lastbil. Under de minuterna var vi ingenting … ingenting.

      När vi kommit fram till huset såg vi plötsligt en stridsvagn framför oss. Vi sprang för att ingen i den skulle få syn på oss. Hemma gick vi ned i källaren och under den här tiden, medan vi flytt från helikoptern och stridsvagnen, begicks en masslakt i utkanterna av al-Moadamyeh, 150 människor dödades, bland dem fanns icke identifierade personer. Jag samlade och dokumenterade namnen på allesammans. Dödsskjutningarna gjordes på ett fält, människorna samlades ihop och sköts ned. Därutöver brändes många hus.

      Efter de båda massakrerna köpte jag två kameror och batterier och började fotografera och skriva och skicka till medier över hela världen. Jag var besatt av tanken att världen skulle få veta hela sanningen om vad vi upplevde. Jag skrev under min pseudonym Sara al-Samman. Ibland publicerade jag tolv inlägg på en och samma dag och många utländska tevekanaler kontaktade mig. Jag arbetade hela tiden.

      Den omfattande belägring som gradvis införts sedan början av 2012 slutade med fullständig blockad i början av 2013. Först placerade regimen ut krypskyttar på alla tak medan Mig-plan hela tiden bombade oss. Vi var isolerade, som om vi var avskurna från omvärlden. De angrep oss med en vakuumbomb och fyrtio personer dödades i en och samma attack. Vi kunde inte tro vad som hände, men jag var där och såg hur min släkting och hennes åtta barn alla dödats av bomben. Ingen överlevde utom en sex år gammal flicka. Kvinnorna som dödats var i min ålder. Jag kände dem. De var mina släktingar och vänner. Jag såg dem ligga utsträckta där, döda.

      Jag gick till fältsjukhuset och arbetade utan uppehåll. När människor försökte dra ut kropparna under högarna av bråte efter det första anfallet återvände planet på nytt. Många dödades, en kvävdes under bråten. De var mina grannar och min familj. Därefter bombade regimen för tredje gången den dagen. Detta var i början av år 2013. Händelsen kallades Massakern på Jumafamiljen. Den enda flickan som överlevde blev brännskadad. Jag satt hos henne på fältsjukhuset. Vi trodde att hon skulle dö. När hon drogs ut såg hon ut som om hon var död. Jag höll mig intill henne i tre dagar, lämnade aldrig hennes sida. Hennes bror dog i våra armar efter två dagars dödskamp och hon blev kvar helt ensam. Vi var belägrade, men jag försökte få tag i en bit kex eller choklad åt henne. Jag letade som om det vore efter ett diamantsmycke. Vi hade inte berättat för henne att alla i hennes familj dödats. Med varje ny massaker förlorade jag något av mig själv. Jag dog och kom till liv igen.

      Antalet skadade och dödade började stiga så jag stannade kvar på fältsjukhuset. Det låg i en källare. Vi hade kunnat säkra en del medicinsk utrustning till det. Min uppgift var att ge injektioner men också att fotografera massakrernas första ögonblick. I dag ångrar jag att jag tog bilder på alla dessa människors kroppsdelar. Det känns som om jag bidrog till att bilden av oss blev en konsumtionsvara. Jag kränkte offrens integritet. Jag ville att världen skulle få veta vad som verkligen hände, för Assadregimen och medierna berättade inte sanningen. Men det tjänade ingenting till. Världen såg allting, den såg oss dö, men ingen gjorde någonting. Jag känner att jag fortfarande är mycket upprörd och det som plågar mig mest är de döda med okänd identitet. Och jag fotograferade dem allihop.

      Vidare var jag utsedd att svepa liken av de kvinnliga dödsoffren. Det var den svåraste uppgiften av dem jag tilldelats. En gång lämnade de mig ensam i rummet med liket av en ung kvinna som dödats i ett bombanfall och vars spädbarn och man överlevt. Jag satt intill den döda kvinnan och tittade på henne. Maken skrek utanför och jag tänkte att jag hörde en röst på radio, att det inte kom från en verklig man. Jag inbillade mig att kvinnan skulle resa sig och tala till mig. Jag förstod inte innebörden i att vara tillsammans med ett lik. Plötsligt sade jag till henne: »Res dig upp, snälla, din man sörjer och din bebis gråter.« Spädbarnets skrik blev högre och högre. Jag rörde vid henne, hon var kall. Jag kallade på henne med hennes namn: »Res på dig, Madiha …«, sade jag till henne. Till slut svepte jag henne och tänkte: »Det vi gick ut och krävde, är det värt all denna död? Vi reste oss för livet och skördade död.« Jag grät och lämnade hennes ansikte avtäckt. Jag ville att världen skulle se hennes ansikte. Kvinnornas ansikten täcktes ibland, men jag kvävdes av åsynen av alla dessa lik som förvandlats till vita säckar bara.

      Ibland ombads jag hjälpa till vid kirurgiska ingrepp. En gång kom min vän ut ur operationssalen och räckte mig en plastpåse. Jag tittade i den och såg en mansfot. Jag föll nästan ihop. »Lägg den åt sidan. Vi måste begrava den«, sade min vän. Jag gjorde allting som om jag var hypnotiserad, och emellanåt tänkte jag: Det här är en mardröm. Den där bilden lämnar inte mitt medvetande, en människofot i en plastkasse. Jag ser den fortfarande i mina mardrömmar.

      Men det jag ser mest i sömnen är två tomater. Under belägringen hade vi satt några tomatplantor i trädgården. En av dem bar två små tomater. Mamma plockade dem och jag förberedde dem för att göra en sallad att äta med hackade vindruvsblad. Mamma sade att salladen skulle smaka bättre med tomaterna. Min bror tog en och sade att han var sugen på att äta den. »Gör inte det!« sade mamma. »Den är till salladen och alla behöver den. Vi har bara de här två.« Han bad mig fotografera honom med tomaterna när han skojade framför oss. Jag tog bilden och skrattade. Två dagar efter händelsen dödades min bror, hans fru och deras barn av en granat. Mamma upprepar fortfarande: »Om jag bara låtit honom äta den där tomaten.« Och jag ser fortfarande i mina mardrömmar hur tomater forsar från himlen som blod.

      Efter en tid stod jag inte längre ut med att vara på fältsjukhuset dag och natt. Nio barn i al-Moadamyeh dog av svält. Ett av dem var min kusin som var tre år. Jag bestämde mig för att inte se fler sådana förbrytelser på sjukhuset.

      Intill vårt hus låg en lagerlokal som tillhörde en bok- och pappershandel i Damaskus och som hade bombats. Lagret innehöll skolmateriel för barn. Samtidigt såg jag änkor med många barn som saknade skolor. Tillsammans med en grupp andra kvinnor bestämde jag mig för att starta gruppen Vision för att stödja barn och utbilda dem. Vi började med ett psykologiskt stödcenter som vi öppnade i källaren till ett grannhus. Jag hade en dator och högtalare och sedan visade vi tecknade filmer och videor med visor för barnen. De tyckte det var otroligt för det fanns ingen elektricitet, men jag laddade min utrustning med batterier. Projektet var mer framgångsrikt än jag hade väntat mig. Många volontärer kom till oss för att undervisa barnen. Vi erbjöd nya klasser och via nätet höll jag kontakt med internationella organisationer som finansierade oss. Vi fick många elever i olika åldrar från olika generationer. Vår prioritet var aktiviteter för barn och psykologiskt stöd. Vi bombades och var under belägring, vilket orsakade djupa psykologiska kriser hos barnen.

      Vi öppnade ytterligare tre center eftersom antalet barn växte snabbt efter att deras familjer dödats. Våra aktiviteter utökades, men oenighet uppstod mellan oss och Lokala rådet (En församling bildad i stället för de lokala myndigheter som försvann från de områden som Assadregimen drog sig tillbaka ifrån. De lokala råden styrdes av invånarna i dessa områden och erbjöd tjänster inom information, vård och humanitär hjälp). Medlemmarna var missnöjda med att vi kvinnor fick så mycket inflytande. De accepterade inte att vi startade projekt och var oberoende av dem på det sätt vi var. De angrep oss offentligt. De var alla män, men jag och de andra kvinnorna fortsatte arbeta utan uppehåll.
      Den 21 augusti 2013 utfördes en kemisk attack mot al-Moadamyeh.

      Den kvällen sökte jag efter undervisningsvideor för barnen. I ärlighetens namn sov jag inte mycket. Ändå var jag inte trött. Jag var vaken när sex eller sju raketer slog ned klockan halv sex på morgonen, en av dem i närheten av vårt hus. Effekten blev liten på grund av vindriktningen. Vi gick upp på taket, för gasen trängde in där nere. Vi var chockade och panikslagna. När vi kommit upp på taket återvände planen och angrep människorna som tagit sig upp dit. Min svägerska satte fuktiga tygstycken över munnarna på barnen. Attacken var annorlunda. Det var första gången jag hörde något liknande och det var inte som det brukade. Människor skrek överallt, sprang. Vi hade ingen bensin, så folk kunde inte fly bort från kemikalierna i sina bilar. Dessutom var al-Moadamyeh belägrat och omringat från alla håll.

      Granaterna lät som gnisslandet från ett tåg som plötsligt stannar. Det är vad jag minns och att vi fick svårt att andas. Jag gick raka vägen till fältsjukhuset i närheten av mitt hem. Jag såg människor ligga på gatan utanför sjukhuset medan andra stänkte vatten på dem. Jag tittade på liken och i ändan av gatan fanns andra som fortfarande levde. Deras överkroppar krampade, ögonen var vita och fradga rann ur deras munnar. Jag skrek: »Vad ska jag göra?« Vi hade ingen erfarenhet av att arbeta med sådana här saker. Jag och de som var med mig gick in på sjukhuset. Där stank det ruttna ägg. Vi satte på oss de vanliga munskydden, men det var inte tillräckligt. Kvinnor låg på ena sidan med krampande överkroppar och skrek hysteriskt. Männen låg på andra sidan och rörde sig på samma sätt, som om de härmade kvinnorna. Vi skvätte vatten över dem. Folk kom med vinäger och citroner som de plockat från träden, men skadorna bara förvärrades. Fler kom för att hjälpa till.

      Jag påverkades av kemikalierna, men inte genast. Det gick en tid innan jag förlorade synen under en vecka och drabbades av andningssvårigheter. Men precis när det hänt kunde jag fortfarande röra mig. Där fanns en läkare som stod bredvid mig och lämnade över ett spädbarn till mig. Jag trodde att han ville att jag skulle ge det första hjälpen och jag gav det konstgjord andning. Därefter upptäckte jag att barnet var dött. Jag fick panik! Människor skrek hysteriskt.

      Jag frågade efter bebisens familj. De svarade mig att alla var döda. Jag kände mig lättad över att barnet dött och skulle få vila i lugn och ro efter att ha förlorat hela sin familj, att det inte skulle behöva vara ensamt i denna omänskliga värld. Efter att jag lämnat ifrån mig barnet kom en kvinna och tog mig i handen. Hon var i chock. Jag trodde att hon förlorat förståndet. Hon tog ett hårt tag om min hand och sade: »Titta, det där är min dotter, där är min bror, detta är min dotter Miriam och det här är min man.« Hon pekade mot en grupp döda. Hon grät inte, hon ville bara att jag skulle titta på dem. »Det här är min mamma, ser du så vacker hon är? Titta på dem … de sover bara.«

      Vi spred ut de skadade i husen intill sjukhuset. Jag såg de döda och kände de flesta. De var våra bekanta, våra grannar och släktingar. Några av dem var helt uppsvullna. Jag gick in i ett av husen i närheten, där det fanns andra skadade och fick se en nära vän ligga och kämpa. Hans skador var allvarliga.

      Han hade andats in gas när han räddade människor.
      Flygplanen hade släppt saringas över oss. Omkring 80 personer dödades i den här kemgasmassakern. Läkarlaget sade åt oss att tvätta våra ansikten gång på gång och smutta på ren citronsaft, men jag började känna att jag inte längre kunde se framför mig. Jag vet inte hur länge vi höll på att ge akutvård. Men samtidigt hade jag kontakt med tevekanaler i utlandet, framträdde i medier och berättade om vad som hände i al-Moadamyeh. Jag visade bilder på offren. Flygplan bombade huset där bara offrens lik fanns. Där fanns inga skadade. Målet var att döda offren två gånger om! Jag var genomvåt och tappade självbehärskningen. Läkaren sade åt oss att gå och byta kläder och duscha så att inte giftet skulle tränga in i våra kroppar. Jag gick hem och fick veta att en del av vår familj hade dödats och att min brors hus hade träffats. Under en veckas tid kunde jag inte röra mig. Jag var helt blind, hade kvävningsattacker och kunde knappt andas.

      Den 26 augusti kom FN:s inspektörer till al-Moadamyeh för att ta prover och söka bevis för att kemiska stridsmedel använts mot civila. Jag blev upprörd, jag hade knappt återfått synen och brydde mig inte om vad de ville. De tog sig in till oss utan problem, samtidigt som vi svalt ihjäl och dog i kemvapenattackerna. De kom hit som om vi vore försöksråttor. Jag kände mig arg och undertryckt av alla dem som tittade på vår död, som om vi inte var någonting. Jag pratade inte med dem. Det var något med deras uppdykande som kändes mer omoraliskt än själva massakern. Som om de bekräftade att vi bara var varelser redo att dödas.

      Efter massakern arbetade jag dubbelt så mycket med att skriva rapporter och fotografera i detalj vad som hände för olika medier. Vi var chockade och nedbrutna, men vi gjorde vad som måste göras. Efter två veckor fortsatte vi med aktiviteterna i utbildningscentren. Alla var djupt deprimerade. Vi kvinnor samlades och drog upp nya planer för barnens undervisning.

      Sedan beslöt vi att ordna en liten fest för vår väninna som skjutit upp sitt bröllop flera månader på grund av bombningar, död och belägring. Vi som överlevt gasattacken ville låta livet gå vidare. Den dagen blev jag ombedd att fotografera bröllopet. Det kändes underligt därför att jag för första gången skulle fotografera levande människor. Vi spelade musik med batteriström och skojade, skrattade och sjöng för bruden som förlorat sin familj några dagar tidigare. Vi fick henne att skratta.

      Plötsligt hörde vi granateld mitt under festen som firades i skenet av stearinljus. Elen var avstängd hela tiden. Det enda ställe där det fanns elektricitet var fältsjukhuset. Vi brukade gå dit allihop och ladda våra datorer och mobiler. Granaten slog ned men vi visste inte var. Vi gav oss av springande och jag hörde en av kvinnorna säga att granaten träffat min brors hus. Jag sprang i riktning mot fältsjukhuset, för de skadade skulle genast föras dit. Avståndet var inte mer än 300 meter, men det kändes som om jag sprang i en evighet. Jag sprang utan att komma fram. När jag väl nådde dit var min familj och våra grannar där. De grät och skrek. Min bror, hans fru och ett av deras barn hade dödats, men överraskande nog var två av barnen fortfarande vid liv.

      Under en veckas tid efter att min bror, svägerska och deras barn dött var jag som medvetslös. Sedan beslutade jag mig för att hålla ihop för de båda överlevande barnens skull. Jag tog dem med och gick till utbildningscentret. Jag hade tre bröder, en av dem dödades i bombanfallet, den andre skulle senare bli gripen på grund av mig och den tredje är kvar under belägring medan hans fru tog sig ut tillsammans med oss.

      En fråga, som jag inte vet svaret på, sysselsatte mig dag och natt: Var de krav på frihet och värdighet vi ställde värda allt det blod som spilldes och all denna död? Vad var denna värdighet? Vad var denna frihet inför detta bestialiska våld? Jag var emot vapen och när Nusrafronten kom till al-Moadamyeh i början av 2012 sparkade motståndsmännen i Fria syriska armén ut dem. De försökte hindra mig från att fotografera och jag tyckte inte om att ha med militärer att göra. Bara en gång åkte jag för att fotografera vid fronten, men jag brukade åka till Darayya som också var en frontlinje. Vapnen var inte vårt val. Vi ville bara känna oss trygga. Folk höll tyst och var tillfreds med vapnen därför att de var rädda. Minnena av massakrerna och dödsskjutningarna beredde vägen för folks tigande om beväpningen. Vilket var vansinne, för det som hände var att vi dog i båda fallen.

      Vi utvidgade arbetet och aktiviteterna vid utbildningscentren. Jag ville utmana döden och fortsätta arbetet och omsorgen för mina brorsöners skull. Jag gjorde mig stark för deras skull och för flickorna runt mig. Jag kände att om jag bröt ihop skulle läget försämras för dem. Studenterna, volontärerna och de anställda som var med oss studerade och lärde sig, de gjorde allting. De hade en otrolig energi. Vi var som en bikupa. Vi skötte våra sysslor och fortsatte leva. Vi gjorde centret till ett paradis, flickorna målade väggarna och fasaden och vi tog emot elever morgon och eftermiddag. De kom under bombanfallen och trots hungern. Granaterna slog ned runt oss hela tiden och vi röjde upp utanför centret med några timmars mellanrum så att färgerna skulle lysa mitt i förödelsen.

      Under hela den här tiden fortsatte jag mitt mediearbete. Jag skrev tidningsartiklar och skickade och jag fick betalt för artiklarna, pengar som jag donerade till centret.

      Det krävdes stora ansträngningar för att upprätthålla ett enkelt vardagsliv. Männen runt oss trodde till en början att det vi kvinnor gjorde inte handlade om något annat än att ta hand om barnen. Men vårt arbete sträckte sig utanför den ramen och det tyckte de inte om. Vi kvinnor var ett team som arbetade kollektivt, vi diskuterade med varandra och hade varken ordförande, chef eller underställda. Vi motarbetades ihärdigt till och med av aktivister som kallade sig revolutionärer och medborgarrättskämpar. De skapade en speciell hashtag och drev en internetkampanj mot oss. Jag häpnade över vilken nedlåtande uppfattning de hade om oss som kvinnor. Jag kunde inte fatta att våra revolutionskamrater var sådana!

      Men vi fortsatte med våra aktiviteter trots samhällets press på oss från alla håll. Vi led dubbelt, men den värsta chocken psykologiskt kom från vad våra manliga kamrater i motståndskampen gjorde mot oss som kvinnor.

      En gång blev jag kallad till förhör på Lokala rådets säkerhetsavdelning som stod under beskydd av Fria syriska armén. Jag kommer från en stor och känd familj, men om det inte hade varit så kanske de hade uppfört sig annorlunda mot mig. Min bror gick med mig till förhöret. Jag anklagades för stöld. Då blev jag rasande och kunde inte tiga längre. Dessförinnan hade jag hållit tyst länge om vad de gjorde mot oss. Men den här gången skrek jag dem rakt i ansiktet och sade att jag jobbade frivilligt dag och natt, att det jag tjänade på tidningsartiklarna gick till frivilligarbetet och att jag inte ville ge dem några pengar att köpa vapen för (jag visste att det var en av orsakerna till deras ilska mot mig). Det fanns vissa medel som fördes över till al-Moadamyeh för att användas till mjöl. Det var ett slags hjälp som kom från andra organisationer. De visste att vi dolde det här för dem och de ville ha pengarna för att köpa vapen. Jag och två till i teamet sade att folk hade rätt till bröd. Vi gick emot dem allt vad vi orkade.

      År 2013 gjorde vi något utöver det vanliga. Några män var med oss. Vi ritade en karta över al-Moadamyeh och delade upp staden i tolv delar. Vi räknade antalet invånare och noterade vad de behövde och kunde ha nytta av. De sociala segment vi behövde inrikta oss på och de kvinnogrupper vi behövde kommunicera med registrerades. Vi besökte husen, ett efter ett, och samlade enorma mängder information. Lokala rådet ville ta del av uppgifterna och vi visade vår goda vilja, trots deras fientliga inställning. Vi gjorde allt för hand, med papper och penna, arbetade dag och natt för att genomföra folkräkningen och dela upp al-Moadamyehs invånare på de olika Visionscentren för utbildning och psykologiskt stöd som vi hade byggt upp. Det var hela saken, vi gjorde det inte för att tillfredsställa medlemmarna i Lokala rådet. Det var därför de bestämde sig för att få mig att sluta med arbetet. De lät oss vara med på deras möten några gånger, mig och en annan kvinna. Alla medlemmarna i rådet var män och vår närvaro gjorde ingen skillnad. Ändå lät de oss inte delta i omröstningarna. Tvärtom gjorde de sig lustiga över oss. För första gången upptäckte jag innebörden av att vara kvinna i andras ögon! Det var nedslående.

      En gång när jag fotograferade i al-Moadamyeh år 2012 var jag på platsen där en bilbomb exploderat för att dokumentera händelsen. En av aktivisterna som sysslade med media kom och skrek rakt i ansiktet på mig: »Gå hem! Jag sköter fotograferingen. Vad gör du här?« En annan sade: »Gå hem. Det här är inte en plats för kvinnor.« Han var medlem i Lokala rådet och sade om sig själv att han var annorlunda än islamisterna. Han rättfärdigade det han sade med att vi kvinnor var sårbara, inte skulle kunna försvara oss eller kunna skydda oss i en nödsituation. Vilket inte var sant.

      Mitt arbete hindrades på en rad sätt för att jag var kvinna. Det gick så långt att medlemmar i Rådet gick till min pappa och sade att jag alltid var tillsammans med män. Det var gement. Jag grät under en period och blev aggressiv. Sedan bestämde jag mig för att inte tiga om det här förtrycket utan fortsätta arbeta med ännu större energi.

      Rykten om en andra attack med kemiska stridsmedel spreds under vapenstilleståndet mellan de väpnade grupperna och regimen i oktober 2013. 600 av al-Moadamyehs omkring 15 000 invånare gav sig av under stilleståndet som varade i 72 timmar. Det var det första mellan regimen och de väpnade grupperna. Regimen tillät kvinnor, barn och män över 60 år att lämna staden. Min familj bad mig ge mig av, men jag vägrade. Mamma sade att vi hade ansvaret för min dödade brors båda söner och att vi alla måste fly för att de skulle överleva. Jag gick med på det med förhoppningen att snart kunna återvända.

      Vi gick fem kilometer till fots tills vi kom till regimens vägspärr. Där fanns deras nyhetskanaler och de fotograferade dem som kom ut från al-Moadamyeh. Jag täckte mitt ansikte när jag såg Hizbollahsoldater. De höll oss kvar i flera timmar och kontrollerade oss grundligt. Det var mycket hett och en av mina brorsöner var sjuk och folk hade inget att äta. Hizbollahsoldaterna kom med brödbuntar och kastade till oss. Det var en förnedrande situation, för de sade: »Här är bröd … ät, ni som är hungriga … Gav ni er av för att ni var hungriga?« Vid det laget tappade jag fattningen och började skrika. Jag föll på knä, för smaken av nederlag var så bitter: »Ät inte … ät inte … vi förnedrar oss inte … vi har vår värdighet«, ropade jag till folk.

      Volontärerna från Röda halvmånen var vänliga. Där var trångt och människor stod i en lång kö. Därför vände sig inte soldaterna om när jag skrek. De hörde mig inte. Vi såg ut som en scen i en spelfilm. Jag tittade på den långa raden människor med utmattade, skrämda ansikten. Jag trodde vi befann oss i en mardröm. Men vi var verkligen där, vi stod och väntade på tillåtelse att få lämna vår mark.

      Vi var tvungna att passera en vägspärr med sandsäckar och grus. Spärren hade en metallport med en öppning i mitten. Det var denna spärr som al-Moadamyehs kvinnor och barn måste gå ut genom. Vi tappade bort varandra, jag, pappa och mamma. En Hizbollahsoldat upptäckte kameran som jag hade gömt. Det var ett misstag av mig. Jag lyckades smuggla ut en liten dator, men kameran som min svägerska hade hittade han. Han gav henne ett våldsamt slag. Hon var nyförlöst. Framför oss, efter vägspärren, fanns gröna bussar som skulle ta oss långt från al-Moadamyeh. Där var hundratals människor som tagit sig ut från staden, jag vet inte exakt hur många. Barnen skrek, föräldrarna skrek och Hizbollah- och regeringssoldaterna skrek! Jag hörde inget annat än skrik och gråt.

      Mina brorsöner stod på ömse sidor om mig och grät högljutt. Pappa och mamma var försvunna och vägspärren stängdes. De som var kvar hindrades från att passera. Jag skrek och letade efter mina föräldrar. Min svägerska hade brutit ihop helt efter Hizbollahsoldatens slag, mina brorsöner fortsatte gråta och skräckslaget klamra sig fast vid mig. Jag hade tappat bort mamma och pappa i folkmassan och var i upplösningstillstånd. Den gröna bussen väntade på oss. Jag lyfte upp barnen och ropade: »Låt oss gå mot bussen.« Jag tänkte bara på en enda sak: att rädda dem.

      Vi lämnade al-Moadamyeh och de belägrade bakom oss och kom in i Damaskus. Det var som att titta på en främmande stad. Vi fördes till förorten Qudssaya där ett center för internflyktingar hade öppnats. Vi flydde från centret och tog oss till ett hus i al-Talområdet som en vän hade säkrat åt mig. Jag kommunicerade med aktivisterna via mobiltelefon. Vi hade gett oss av med bara barnen och kläderna vi hade på kroppen. Jag hade ingenting förutom min mobil, min handväska och en summa pengar jag hade gömt i kläderna. Jag tänkte på mamma och pappa och barnen som var mitt ansvar och på min svägerska som behövde tas omhand. Jag tänkte bara på att jag var tvungen att ordna upp allting åt dem.

      Jag hade inte tänkt lämna Syrien. Men efter en vecka greps vännerna som jag arbetade med i Damaskus, och säkerhetstjänstens avdelning 215 hackade min Facebooksida och mitt privata Skypekonto. Min andra bror greps och underrättelseapparaten efterlyste mig med högsta prioritet. Jag gjorde mig av med mitt simkort eftersom säkerhetstjänsten hade mitt nummer och började skicka hotelser via mobilen under min pseudonym.

      Även under dessa händelser fortsatte jag mitt mediearbete. Jag försäkrade mig om att barnen fick plats i privatskolor, för där behövde de inga dokument och jag gav min svägerska en summa pengar eftersom min bror fortfarande var kvar under belägringen. Pappa hade gripits när han försökte ta sig ut, medan mamma lyckades ta sig till oss vid ett av de följande uttågen under ett vapenstillestånd. Det var svårt och detaljerna var plågsamma. För att beskriva dem skulle det krävas hela böcker.

      Pappa släpptes ur häktet. När han kom till oss bad jag honom att få lämna dem, men han vägrade. Jag flydde på natten med min väninna som blivit inblandad på grund av att jag blivit hackad. När vi flydde hade jag inte med mig mer än min datorväska och vigselringarna som tillhört min bror och svägerska som dödats.

      Flykten över gränsen var skrämmande och fruktansvärd. Under en hel månad förflyttade vi oss mellan olika byar. Aktivister tog emot oss och lämnade oss vidare till andra och till chaufförer som tog oss genom vägspärrarna. En gång bad de oss stanna en vecka i en by i Wadi Barada. Jag upptäckte senare att vi varit i ett smugglingsområde där det fanns mycket vapen före revolutionen. En upplevelse där kommer jag aldrig att glömma: En chaufför tog emot oss, mig och min väninna. Vi var tvungna att ge oss av mitt i natten. Han sade till oss att om vi andades skulle vi dö. Det var beckmörkt, inget strålkastarljus framför oss på vägen. Chauffören satte på sig mörkerglasögon. Vid sidan av oss såg vi något lysa. Föraren viskade att det var regimens vägspärr. Jag tittade ut och upptäckte att vi rörde oss på kanten av en djup ravin. Jag blev livrädd. Bilen som rörde sig mycket långsamt såg ut att sväva i luften! Som om vi hängde på kanten i den kolmörka natten.

      Vi kom fram till Arsal i Libanon och allt var över.
      I dag tänker jag att revolutionen slutade 2013. Före belägringen hade jag fortfarande inte gett upp hoppet trots alla massakrer jag bevittnade. Efter belägringen förändrades saken. De islamiska styrkorna spelade en negativ roll i revolutionen.

      Den viktigaste orsaken till att jag lämnade Syrien var att Nusrafronten aldrig skulle låta mig arbeta, jag skulle få stanna hemma. Nya lagar infördes för kvinnor som hindrade dem från att arbeta. Våldet införde dessa lagar och de extremistiska styrkorna upprätthöll dem med vapenmakt oavsett vad folk ville.

      Generellt saknar kvinnorna röst, särskilt de därinne. Internflykt och landsflykt har bidragit till att förvärra läget. Jag kommer aldrig att glömma att det begärdes att jag skulle tiga hela tiden därför att jag var kvinna. Jag beklagar inte vad jag har gjort. Jag beklagar att jag inte kunde göra mer. Om det inte varit för det samhälleliga trycket skulle läget ha varit annorlunda. Trots det förändrade revolutionen min person. Den gav mig själ, erfarenhet och styrka. Den räddade mig från de färdiga sociala mallarna. Kriget som bröt ut senare var inte mitt och mina likars ansvar. Ansvaret för det bär Assadregimen och hans allierade samt de regionala och internationella aktörer som blandade sig i.

      Nu försöker jag börja ett nytt liv utan att för den skull glömma varför jag befinner mig utanför mitt land. Jag och min man lever som flyktingar i ett europeiskt land, jag fullföljer mina universitetsstudier och arbetar för att överleva.

      Länk till föregående del finns här.

      Text: Samar Yazbek
      Översättning: Marie Anell
      Ordfronts förlag

  • Energi

  • Krönika