24 juni

Nyhetsmagasinet Syre

måndag, 24 juni 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 1: Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. I dag kommer första delen av…
    • Zoom

      Del 1: Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. I dag kommer första delen av Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd.

      Syriens kvinnliga revolutionärer bekämpar inte bara regimen, IS och andra islamistiska rebeller, de är också tvungna att kämpa mot hela det patriarkala samhället, inklusive många manliga revolutionärer.

      Under tre års tid spelade Yazbek in vittnesmål från över sextio kvinnor. Hon mötte dem i de europeiska städer de flytt till, eller via Skype. De deltog i revolten för att de hade drömmar om framtiden för landet, för sina familjer, för sig själva. Deras berättelser kastar ett nytt ljus över konflikten och de sociala strukturer som bidrog till revoltens misslyckande, och ger en unik röst åt krigets kvinnliga aktörer.

      Samar Yazbek, född 1970 i Syrien, har tidigare skrivit reportageböckerna Into the crossfire och Resa in i tomheten. Yazbek har också skrivit de kritikerhyllade romanerna En mörk strimma av ljus och Hon som vandrar, samt belönats med bland annat Tucholskypriset från Svenska PEN. I första delen berättar hon själv om skrivandet av boken. I följande delar kommer kvinnornas berättelser.

      Förord

      Den här boken omfattar det mesta möjliga av en samling intervjuer jag har gjort med femtiofem syriska kvinnor i länder som de flytt till: Turkiet, Frankrike, Tyskland, Kanada, Libanon, Storbritannien, Nederländerna och även inne i Syrien. Jag har valt ut endast nitton av vittnesmålen eftersom erfarenheterna till stor del liknar varandra. De avslöjar en bit av det helvete som kvinnorna modigt gjorde motstånd mot i Syrien och de utgör en del av det helvete kvinnor genomlever i arabländerna och på andra håll i världen. Geografisk spridning över Syrien var en prioritet vid urvalet för att genom olika minnesbilder skapa ett vidare och bättre perspektiv.

      Jag fick idén till boken i mitten av 2015 medan jag reste runt mellan olika städer och skrev ned berättelser från syrier som jag stötte på i exil. Det började av en tillfällighet. När jag mötte en syrisk familj på ett tåg och lyssnade på deras historia märkte jag att jag skrev ned vad de berättade. Jag upptäckte att jag kunde komma i kontakt med det avlägsna Syrien genom de här berättelserna. Min ursprungliga drivkraft var att utforska ett Syrien som jag inte längre kände helt. Jag tänkte inte då på att bevara minnet, det var något som slog mig senare. Minnet, som jag trodde att jag beskrev en sida av, förvandlades och förbyttes till en grad som var bitter och svåruthärdlig.

      Jag bestämde mig för att bära med mig små anteckningsböcker på mina resor och skriva ned syriernas berättelser. Vart jag än vände mig i de länder jag reste igenom träffade jag på syrier som passerat städer och byar för att nå fram till sina 8  vistelseorter i asyllandet. Jag såg fruktan i de unga männens och kvinnornas ögon och det där vita tomrummet i barnens stirrande blickar.

      Vid andra tillfällen sträckte jag ut resorna till speciella platser för att möta människor som klarat sig levande ur havet eller från massakrer. Efter att ha samlat många berättelser i mitt koger och efter många möten funderade jag på att skriva en roman om historien som kvinnorna har upplevt den för att komma åt denna del av den syriska tragedins verklighet.

      Under ett helt år avstod jag från att träffa hela familjer och höll mina små anteckningsböcker gömda, som ett led i min föreställning om lagring av det kollektiva minnet. Jag fokuserade i stället med stor passion på kvinnor som berättade historien om revolutionen och kriget.

      Två huvudsakliga skäl drev mig att berätta Syriens historia, det första sprunget ur ett personligt tillstånd. En dag när jag gick på gatan upptäckte jag plötsligt att jag befann mig på en okänd plats trots att jag inte var mer än en gata bort från mitt hem i Paris. Jag hade glömt vem jag var, vart jag var på väg och var jag bodde. Jag började se mig omkring utan minne, utan samtid och utan framtid. Något i mitt huvud kokade! Jag hade tappat orienteringen på Paris gator och blev som besatt av min individuella minnesförlust: var den isolerad från den kollektiva minnesförlusten i exil?

      Men besattheten började lösas upp när jag betraktade bilden av oss som syrier inför oss själva och inför världen som helhet, spegeln vi ser oss i när vi bekämpar den diktatoriska regimen liksom dess naturliga allierade, det religiösa förtryckets krafter. Den reflekterar våra representationer som syrier så som de har spridits såväl till den allmänna världsopinionen som till oss själva: bilden av våra humanitära förhållanden, förvrängda av kriget, har vägrat låta oss slippa ur den skarpa dikotomin: antingen är vi en förlängning av vår bödel och i sin tur hans förlängning i Islamiska staten och andra jihadistgrupper eller så inskränks vi till avhuggna kroppsdelar och tillintetgjorda grupper av människor som överlevt massakrer, men klamrar sig fast vid livets och överlevnadens bitterhet.

      Tanken var att den bilden skulle bli som en tatuering fäst på oss, följa oss som en identitet, och i exil och på flykt förvandlas till en formel för förnedring utöver den fråga som revolutionen och kriget reste om våra kollektiva minnen och vår gemensamma identitet: är vi redo och förmögna som grupper att leva i ett land som heter Syrien, som vi kände men insåg att vi inte kände? Eller för att vara mer exakt: besattheten hos mig övergick till att handla om vårt ansvar som individer för att skapa ett sant och verkligt minne och därmed motverka det som försöker rättfärdiga brott, ett minne förmöget att bekräfta en parallell berättelse som värnar vår rättfärdiga sak och uppenbarar en del av sanningen, tydligt och klart. Jag hade redan insett att utgångspunkten var att undersöka och granska bilden som tvingats på oss som en kollektiv identitet, att dekonstruera och avtäcka den. Enkelt uttryckt var kvinnornas identiteter en viktig del av mitt frenetiska sökande, vilket ledde mig att utforska dem på djupet och i detalj.

      Den andra drivkraften var att den här boken är ett av mina sätt att göra motstånd, en del av min övertygelse om vår uppgift som intellektuella och författare att ta vårt moraliska och nationella ansvar att ge offren rättvisa och upprättelse och vars viktigaste aspekt är vårt krig mot glömskan.

      Flera redskap och metoder har använts för att få den här boken till stånd, den viktigaste har varit att samla uppgifter om kvinnor som skaffat sig erfarenheter i kampen under revolutionen. Fokus har lagts på en särskild uppsättning frågor: Vad gjorde du när revolutionen bröt ut? Vad drev dig att engagera dig i revolutionen? Därpå skulle en berättelse om den personliga erfarenheten ur ett köns- och motståndsperspektiv följa utan att gå in på enskildheter. Men vi avvek från den linjen, eftersom den grundläggande tanke jag arbetade utifrån med kvinnorna var att avslöja detaljerna om vad som hände under den folkliga rörelsen alltfrån de första demonstrationerna. Det var den röda tråden, men jag lämnade frihet åt varje kvinna att formulera sin egen berättelse.

      Jag reste till flera länder för personliga möten. Jag genomförde omfattande förberedelser via Skype och hade upprepade telefonkontakter. Men jag tyckte också det var viktigt med studier och undersökningar om varje kvinna som jag genomförde intervjuer med. Fältarbetet är min viktigaste referens. Namnen som nämns i sin helhet är de verkliga namnen, medan förnamnen är täcknamn, de verkliga är dolda enligt innehavarens önskan.

      Med femton kvinnor har jag gjort inspelningar via Skype. Fyra av dem förekommer i den här boken. När jag avslutat intervjuerna i mitten av 2017 var min ursprungliga tanke att skriva om dem på mitt sätt och på mitt språk som romanförfattare och skribent, så som jag gjorde i böckerna Taqata niran (Korseld, ej utgiven på svenska) och Resa in i tomheten. Men efter att ha laddat ned inspelningarna och gått igenom dem fann jag det mest hederligt att lämna dem på varje kvinnas eget språk. Det var det mest tillförlitliga och korrekta alternativet eftersom det ägde störst giltighet för den här bokens syfte: att återge deras egen röst och deras eget sätt att berätta. Därför försökte jag så långt möjligt att följa den språkliga logiken i det de sade och inte bryta in i deras erfarenheter med mina personliga åsikter eller klä deras vokabulär i elitära, akademiska eller litterära termer, långt från det språk de uttryckte sig på och som jag fann skenbart enkelt och berättat i första person.

      När jag avslutat sammanställningen av vittnesmålen skickade jag vart och ett till upphovskvinnorna för att de skulle granska och bekräfta dem. Det fanns de som modifierade sina vittnesmål och andra som hade invändningar. Svårigheten var att få de olika bilderna att stämma överens, deras bild av sig själva och sina erfarenheter och den andra bild som uppstod och blottlades när de läste sina vittnesmål. Jag blev tvungen att välja bort delar av berättelserna när jag insåg att varje kvinna hade behövt en hel bok var för att alla viktiga och unika personliga erfarenheter skulle rymmas. Därför återstår många uppgifter värda att ta upp utanför den här bokens ramar. Jag hoppas att var och en av kvinnorna får möjlighet att skriva sina memoarer och få ut dem till allmänheten, om de bestämmer sig för det.

      Alla kvinnor som här berättar sina historier kommer från olika platser, men boken gör inte anspråk på att täcka hela Syrien geografiskt. De nitton vittnesmål som valts ut, av de ursprungliga femtiofem, kommer från följande platser, orter och städer: Ghouta-Damaskus, Harasta, Zamalka, Saqba, Duma, Darayya, al-Moadamyeh, Idlib med omnejd, Aleppo, syriska kusten, Homs, Quneitra, Raqqa, Dayr az-Zawr, Damaskus och Hama.

      Kvinnorna gör inte anspråk på att äga sanningen. Var och en av dem är en värld i sig, en värld som ofta avstannar där händelsen klipps av utan djupare förklaring av den överlevandes jag. Var och en berättar sin historia och beskriver sina personliga erfarenheter, precis som de upplevt dem. De beskriver inte sig själva som offer eller kämpar. Det är vad som förenar vittnesmålen och gör dem till olika sidor i samma bok. Kvinnorna skiljer sig åt i ålder, de är mellan tjugo och sjuttiosju år. De tillhör medelklassen. Jag inriktade mig medvetet på medelklassen därför att dess medlemmar har större förmåga att berätta och avslöja. De är också överlevarna. Vad som däremot inte finns i den här boken är kvinnorösterna från flyktinglägren, röster från kvinnor som ofta inte äger tillräckligt ens för att kunna ta sig över gränsen eller skaffa mat till sina barn. Det är röster som behöver en annan berättelse, en annan bok, som jag hoppas att jag får tid och kraft att genomföra.

      Berättarna i den här boken utmanar den sociala situationen i sin helhet, även sin egen sociala ställning. De reflekterar över sina privata erfarenheter och sin syn på sig själva utan att framhäva offertanken eller framställa sig själva som offer, som om motståndet för dem står i motsatsställning till offerkonceptet och allt det hukande och omhuldande av skador som följer med det, liksom det står i motsats till föreställningen om heroism och framhävande av det begreppet. Deras logik är oförenlig med samhällets logik som alternerar mellan ytterligheterna offer och heroism. Medier och andra informationskanaler underlättar i allmänhet för de arabiska och västerländska samhällena att placera kvinnor i en av dessa två kategorier, vanligen i den förstnämnda. Som om kvinnor med nödvändighet var offer.

      Här talar röster från ett annat perspektiv än det förhärskande. Kvinnorna talar om lidande och smärta och om sin inblandning i kreativa och modiga handlingar i sitt sökande efter en parallell värld och ett liv som bryter fram mitt i döden. Faten säger: »Det sociala trycket var värre än bombattackerna, särskilt som den sociala strukturen förändrades och föll sönder allt mer. Den förändringen genomfördes med vapenmakt.« Det värsta med kriget, som hon uttrycker det, är den sociala tillbakagången för hela samhället. Faten bor fortfarande i skrivande stund i Ghouta-Damaskus. Hon avslöjar de fruktansvärda motsättningar som kriget, och de ansvariga för det, har lagt i dagen. Men hon berättar också revolutionens historia, om dess storhet och syriernas motstånd i olika former.

      Den stora ironin är därför att omständigheterna, trots det exceptionella motståndet, tvingade henne att i ett slag förvandla den pågående kampen mot despotism och förtryck till en kamp mot samhället i sin helhet med krav på grundläggande mänskliga rättigheter och i synnerhet kvinnors rättigheter.

      Av hennes berättelse framgår att hon är medveten om att såväl de brutala våldsmedel regimen använde som det internationella samfundets uppslutning på regimens sida och det regionala ingripandet var faktorer som nedmonterade kvinnors rättigheter. De islamistiska extremistgrupperna var dessa krafters frontredskap. Detta bekräftas av Amina Kholani, en av ledarna för det islamiska projektet Islamisk upplysning, i hennes vittnesmål om erfarenheterna från rörelsen al-Akramiin. Det är en berättelse om upplösning av relationerna mellan människor och hur den syriska sociala sammanhållningen manipulerades och förstördes genom de våldsamma metoder som Hafez al-Assads regim, och därefter hans son Bashars, tillämpade.

      Sara från al-Moadamyeh, en ung kvinna som studerade engelska, är en överlevnadskonstnär. Hon klarade sig från en kemvapenmassaker, en knivmassaker, från bombattacker och belägring och hon grundade flera utvecklingsprojekt. Hon arbetade också i hemlighet som reporter för olika medier. Hon berättar hur unga aktivister, även de sekulära, använde ryktesspridning, förtal och attacker på moraliska grunder för att omintetgöra kvinnors aktiviteter och begränsa deras reella makt att påverka och förändra. Vidare förklarar hon hur den manliga repressiva maktutövningen inte bara manifesteras av män utan även anammats av en grupp kvinnor som blivit en del av denna makt.

      Här grundar sig uteslutningen alltså inte på kön utan följer makt och styrka, och kvinnor blir en del av förtrycket mot andra. Här exponeras också kvinnors särställning, till och med i förhållande till kamrater i skyttegraven och sådana med samma politiska inriktning. Det tydliggör vilka paradoxer som en betydande del av syriska och arabiska intellektuella i allmänhet lever under. Med andra ord: några av dem som bjuder motstånd mot diktatur, och de är många, har ännu inte befriats från den traditionella kultur vars mest framträdande aspekter är att exkludera kvinnor, nedvärdera dem och behandla dem som underlägsna, som en annorlunda varelse, inte en like.

      Detta kan också tillämpas på förhållandena i andra grundläggande frågor, som balansen mellan sekularism och religion. Vilket leder till en rad frågor, exempelvis: Är det möjligt att skilja mellan sociala och politiska dimensioner i konfrontationen med förtrycket? Finns det något effektivt gensvar på de politiska, ekonomiska och sociala utmaningar – alltså utmaningar mot hela tillvaron – som arabvärlden, och däribland Syrien, har ställts inför sedan början av 1900-talet? Är det rätt att göra uppror, kräva förnyelse och engagera sig i ett nytt politiskt projekt så länge ingen radikal förändring har skett i själva tänkandet och mer substantiella, tydliga och realistiska principer antagits, väl förankrade i verkligheten?

      Därpå följer Dima från Harasta som beskriver de förändringar som skedde i revolutionsretoriken och berättar om sina extraordinära upplevelser på slagfältet, vid fronten, och om de skiljaktiga åsikter som ledde till att revolutionen avvek från den nationella linjen och att legosoldater och tjuvar blandade sig in i de väpnade styrkorna. Och om hur de islamistiska slagorden började ta över folks medvetanden.

      Dima avslöjar de små obekanta uppgifter som gör det möjligt att upptäcka det komplicerade och motsägelsefulla i revolutionens och krigets utveckling. Hennes berättelse avslöjar också ett exceptionellt motstånd. Hon vägrade lämna det belägrade området trots bombningarna och de svåra förhållanden kvinnor ställs inför i skuggan av de extremistiska jihadisternas lagar och regler. Men när kraven på att hon skulle dö kom från alla håll, utan undantag, blev hon tvungen att lämna Syrien.

      Rana från Damaskus delar med sig av sina erfarenheter av al-Qubaisiat (Islamisk kvinnoorganisation grundad i Syrien på 1960-talet (övers. anm.) omgivna av en större medieaura än vad deras existens motiverar, enligt vad hon säger. Hon redogör för karaktären på deras ritualer och rörelsens inflytande på de stora Damaskusfamiljernas liv. Hon berättar också om sitt engagemang i revolutionen och sitt motstånd mot att bära slöja, trots att hon tillhör en anrik religiös familj.
      Rim från Barzeh delar med sig av berättelsen om belägringen, hur folk lever sina sista dödsögonblick, hur människor i dödens närhet förändras till genomskinliga varelser utan agg. Hon berättar en Damaskusstadsdels historia, hur den har utsatts för bombningar, förstörelse och belägring av regeringsstyrkor och hur Nusrafronten tog sig in där.

      Alya däremot, som vägrat lämna Idlibs landsbygd, gör fortfarande motstånd under bombattacker och jihadisternas styre och vill ha ett fritt, enat och demokratiskt Syrien. Hon berättar historien om det civila motståndet, hur hon grundade ett utvecklingscentrum för kvinnor i en stad vid fronten. Hennes erfarenheter utgör ett närmast episkt verk om fredligt motstånd.

      Zain från Aleppo behöver en egen bok för att beskriva stadens tragedi. Hon blev gripen vid en vägspärr kontrollerad av al-Shabiha, bemannad av både män och kvinnor. Männen klädde av henne naken och kränkte hennes kropp på sadistiska och förödmjukande sätt. Hon fängslades och blev vittne till hur en våldtagen kvinna försökte göra abort i fängelset, medan övervakningskameror filmade. Ett fängelse som blivit teaterscen och där händelser spreds via en kamera högt uppe på en vägg. Hon tvingades med våld titta på när en ung man blev våldtagen och hur aktivisterna dog under tortyr.

      Vittnesmålen som handlar om fängelser och de övergrepp som begås där beskrivs i detalj för att visa bödlarnas rätta ansikten och deras beredskap att gå till ytterlighetens gräns när de torterar de gripna kvinnorna, sedan offren berövats all mening som kan förknippas med livet, och sedan deras liv, eller vad som återstår av det, gjorts till en enda väntan på döden.

      I fängelset förtingligas kroppen, och tortyren blir en teaterföreställning. Vittnesmålen talar om den här föreställningen med avskyvärd överensstämmelse samtidigt som den står för något av ett voyeuristiskt beteende. Alla medel finns tillgängliga för att krossa fången, bryta ned hennes vilja och varelse och driva henne att böja sig i förnedring för fångvaktarens omnipotens, den som håller i trådarna till livet och döden. Fångvaktaren blir till ett öde som inte går att undgå. Och trots det är de fängslade på djupet friare än sina fångvaktare, eftersom det inte går att döda den idé de har fängslats för.

      Kvinnorna benämner allting med rätt namn. De nämner namnen på sekterna, de olika religiösa inriktningarna, eftersom de fann sig själva, mot sin vilja, inordnade i den ena eller andra sekten. Precis som bödeln förminskar henne genom att våldta kroppen, eller mer precist en anhopning kött och ben, försöker han också begränsa henne till att tillhöra en eller annan sekt, att tillhöra en majoritet eller en minoritet. Det stred mot kvinnornas grundläggande inställning. Den största utmaning som mötte de revolutionära kvinnorna, som fötts inom den sunnitiska majoriteten, var hur de skulle kunna övertyga fångvaktarna att de tillhörde ett enat Syrien. Detta faktum fick dem att utveckla något som liknade schizofreni. De kvinnor som anslöt sig till revolutionen för att kräva rättigheter och förändring hamnade i försvarsställning gentemot revolutionen själv, som börjat falla samman. Vi finner det i vittnesmålet från Fatima, som råkade illa ut bara därför att hon var farmaceut och hjälpte sårade och skadade.

      De djupaste såren i identiteten eller sår orsakade av den sekteristiska identiteten avslöjas av två berättare, en från kustområdet och en från Homs. Vi står här inför en sekt vars namn blivit en karakteristik och en anklagelse. Båda berättarna tillhör samma alawitiska religiösa inriktning som Bashar al-Assad och de är emot honom. Men de särskiljs samtidigt i den folkliga rörelsen och revolutionen på grund av samma sekteristiska identitet. Denna ofrivilliga tillhörighet blir en börda och en källa till smärta och slitningar. Dessa vittnesmål visar inte bara vad som hänt med syriernas mellanmänskliga relationer utan går ännu längre, eftersom de avslöjar den hatfulla diskurs som uppstått mellan olika sekter och reser en fråga: Kommer det i framtiden (om vi får drömma) att finnas en möjlighet att förverkliga ett nationellt samhällskontrakt?

      En av de gemensamma nämnarna mellan kvinnorna är deras förhållningssätt till det utanförskap de har tvingats till. Denna djupa reva i deras individuella jag finns hos dem alla och är en spegling av en än djupare reva som sträcker sig genom hela det syriska samhället. Efter att ha varit dolda och undertryckta av den repressiva militära säkerhetsapparaten avslöjades dess huvuddrag i sin helhet i och med revolutionen. Kvinnan från kusten berättar detaljerat om Ishtabraqmassakern och om en kvinna som satt fängslad i Nusrafrontens fängelse i Harim. Samtidigt beskriver hon korruptionsmekanismerna inom säkerhetstjänsten och berättar om de fattiga som förklarat sig lojala med regimen men lämnats att dö. Hon startade ett projekt där hon samlade barn till internflyktingar från Idlib och Aleppo tillsammans med barn till internflyktingar från alawitiska byar i gemensamma skolor som ett första steg mot att bygga ett civilt samhälle och den fred hon fortfarande drömmer om. Detta var hennes sätt att göra motstånd.

      En annan berättare delar med sig av sina erfarenheter av politisk kamp i ett vänsterparti i början av 1980-talet i skuggan av den politiska maktens repression under faderns era och sedan under sonen, som ärvde makten, samt om de fortsatta erfarenheterna under revolutionen och kriget. Det är Duha Ashour som födde sin dotter i fängelse under Hafez al-Assads tid vid makten. Hon var efterlyst i flera år innan hon greps. Hennes vittnesmål visar att erfarenheterna av politiskt arbete mellan olika generationer i Syrien inte skiljer sig så mycket åt.

      Hazam Adi, sjuttiosju år, berättar staden Hamas historia och om de fasor som utspelade sig där. Hon redogör för kvinnornas politiska kamp, för det rika och diversifierade syriska samhällets natur och Assadregimen och Baathpartiets förehavanden innan religiös extremism steg upp som en av flera former av motstånd mot samhällets militarisering och drev det i riktning mot sekteristisk kamp. Hela Hamas historia finns sannerligen med i det hon berättar. Hon bevittnade stadens förvandling mot religiositet, avslöjar de ansvariga och vilken roll Assadfamiljen och Baathpartiet spelade för islamiseringen av det civila samhället i Hamas.

      Duhas och Hazams vittnesmål bekräftar den feministiska rörelsens effektivitet socialt och politiskt och pekar på hur erfarenheterna av politiskt arbete skiljde sig från 1950-talet fram till faderns och sonens styre. Här framträder skillnaden i kvinnornas berättelser, men den gemensamma nämnaren mellan olika generationer är ett intensivt och flerdimensionellt lidande under politiskt, socialt och religiöst tyranni sammantaget. Berättarna som var i tjugoårsåldern när revolutionen bröt ut är eniga om att det patriarkala samhällets repression mot dem var våldsam från deras manliga kamrater inom kulturella och politiska kretsar. Denna skärande ironi bekräftas av de politiskt aktiva kvinnorna i den äldre generationen, från 1950-talet fram till 1990-talet.

      Zina och Miriam har olika erfarenheter. Den förra är en medborgarrättsaktivist som gjorde motstånd genom att återvända från London och slå sig ned på Idlibs landsbygd för att starta projekt inom civilsamhället. Hennes erfarenhet rymmer en djup analys av en rad problem i det syriska samhället som förblivit olösta under många år. Miriam, däremot, blev gripen och berättar om de vidriga kroppsliga tortyrmetoderna i fängelset. I en av tortyrscenerna beskriver hon hur hon under våld och slag tvingades acceptera att byta namn och att kalla sig själv detta andra namn. Hon påtvingades en annan kvinnas namn, men inom sig upprepade hon sitt riktiga: »Du är Miriam! Du är Miriam! Glöm inte det!«

      Lina Muhammad tilltalades i maskulin form av förhörsledarna i fängelset. I det vittnesmålet befinner vi oss i skottlinjen tillsammans med en kvinna som tar sig ut ur belägringen och återvänder igen. Hon deltog med de stridande i Det stora slaget om Damaskus och retirerade med den slagna styrkan. Hon säger det rakt ut: »Vi tänkte inte, vi bara befann oss i dödens närhet. Assadregimen bombade oss hela tiden.«

      Mona från Raqqa beskriver invånarnas motstånd mot organisationen Islamiska staten, hur klansystemet ingrep för att hon skulle undgå erfarenheten att bli fängslad. Hon berättar om Islamiska statens fixering vid frågor som specifikt rör kvinnor och deras fokusering på att utplåna kvinnors närvaro i offentliga sammanhang.

      Suad från Dayr az-Zawr talar varken om kvinnligt hjältemod eller om politiska erfarenheter. Hon bara berättar för oss om hur hon ville avsluta sin utbildning och tvingades ta sig mellan regimens och Islamiska statens områden och hur hon bar sig åt för att passera vägspärrarna. Och eftersom hon till slut lyckades ta sin universitetsexamen är hon en verklig hjälte! Amal berättar om resan över havet, om olyckan där hennes båt sjönk och om människosmuggling och flykten från Turkiet till Europa.

      Upplevelserna som skildras i den här boken återger också förändringen av konflikten i Syrien från att ha blivit förstådd som en nationell, revolutionär och demokratisk konflikt till att uppfattas som en regional och internationell strid med politisk-ekonomisk klangbotten och med religionen som redskap. De blottlägger hur makten förvandlade sina offer till verktyg, representerade av islamistiska extremister på revolutionens sida och sekteristisk al-Shabihamilis på regimens. Regimen har utnyttjat den alawitiska minoritetens historiska skräck för förföljelse för att legitimera sina massakrer. Samma sak gjorde senare den extremistiska islamistiska rörelsen som utnyttjade den sunnitiska majoritetens känsla av att vara sviken och förföljd. Kvinnorna jag mötte levde på gränsen mellan dessa båda parter.

      Navigerandet mellan faror och utmaningar från två håll ser vi tydligt i de fängslades vittnesmål och i avsnitten om hur kvinnor använts som gisslan, ibland av regimen, ibland av den väpnade oppositionen. Upprepade gånger har utväxling av kvinnliga fångar genomförts mellan Nusrafronten och Fria armén å ena sidan och regimen å den andra. Inom den här ramen nåddes den famösa överenskommelsen om fångutväxling av nunnor. Uppgifterna från de kvinnliga fångarna visar i vilken omfattning kvinnor använts som gisslan, liksom de tydliggör vad som kan ligga bakom de kidnappningar som utspelats mellan flera parter och som hade stor betydelse för att tända den sekteristiska gnistan och uppmuntrade till beväpningen.

      Jag såg vikten av att publicera dessa vittnesmål på grund av deras förmåga att direkt dokumentera vad som har hänt och som råmaterial för forskning som syftar till att förstå verkligheten och lägga en grund för framtiden genom kritik mot makten och rådande samhällsvärden, i synnerhet när det gäller kvinnofrågor eftersom kvinnor, som nämnts, står inför två utmaningar: den första, revolutionära, som syftar till att etablera värdena demokrati, rättvisa, medborgarskap och mänskliga rättigheter, den andra som, sedan revolutionen kidnappats och förvrängts, har tvingat dem tillbaka till nollpunkten där de måste kämpa för den enkla, grundläggande rätten till liv, något som – över en natt – har blivit en ny konflikt vars avgrundsdjup snart nog ska visa sig.

      Tanken att vända på offrets och bödelns perspektiv var av central betydelse i vittnesmålen och det med syfte att försöka återerövra det kollektiva minnets olika sidor. Dessa vittnesmål var också avgörande för mig, för att lära känna den syriska tragedins ansikten. Avslutningsvis är jag ändå tvungen att säga: Om det inte vore för att förstörelsen och ödeläggelsen av Syrien vägde tyngre än en gnutta glädje, sång och utläggningar om motståndets estetik, skulle jag vilja säga att vi borde ägna oss åt de här vittnesmålen som ett lärostycke i motstånd, kamp och strävan efter en mer rättvis värld. De här vittnesmålen bevisade för mig att delar av sanningen kanske en vacker dag kan bli en öppning till en rättvis värld och kanske, i bästa fall, kan vår miserabla situation ses som ett nederlag för vår rättvisa sak inför den lokala, regionala och internationella ondskans krafter. Det är också med dessa kvinnors berättelser och deras avslöjande redogörelser som uppdraget att ompröva vår historia och dess sanningar kan inledas.

  • Energi

  • Krönika