Glöd · Debatt

Pinsam liberal klimatpolitik

Demo på Cop21 i Paris 2015.

Det här är en replik på en replik av Christoffer Karlsson och Lovisa Lanryd (Luf)en replik av David Ling (Grön ungdom)en debattartikel av Christoffer Karlsson och Lovisa Lanryd.

Liberalernas klimatpolitik är dyr, ogenomförbar och ärligt talat rätt pinsam. Men att Luf trots allt tar fighten visar ändå på en välbehövlig vilja till ambitiös klimatpolitik. Men klimatet kan inte vänta på att Lufs vilja ska växa till riktig politik. Vi behöver förändring här och nu.

Att Luf vill se en europeisk federation – ett sorts Europas förenta stater – är inte en hemlighet. Jag har inte insinuerat att Luf eftersträvar en stat som är auktoritär, men jag menar att en statsbildning i EU har en del problem, särskilt med tanke på det demokratiska underskott som unionen redan lider av. Jag har inte heller sagt att Sverige riskerar att importera en maltesisk abortlagstiftning. Jag har helt enkelt konstaterat att en statsbildning på europeisk nivå riskerar att få oförutsedda konsekvenser som Luf inte tänkt på. Det är inte en önskvärd konfliktyta i rådande klimatkris.

Vi gröna har aldrig varit rädda för att samarbeta. Men att hänvisa till klimatkrisens brådska som skäl för att ta radikala kliv i auktoritär riktning påminner mer om extrema element som förespråkar klimatdiktatur än den demokratiska hållbara värld som vi gröna alltid kämpat för. Vi står inför mänsklighetens största kris någonsin. Att utnyttja den för att genomdriva helt andra radikala och drastiska samhällsförändringar är direkt omoraliskt.

Men! Ambitionen och svansföringen från Luf i klimatpolitiken är glädjande, om än något förvånande givet moderpartiets track record. L har hotat med att fälla ministrar på grund av flygskatten, man vill ösa miljarder på den olönsamma och ohållbara kärnkraften och har nyligen också signalerat att man vill dra sig ur januariavtalets beslut om att bygga banor för snabba tåg. Pinsamt, minst sagt.

Det är förstås inte så att fler förslag per definition innebär att man har bättre förslag, men L:s 31 miljöpolitiska förslag i EU-valmanifestet är ändå färre än Miljöpartiets 59. De är inte bara färre, de är också mycket mindre ambitiösa. Som ett exempel kan vi ta det allra första löftet i L:s valmanifest: att nå nettonollutsläpp 2050, med ett delmål på minskade utsläpp med 55 procent senast 2030. Men för att det ska vara möjligt att nå Parisavtalet så måste utsläppen minska med minst 65 procent tills 2030. Sa jag pinsamt?

Om man inte lyckas pricka ambitionen rätt i sitt eget valmanifest, hur ska man då få med sig de grå betongpolitikerna i Europa på de ännu högre mål som krävs? Hur kan Luf anklaga Grön ungdom för att inte lyssna på vetenskapen och fredagsstrejkarna när det de själva tar med sig till förhandlingsbordet från början inte är i linje med Parisavtalet? Pinsamt.

Samtidigt som man gjort bort sig hemma i Sverige lägger man i EU stor kraft på att ställa sig bakom Ursula von der Leyens nya kommission. En ny kommission som lagt förslag på mål om utsläppsminskningar som i praktiken innebär att man överger Parisavtalets ambitioner. En ny kommission som inte lovat vare sig att öka klimatbudgeten eller att skära ner de fossila subventionerna. En ny kommission som kommer att fortsätta dela ut gratis utsläppsrätter till flyget, låta jordbruket utarma jorden och bilindustrin diktera villkoren för transportpolitiken. Tur att vi gröna håller emot.

Ingen vore gladare än vi gröna om vi fick en liberal hand att hålla i klimatpolitiska förhandlingar. Luf och L är välkomna vilken dag som helst. Men innan ni har politiken och kunskapen är det bäst att låta retoriken vila. Så slipper det bli så himla pinsamt.