Politikern

Du frågar varför jag gick med i partiet. Och jag svarar: det var stanken. Har man en gång känt stanken av en död säl som ruttnar i värmen är man beredd att göra vad som helst.

Det var mitt i sommarlovet efter tredje klass som jag en dag hittade den. Den hade spolats iland med vågorna och låg på vår badstrand. De vuxna sa att jag inte skulle bry mig. Att sälar dör, precis som människor. Men jag trodde inte på dem och en dag fick jag syn på en artikel om säldöden och då förstod jag att det var våra utsläpp som hade dödat den. Och sedan började jag läsa mer både om sälar och andra djur och när partiets ungdomsförbund skulle starta en studiecirkel om miljöfrågor gick jag dit och blev kvar.

Det var så enkelt då. I dag är det mer komplext.

Vi måste ju bromsa exploateringen av jordens resurser, men samtidigt kan vi ju inte låta utvecklingen gå bakåt.

Bakåt? Bättre? säger den lärde. Vad betyder de orden för dig?

Det är det ju inte jag som bestämmer. Det är redan inskrivet i berättelsen.

”Egentligen, tänker jag, borde ett partis mål vara att en dag kunna avskaffa sig själv. När man uppnått det man strävat efter.”

Om jag till exempel föreslår att vi ska införa en skatt på flygbränsle, då gör jag det för att jag vet att vi måste minska flygandet. För om klimatet faller faller allt annat och därför måste det vara det viktigaste. Men då säger genast någon att en skatt på flygbränsle riskerar att slå mot flygnäringen och att jobb kan försvinna och då riskerar konsumtionen att gå ner och då minskar tillväxten och så blir det en ond spiral där vi till slut varken har råd med välfärd eller att rädda klimatet. Och så faller förslaget.

Alla visioner måste alltså förhålla sig till den berättelse som är vår gemensamma kompass i dag. Varje dröm om något annat slås ner av de begränsningar som den innebär.

Hur låter den. Berättelsen du talar om?
Den är så löjligt enkel att jag nästan skäms att säga det.

”Vi måste jobba för att kunna konsumera för att tillväxten ska öka så att vi sen har råd med allt det där som vi egentligen tycker är viktigt.”

Den lärde rör om i elden.

Jag trodde att politiken var ett verktyg. Och gick med i partiet för att få tillgång till detta verktyg. Men i dag har partiet blivit viktigare än politiken. Makten viktigare än vad man kan åstadkomma med den. Partiet har blivit ett varumärke som ska sälja sina produkter.

Egentligen, tänker jag, borde ett partis mål vara att en dag kunna avskaffa sig själv. När man uppnått det man strävat efter. Så att nya rörelser kan komma och fånga upp nya tiders frågor. Men säger jag det är jag rökt.

”Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika:

Hur sällan mänskan äger makt
att avstå makt!

Att avstå jag och talan, avstå –
det enda som ger makt.”

Gunnar Ekelöf ur Färjesång

Läs även del 1 Moraltanten