Nyhetsmagasinet Syre Nummer 177-178 fredag, 30 juni 2017
Zoom

Kärnkraften, del 2: Kärnkraft – nej tack

I folkomröstningen 1980 röstade bara 19 procent på det tydliga ja-alternativet och enligt undersökningar vill fortfarande en majoritet av svenska folket inte ha kärnkraft. Ändå ser kärnkraften ut att hänga med ett bra tag till. Kampen har utspelat sig på den politiska arenan men också i civilsamhället där organisationen Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen varit en stark drivkraft.

För ett år sedan presenterade regeringen tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern en energiöverenskommelse där kärnkraftsindustrin gynnades genom bland annat avskaffad effektskatt och minskad avfallsskatt. I våras meddelades ytterligare ett steg i överenskommelsen där man förlänger den förväntade livslängden på kärnkraftverk från 40 till 50 år.

– Det känns väldigt konstigt att politikerna med ena handen vill stödja förnybart genom nya elcertifikat och med den andra så vill de underlätta för kärnkraftsindustrin, säger Jan Strömdahl, ordförande i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen och en del av motståndet sedan decennier.

Sverige har osedvanligt goda förutsättningar att nå 100 procent förnybart, menar Jan Strömdahl. Foto: Henrik Montgomery/TT

Folkomröstningen

Lättnaderna för kärnkraften står i skarp kontrast till resultatet från folkomröstningen 1980. Bara närmare 19 procent röstade på linje ett, som var det tydligaste ja-alternativet. Detta alternativ talade ändå om att kärnkraften skulle avvecklas så snart som det var möjligt och ta hänsyn till energibehov och utvecklingen av förnybara energikällor. Ingen av de tre linjerna talade om en utbyggnad av kärnkraften. Linje tre ville se en avveckling inom 10 år och linje två var ett mellan-alternativ som liknade linje ett men med vissa tillägg om bland annat statligt ägande. Linje två och tre fick omkring 39 procent vardera av rösterna och regeringen beslutade efteråt att avveckla kärnkraften så snart som möjligt. Året för absolut sista slutdatum var 2010.

Med facit i hand har det inte alls blivit så. År 2010 blev istället året då man beslutade om att tillåta nya kärnkraftsreaktorer som ersättning för de gamla. Detta trots opinionen mot kärnkraften och dess risker. Under 1970- och 1980-talet var gräsrots-engagemanget stort och ett exempel på det är Barsebäcksmarscherna som arrangerades av flera organisationer under åren 1976 till 1982 och även efter Tjernobylolyckan 1986. Som mest marscherade 30 000 demonstranter till det numera nedlagda kärnkraftverket.

”Det har varit jättesvårt att ta sig bort ifrån denna nationella
satsning.”

Jan Strömdahl, ordförande i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

En av organisationerna som engagerat sig i frågan är Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. De grundades inför folkomröstningen 1980 och finns kvar än idag, med samma mål i sikte. Deras gula och röda logga är nog igenkänd av de flesta.

Att man efter 37 år ändå inte fått gehör för sina åsikter – som representerar en majoritet av svenska folket- tror Jan Strömdahl beror på att kärnkraftsinvesteringarna som gjordes var så enormt stora.

– Det har varit jättesvårt att ta sig bort ifrån denna nationella satsning. Man har utbildat generation efter generation av civilingengörer med specialkompetens och byggt sig fast i detta, säger han.

”Motsägelsefullt”

Jan Strömdahl menar att det är absurt att politikerna nu på ett administrativt sätt ökar livslängden på reaktorerna på detta sätt. Han ifrågasätter hur det går ihop med målet att energiförsörjningen ska vara 100 procent förnybar år 2040.

– De säger detta bestämt. Samtidigt står det att det bara är ett mål och att det inte förhindrar att kärnkraften byggs ut. Det är så motsägelsefullt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Det är inte sammanhängande som jag ser det, säger han.

Att han tycker att detta är helt fel väg att gå är ingen underskattning. Han menar att den hjälp som politikerna nu ger åt kärnkraftindustrin kommer att bromsa den utbyggnad av förnybart som pågår.

– Vi vet ju att Sverige har osedvanligt goda förutsättningar att nå 100 procent förnybart. Vi har ju så mycket vattenkraft och så mycket yta där vi kan bygga ut sol- och vindkraft plus mycket skogsavfall som man kan göra förnybar energi av att om något land ska gå före här så är det Sverige, säger Jan Strömdahl.

FMKK arbetar fortfarande med att driva opinion mot kärnkraften. Här på plats i Almedalen för några år sedan. Foto: Benita Eklund

Avfallet akut problem

Han har ändå en försiktig förhoppning om att marknaden kommer att inse att det går att tjäna mer pengar på att bygga ut förnybart än att satsa på kärnkraft.

– Sol och vind blir billigare och billigare, medan kärnkraften får allt högre priser. Och det är naturligt, för det finns ingen lägstanivå på säkerheten. Det är så fruktansvärda katastrofer om något händer att det inte går att prissätta säkerheten.

Ett annat problem som börjar bli akut är slutförvaringen av avfallet.

– Det börjar bli bråttom för vi håller på att få överfyllda mellanlager nu. I höst kommer det ju att ske förhandlingar i mark- och miljödomstolen om detta.

”Rädda massbilismen”

Han tror att politikernas ”nyväckta” intresse för kärnkraften är ett sätt att klara en stor ökad efterfrågan på el i framtiden.

– Det finns en stor risk nu att kärnkraftens uppgift blir att rädda massbilismen i Sverige. Alla i den borgerliga miljörörelsen pratar om att satsa på elbilar.

Det är så dumt, då en elbil är lika negativ för klimatet som en fossilbil om man ser till livstidsutsläppen, från tillverkning och så vidare.

”För en hållbar framtid måste vi bli av med bilberoendet och satsa på alternativ infrastruktur och kollektivtrafik.”

Han menar att den förnybara elen inte kommer att räcka till om den även ska gå till en mängd nya elbilar.

– För en hållbar framtid måste vi bli av med bilberoendet och satsa på alternativ infrastruktur och kollektivtrafik, säger han.

Han ger ett exempel. Om alla bilar istället för att i snitt ha en–två personer innehöll tre–fyra personer så skulle det inte behöva byggas några nya vägar och bilantalet skulle kunna minska till en fjärdedel.

– Det är i sig ett så ineffektivt och resursslösande system att det inte skulle accepteras i något annat sammanhang!

Ändå är han som sagt försiktigt hoppfull till att ekonomin och miljörörelsen tillsammans ska avveckla kärnkraften. Han ser vissa sådana tendenser även i andra länder.

– I Frankrike som är ett av de länder med mest utvecklad kärnkraft så har ju den nya presidenten sagt att han vill minska ner på kärnkraftens andel och det stora kärnkraftbolaget EDF är på fallrepet. I USA stänger man kärnkraftverk och satsar stort på solen. Däremot ser man en tillväxt i länder som inte tidigare haft en utvecklad kärnkraft, som i östeuropa och i vissa asiatiska och afrikanska länder. Det handlar ofta om ryska strategiska intressen som i fallet Pyhäjoki vid finska Bottenvikskusten.

Läs även Kärnkraften del 1: En dinosaurie eller räddare i nöden och Kärnkraft del 3: Avfallsfrågan i långbänk


Nummer 177-178 fre 30/6-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 177-178

fre 30/6-17 Fler nummer