David Attenborough har kallat det hjärtekrossande, att djuphavens orörda natur ska exploateras i jakten på värdefulla batterimineraler. Gruvbolagen kontrar och säger att det kan ske miljövänligt. Klart är att det som tidigare betraktats som science fiction, närmar sig verklighet.
I en oansenlig byggnad i Kingston Jamaica träffas representanter från runt 160 länder två gånger per år för att bestämma hur djuphavsbottnarna ska få exploateras.
Än så länge har FN-organisationen International Sea Bed Authority utlyst 29 undersökningslicenser till länder och företag, enligt en färsk rapport från Greenpeace.
Ett av de hetaste områdena som investerare börjar lära sig namnet på heter Clarion-Clipperton-Zon, ett 4,5 miljoner kvadratkilometer stort område mellan Hawaii och Mexiko.
På de vidsträckta slätterna ligger polymetalliska noduler, potatisformade klumpar som bland annat innehåller kobolt, nickel, koppar och mangan. Mineraler som kan användas till batterier och vars efterfrågan spås öka i takt med omställningen från fossila bränslen.
Att fyndigheterna som värderas till biljoner dollar inte plockats upp tidigare beror på att exploateringen ännu inte hunnit regleras – men också på att vidderna de vilar på hör till de mest ogästvänliga på planeten. För människan vill säga.
– Där finns oerhört många arter, säger Thomas Dahlgren, taxonom och forskare vid NORCE i Norge och Göteborgs universitet.
Livet i djuphaven kartläggs i rekordfart
Han har själv deltagit i expeditioner till Clarion-Clipperton-Zone och säger att det är först nu det mödosamma arbetet med att beskriva livet i djuphaven tagit fart. Paradoxalt nog samtidigt som vi står inför möjligheten att utrota flera av dem. Det som driver forskningen är nämligen de företag och länder som vill börja utvinna djuphavsmineralerna.
– Hur det påverkar miljön är ett stort frågetecken, säger Thomas Dahlgren.
Det kanadensiska bolaget DeepGreen är ett av de företag som kommit längst, för dem är den marina brytningen att föredra framför gruvor på land. Varken dynamit eller borrning krävs och ingen regnskog behöver avverkas för att göra plats till gruvorna. Samtidigt står det klart att djuphavsgruvdrift orsakar andra miljöproblem.
De arter som delar livsmiljö med klumparna riskerar att utplånas – så som svampdjuret Plenaster craigi, som också hör till de vanligaste i Clarion-Clipperton-Zone. Det finns också stor osäkerhet kring hur ekosystemen påverkas när maskiner kryper längs med botten och river upp sandplymer.
– I grunda hav är det ett stort problem när trålar drar fram, hur stort det är i djuphavet och hur långt det sprider sig vet vi inte, säger Thomas Dahlgren.
Louisa Casson som är huvudförfattare till Greenpeace rapport – går längre än så. Rubbas ekosystemen står havens förmåga att ta upp koldioxid från atmosfären på spel, menar hon.
– Naturskydd och omställningen från fossila bränslen måste gå hand i hand, vi behöver de naturliga processerna för att möta klimatkrisen. Det sista vi behöver är stora maskiner som tar sig ned i djuphaven och orsakar oreparerbar skada. Det behövs en offentlig diskussion om det här.
Kräver förbud
Greenpeace kampanjar för ett förbud mot djuphavsgruvor tills forskningen kunnat skapa sig en bättre bild av dess effekter på havsmiljön. Även EU-parlamentet har uppmanat kommissionen och medlemsländerna att arbeta för ett tillfälligt förbud – och flera ö-nationer i Stilla havet har krävt det efter att ett projekt utanför Papua Nya Guinea nyligen havererade.
– Det finns ett momentum för ett moratorium, säger Louisa Casson.
Men samtidigt som det finns ett växande stöd för att låta gruvnäringen vänta, får allt fler länder och företag upp ögonen för vad som beskrivits som en kapplöpning till havets Eldorado. EU-parlamentets linje har inte följts av EU-kommissionen och flera länder i unionen har långtgående planer på djuphavsgruvdrift.
Tyskland har investerat miljontals euro för att undersöka delar av Clarion-Clipperton-Zone och vapenföretaget Lockheed Martin har redan genomfört lyckade tester i området, i samarbete med Storbritannien. Polen har fått licens för att undersöka delar av Lost city, ett vidsträckt område i Atlanten med både slocknade och aktiva hydrotermiska källor.
Källor som en gång i tiden tros ha varit avgörande för uppkomsten av livet på jorden.
– Det är en plats fylld av mysterier och framtida vetenskapliga upptäckter, säger Louisa Casson som fruktar att de slocknade källorna ska förstöras, då de visat sig innehålla flera av de värdefulla batterimineralerna.
Utvecklingen av den teknik som gör utvinningen av djuphavsmineraler möjlig är i ett slutskede och nästa gång ledamöterna i International Seabed Authority träffas i Kingston Jamaica, kan bli den sista gången delegaterna möts innan de fattar beslut om de regler som ska göra kommersiell exploatering av djuphavsbotten möjlig – år 2020 är satt som deadline.
ISA vill gärna styra hela processen för utvinning av mineraler på havsbotten, från att utfärda licenser till att godkänna företagens miljötillstånd. Men det anser Louisa Casson på Greenpeace vore särskilt olyckligt.
– ISA har ett begränsat mandat, deras skyldighet är inte att ta hänsyn till hur gruvverksamheten påverkar vattnet ovanför botten. Vi behöver en instans som kan ta hänsyn till den samlade effekten på haven, från alltifrån fisket till plastnedskräpningen – därför arbetar vi för ett starkt BBNJ.
Oklart hur havsavtalet blir
BBNJ är förkortningen på det havsavtal som ska skydda den marina biologiska mångfalden på internationellt vatten. Det vill säga 43 procent av planetens yta. Fjärde och sista förhandlingsrundan är precis som ISA-förhandlingarna planerade till nästa år. Men om det blir ett starkt havsavtal med möjlighet att granska och ta beslut om miljötillstånd på global nivå – är högst oklart.
Länderna har olika inställning till vilket skydd som behövs och hur det ska uppnås. De främsta förespråkarna av ett globalt beslutsfattande inom alla avtalets delar hittas bland annat i mindre Stilla havsnationer. Sverige och EU:s linje i frågan lägger sig någonstans i mitten, berättar Karin Wall, jurist på Havs- och vattenmyndigheten.
– Vi ser ett behov av att det behöver stärkas upp på global nivå men att vi ska respektera de mandat som sektorsorganisationer och regionala organisationer redan har, säger hon.
Men Louisa Casson hoppas att opinionen ska få länderna att ändra sig.
– Debatten hettas upp och det finns en ökad offentlig medvetenhet om haven och dess utsatthet, säger hon.
